Nästa vecka - den tionde september - släpps den första svensköversättningen av en introduktion till Deleuze. Förhoppningsvis blir det någon rolig fest där vi kan fira. Senare i höst följer dessutom utgivningen av en Tarde-boostad nyutgåva av Fyra klassiska texter.

I ett utskick från det fina gamla Göteborgsförlaget kan vi även läsa om ytterligare publikationer i pipelinen:

— citat —

Gabriel Tarde: Monadologi och sociologi – texter i urval
Under sin livstid var Gabriel Tarde (1843–1904) en mycket berömd och uppskattad sociolog, men under 1900-talet fick den sociologiska disciplinen en helt annan inriktning när den valde att gå i Emile Durkheims fotspår. Tardes idéer var länge så gott som bortglömda. Nu håller han på att återupptäckas och utnyttjas av en ny generation tänkare, och för första gången finns nu denna okonventionella filosof och sociolog i svensk översättning. Den här boken består av utdrag ur hans viktigaste texter: Imitationens lagar, Publiken och opinionen, Ekonomisk psykologi, samt De sociala lagarna. Den filosofiska essän Monadologi och sociologi återges i sin helhet.

Karl Palmås: Kvasiradikaler och kreativ revolution
Sveriges vassaste samhällsteoretiker ger ut en meditation över den tidigare så heliga gränsen mellan politisk aktivism och företagande – en gräns som tycks bli allt grumligare. Palmås diskuterar vilka möjligheter och risker som denna utveckling bär med sig, samt vilken roll entreprenören kan spela i en tid då vi mer än någonsin betraktar oss själva som slavar under Ekonomin.

— slut citat —

In addition to förlagets eleganta beskrivning av texten kan vi tillägga att min text är en sammanställning och vidareutveckling av ett antal föreläsningar som jag höll i höstas (KTH, MAH, CTH, Södertörn). Boken är tänkt som ett litet inlägg i diskussionen om “samhällsentreprenörskap”, utifrån exempel som The Pirate Bay, Dem Collective, Percy Barneviks initiativ Hand in Hand, Noko Jeans, och Johan Lindeberg.

Rent teoretiskt går resonemanget från STSiga perspektiv (Latour, Haraway och Callon) till mer Kapitalismus-kritiska sådana (Lazzarato, Boltanski & Chiapello, Zizek) - med en Latour<>Lazzarato-brygga som utgörs av Tarde. Förhoppningsvis kan detta bli ett bra komplement till alla de Schumpeter-influerade perspektiv som idag dominerar studiet av entreprenörernas roll i ekonomin. Tror att det kan bli fint.

—
PS. Apropå kvasiradikalism och The Pirate Bay - ni har väl inte missat att antologin Efter The Pirate Bay nu finns ute som pdf?

Den Boeing 747-400 som flög hit mig fungerade utmärkt, på pliktskyldigaste sätt. 1400 av dessa trotjänare finns fortfarande i trafik, även om flygbolagen alltmer fasar ut dem. Om detta kan man läsa i Henk Tennekes The Simple Science of Flight: From insects to jumbo jets; ett reafynd som jag hittade i MIT Press-montern på 4S.

Riktigt trevlig läsning faktiskt: Boken är en hyllning till såväl fåglar som 747an, och en diskussion om den konvergens som man ser i evolutionen av flygdon. Oavsett om selektionen skett inom ramen för fåglar som experimenterar inom flygkonsten, eller inom ramen för Kapitalismus – det är slående hur utvecklingen av vingar, i relation till vikt, hastighetet, friktion osv. är reflekterar luftens egenskaper.

”Egenskaper”; kanske borde jag skrivit luftens ”kapaciteter” istället? I senaste Kapital/\Identität/\Macht pratar vi om den ”objektorientering” som blivit poppis i vissa filosofkretsar. Inte minst diskuteras Graham Harman, och hans läsning av såväl DeLanda som Latour. Hans invändning mot dessa är att de båda faller in i det som han kallar ”relationism”: De förklarar världen utifrån hur olika entiteter blir vad de är i samspelet med andra entiteter; de beskriver hur kapaciteter och olika former av agens uppstår i sammansättningar.

Denna relationism yttrar sig på olika sätt. Latour följer ANT-diktumet att ”nätverket konfigurerar aktören”. (Läs mer om Harmans förståelse av Latours relationism i The Prince of Networks.) DeLanda, å sin sida, hakar på det deleuziansk-spinozistiska intresset för hur kroppars kapaciteter uppstår i sammansättningar med andra kroppar: Varje kropp besitter olika förmågor att affektera, och affekteras av, andra kroppar.*

Problemet, menar Harman, är att DeLanda – som så många andra deleuze-inspirerade tänkare – lämnar den faktiska världen när han diskuterar entiteters kapaciteter och affekter. Istället för att hålla sig kvar i ”det faktiska” hamnar man direkt i den virtuella delen av världen (singulariteter, phase spaces osv.), eller i ”det intensiva” (DeLandas eget bidrag). För Harman är detta lite av en cop-out: Varför flyta ut i diskussioner om ”abstrakta maskiner”, om det virtuella/intensiva, varför spekulera kring denna mystiska relation mellan entiteter? Varför inte zooma in på de faktiska objekten, och förstå dess egenskaper?

Invändningen mot DeLanda lyder alltså: Låt oss undvika att härföra allt till ”kapaciteter” som förlöses (beskrivna i intensiva/virtuella termer), och fokusera på ”egenskaper” (i det faktiska). För mer info, läs gärna Harmans utmärkta recension av DeLandas A New Philosophy of Society.

Frågan är hur långt man kan dra detta. Själv är jag inte redo att släppa ”relationismen”, men trots det pepp på att förstå mer om exakt hur relationer skapar agens/kapaciteter, genom att just utforska ”objektens” egenskaper. Det är här som Tennekes bok är intressant – kan den hjälpa oss att tänka objektorienterat kring luft? Här får vi nämligen en hyfsat tillgänglig genomgång av aerodynamiska processer, av luftens egenskaper, och även en diskussion om hur flygare av olika slag över tid utforskat luftmediets ”affordances” (ett ord som DeLanda lånar från James Gibson). Finns det här en öppning för lite objektorientering?

I det första kapitlet – ”Wings according to size” – vecklar Tennekes upp olika ”flygfundamenta”. Att flyga på ett någorlunda effektivt sätt förutsätter att flera olika parametrar – vikt, vingyta, flyghastighet osv. – harmonierar med varandra. Ändra på en, och alla andra måste justeras. Dessa samband åskådliggörs i ”the great flight diagram” – en graf som plottar upp alltifrån flugor till 747or. Och som ni ser verkar alla ”framgångsrika” flygdon ha utvecklats evolutionärt, mot en ”trendlinje” som representerar ett visst förhållande mellan flyghastighet, wing loading och vikt. Här ser vi alltså ett intressant släktskap mellan flugan, gåsen, och 747an.

Sista kapitlet är en hyllning till 747an, ”one of the great engineering wonders of the world, like the pyramids of Egypt, the Eiffel Tower, or the Panama canal”. (179) Jag har alltid sett på 747an som ett försök att designa en så stor flygmaskin som möjligt, men så enkelt är det inte. Snarare är det så att man inte kan hamna så långt ifrån 747ans specifikation, om man optimerar utifrån följande önskemål och begränsningar:

1. Man vill flyga så snabbt som möjligt, för att flytta så mycket som människor så långt som möjligt på kortast tid.

2. Man vill inte flyga snabbare än ljudet. Att ta sig igenom ljudvallen tar massa energi, och är svårt att göra med flygplan som har vad fransmännen kallar hög finesse. Därför är Mach 0,9 maximum. Faktum är att 747an är det flygplan som designats för högst hastighet – 1000 km/h – men flygs inte så snabbt, för att spara bränsle. Boeing 777 och Airbus A380 är gjorda för 900 km/h, vilket syns på deras mindre svepta vingar.

3. Ju kallare luft, desto bättre för bränsleeffektivitet. Därför är det bäst att man flyga i de lägre regionerna av stratosfären (10.000 meter, vid -55 grader); det blir inte nämnvärt kallare om man dubblar höjden. Bonus: Genom att flyga högt gör man sig mer eller mindre oberoende av väderförhållanden. Att flyga högt innebär dessutom en lägre luftdensitet, vilket i sin tur kräver en stora vingar, vilket även kan vara lämpligt för i nära marken, för att kunna lyfta snabbt.

4. Att flyga mycket högre än 10.000 meter kräver dock överdimensionerade vingar och motorer, utan fördelen med kallare luft. (Tänk Concorde.)

Med andra ord, atmosfärens temperaturmässiga ”sweet spot” för flygning är vid 10.000 meter, och luftens egenskaper medför dessutom att den optimala hastigheten är Mach 0.9. Givet mediets egenskaper är 747an – eller något liknande (som 777an, 787an, eller A380an) – optimalt.

Luften som flygmedium har alltså mycket specifika egenskaper – egenskaper med effekter som jag inte noterat tidigare. Exempelvis har jag inte tänkt på att 747or på långrutter måste stiga kontinuerligt. Minskad vikt, men samma vingstorlek, betyder mindre wing loading, vilket i sin tur betyder lägre hastighet. Genom att stiga upp i den tunnare luften kan hastigheten bibehållas. Boken avslutas enligt följande:

On a long intercontinental flight, say from Tokyo to Amsterdam, a Boeing 747-400 might start cruising at an altitude of 9.000 meters (30.000 feet) and a weight of 380 tons. Thirteen hours later, when it begins its decent toward Amsterdam over Berlin, its weight has decreased by one-third, to 250 tons. In the meantime, it has climbed to an altitude where the air density is also 66% of its initial value: 12.100 meters (40.000 feet). Each hour it must climb roughly 800 feet to compensate for the fuel burned. (185-186)

Mycket riktigt, mot slutet av flygningen Narita-Schiphol, någon halvtimme efter det att vi passerat Jönköping (se bilden ovan), ser flygdatan ut som följer:

Tillbaka till filosofin. Har vi här lyckats ta oss ifrån relationismen? Hmm, nej, inte riktigt. För även om vi pratar om luftens eller atmosfärens ”egenskaper”, så är det ju relaterade till just flygningen, medelst diverse flygkroppar. (Däremot kan man säga att olika flygdesigners utforskar dessa egenskaper, i sitt experimenterande.) Detta är naturligtvis helt mitt eget fel: I någon mån är denna posts premiss en relationistisk sådan. Att vilja undersöka flygdonens samevolution med luftens ”affordances” tyder ju på viss relationism.

Dessutom kan jag inte låta bli att vilja tillägga att det finns en del ”virtuella” vinklar på Tennekes resonemang. Det är exempelvis frestande att direkt börja beskriva den konvergens som präglar flygdonens evolution i termer av attraktorer. Dessutom har han medvetet valt att inte diskutera mer ”komplexa” fenomen – inte minst olika former av turbulens – som mycket väl låter sig beskrivas i ”virtuella” termer. (Kom ihåg: I ”virtuella” phase space ser den kaosartade turbulensen ut som en donut.)

Vidare tycker jag fortfarande att diskussionen om flygning blir mest intressant när man börjar studera de olika ”kapaciteter” i luften som uppstår då luft i rörelse möter hav, berg, väderfenomen osv – se posten från 25e CCC om att hacka atmosfären.

Nåväl, vi kan göra nya objektorienterade försök framöver. Kanske kan vi då lyckas tänka objekt utan relationer. Risken finns bara att detta leder till ett rätt tråkigt fokus på ”enkla” objekt. (Har för mig att Latour gör en liknande invändning mot analytiska filosofer som undersöker just enkla objekt, istället för krångliga ”aktanter”.) OK - får väl återkomma till även detta.

Over and out.

—

*: Notera Deleuze läsning av Uexkull: För Deleuze blir Uexkull en biolog som räknar affekter hos olika biologiska entiteter. Därmed inte sagt att antalet affekter är allt: Fästingen har ju bara tre, men kan ändå uträtta en hel del med dessa. Poängen, enligt Deleuze, är hur som helst att vi ännu inte vet vad vår kropp är kapabel till, då den sätts samman med andra kroppar/entiteter.)

På Museum of Contemporary Art Tokyo har man skapat en verklig värld av den animerade värld som man kan se i Yohei Tanedas nya film, Karigurashi no Arrietty. I utställningen får man även se material från Tanedas tidigare arbeten, inte minst Kill Bill I. Från den senare är det en speciell sekvens som fastnat i mitt sinne - den där Uma Thurman flyger in för landning i Tokyo. Taneda lyckas där fånga den känsla man får som förstagångsbesökare i denna urbana djungel. Staden ser verkligen ut som framtidens LA i Blade Runner. Om jag tittar ut från mitt hotellrumsfönster ser det exempelvis ut såhär:

Att sedan bli en del av denna organism är också stort. Första kvällen, när jag skulle ta mig hem till Shinjuku från Shibuya, fick man just den känslan. Helt plötsligt börjar man göra strukturen, eftersom ens kropp/sinne börjar resonera med det urban-semiotiska spelet.

Roligt även att börja bli en “medlem” i detta community, och lägga sig till med andra medlemmars etnometoder för att göra denna ordning. Deltagande observation hjälper en att förstå vilka metoder som funkar. Efter ett tag kan man köa på rätt sätt, flöda smidigt genom trånga passager, osv. Tillvaron i detta experiment - hur mycket folk kan vi klämma ihop på ett och samma ställe? - blir dessutom mer dräglig om man visar artighet och respekt. Man kan exempelvis vara generös med bockningar, och att bära mask om man (som jag) känner sig lite krasslig:

Det finns någonting intressant i kittlingen inför att bli en del av någonting större än sig själv. Det hela är dock lite kluvet: I begäret till att bli en del av detta stora ser vi det ursprunget till solidaritet och civilisation, men även grogrunden till utomordentligt farliga samhällslogiker. Som Lars Linder skrev, i anslutning till Arenas nummer om posthumanism: “I samma ögonblick som vi avskaffar den unika människan blir vi tvungna att uppfinna henne på nytt.”

Tittade inledningsvis in på en panel med undertiteln “Thinking through applied social research in commercial scientific and commercial settings”, där samhällsvetare baserade på företag pratade om företags användning av exempelvis etnografi. Exempelvis pratade Rick Robinson om hur olika former av research-konsultbolag säljer in sina tjänster: De säger sig exempelvis alltid producera “valuable insights” - detta är ett ganska sketchy anspråk; akademi-baserade etnografer är i allmänhet mer modesta på denna punkt.

Robinson pekade på hur man inom denna värld av “value priced vendors for ethnography” även ser ett par olyckliga tendenser - dels att begreppet “kontext” blivit alltmer utplattat, dels att etnografi kommit att sammanblandas med allmänna kvalitativa metoder. Icke desto mindre - spännande att etnografi/antropologi kommit att bli poppis inom såväl postmodernt krig (se förra posten) som “senkapitalistisk” business.

Efter detta var det dags för Judy Wajcman - blivande ordförande för 4S - att hålla sin Presidential Plenary. Tema: Hur STS och media studies måste samarbeta för att förstå “nya media”/ICTs. För Wajcman är ICTs intressanta för att de, mer än några andra teknologier, är lika mycket “cultural material” som “material culture”. Dessa artefakter bär alltså mer mening än andra - blir detta ett problem för STS, som ju alltmer fokuserat på materialiteten i objekten, och inte på mening/subjektivitet?

STS har menar hon, alltså blivit bättre på att prata “hardware” än “software” - gissar att hon här menar “hårda objekt” respektive “mjuka subjektiviteter” - och att disciplinen glömt att de tidiga journalerna heter saker som “Science as culture“. STS-disciplinens styrka, jämfört med media studies, är dock att man sett agens som någonting som uppstår ur en förhandling med socio-tekniska arrangemang - detta måste alltjämt vara kvar i analysen av ICTs.

Hon pratade även om boken “The future of the internet - and how to stop it” av Jonathan Zittrain, som håller på att bli ett referensverk. Wajcman gillar inte alls Zittrains analys - att nätets öppna karaktär kommer att bli svår att upprätthålla på lång sikt, och att öppenheten därför måste säkras av uppkomsten av en ny generation av netizens och tinkerers. Hon menar att hans position bygger på visst förakt för alla vardagsanvändare, “amateur users”, som använder nätet på rent instrumentella vis. Här finns det mycket att säga: Hela pratet finns inspelat - jag och ChrisK kommer sannolikt återkomma till det i Kapital-identität-macht.

På samma panel pratade även Trevor Pinch, som på senare tid studerat livet på och kring sajten acidplanet.com - ett ställe för amatörmusiker, driven av Sony. Pinch, som var med och formade rikningen “the social construction of technology” (SCOT), idkade viss självkritik - SCOT var för dåligt på att förhålla sig till materialitet. Detta kan man komma runt, menar han, genom att läsa om Goffman. Den gamle Erving pratade, menar Pinch, en hel del om objekt - inte helt olikt Latour i vissa fall. Man kan exempelvis jämföra den senares “sociology of a door” med Goffmans analys av den svängdörr som skiljer köket (off stage) från matsalen (onstage) i en restaurang.

Pinch hamnade också i den självklara positionen att all social interaktion är medierad - vilket betyder att online inte är någonting annat än offline. Online är bara en speciell typ av mediering av det som Goffman kallar “copresence”: Att vara “accessible, available and subject to one another”. En intressant aspekt av onlinevärlden är dock att den kännetecknas av interaktion baserad på “traces”, spår, förskjutna i tid och rum. (Man går in på någons FB-sida, kommenterar, går därifrån. Någon annan kommer in på samma sida vid en senare tidpunkt, från en annan fysisk plats, och kommenterar. Osv.)

Pinch drar således följande slutsatser:

Återigen: Här finns det hur som helst mycket att tillägga. Dags att ta diskussionen om die Netze to the next level.

—

Återkommer framöver, med något om lördagens paneler.

Tittade igår (torsdag) in på en panel där Steve Fuller talade om STS som en nyliberal forskningsdisciplin. Den yngre generationen av forskare, menar han, känner inte till förhistorien till disciplinen - det faktum att SSK (sociology of scientific knowledge) var mycket mer Marx-influerad än dagens disciplin. Boven i dramat heter Bruno - dagens unga vet inte om vad en pre-Latouriansk STS är (eller rättare sagt var). Roligt, hur som helst, att se Fuller prata. Han är ju en rätt ökänd figur - inte minst sedan han utifrån sitt STS-perspektiv försvarat intelligent design. (MInns att jag först kom att läsa om honom i denna artikel.)

Därefter pratade jag om en viss aspekt av Tracing Innovations-projektet. Gjorde en ANTig analys av de tre läger som verkar på Sri Lanka - de alltjämt som förespråkar Green Revolution-jordbruk, de som förespråkar ekologisk odling, och de som förespråkar en slags blandning. Återkommer om detta.

Såg även en intressant panel om postmodernitet och militärteknologi. Intressant var framförallt Steven Hrotics diskussion om hur amerikanska militären kommit att använda antropologer i deras ops. Sådana “human terrain systems” har framförallt kommit att diskuteras i relation till Irak. (P1s “Konflikt” rapporterade om detta för inte så länge sedan: minns att Der Derian kommenterade.) Användningen av antropologisk kunskap i krig är inte ett nytt fenomen - det användes även under andra världskriget. Relaterat till detta är även det intresse för psy-ops som fortsatte under kalla kriget. Två saker har fått det antropologiska skrået att vända sig emot HTS: Dels har disciplinen alltmer kommit att definiera sig själv utifrån sina tidigare snedsteg (blivit alltmer reflexiv), dels har HTS blivit ett taktiskt verktyg använt mot en svagare periferi (inte ett strategiskt verktyg för att förstå ett alternativt maktcentrum).

Christopher ställde även en fråga om begreppet cyberterrorism - vi kommer sannolikt återvända till detta tema i ett kommande avsnitt av Kapital, Identität, Macht. (Kolla för övrigt upp det senaste avsnittet, om speculative realism och objektorienterad ontologi.)

Roligast under dagen var Anders Blok och Casper Bruun Jensens diskussion om japansk tekno-animism, dess kopplingar till shinto, och hur denna kan korsbefruktas med Latouriansk ANT på produktiva sätt. Begreppet animism har - från det att antropologer använt det på ett nedsättande vis - kommit att uppvärderas av personer som Nurit Bird-David och Alf Hornborg. För de bägge presentatörerna är den japanska teknikvänliga animismen ett sätt att upplösa natur-kultur-dikotomin - och på så vis vara “nonmodern”, enligt Latours beskrivning. Det fiffiga i sammanhanget är dock att man kommer ifrån den senares eurocentriska/katolska perspektiv. Skall bli intressant att läsa det slutgiltiga pappret.

Avslutningsvis: En bild från campus…

… och en från Helga Nowotnys presentation.

För inte så länge sedan brukade jag se tillbaka på min gymnasietid och se det olyckliga i att man var för omogen för att ta in alla de godbitar man faktiskt serverades av lärarna. Nu börjar jag känna likadant för min tid som doktorand. Har ett minne av att jag satt med på någon seminariekurs med Richard Sennett på temat “social writing”, men minns inte vad som sades. Högst omoget.

Som tur är får man, som alumn, ett utskick om vad som händer på ens alma mater. I senaste numret av LSE Connect finns en finfin text av nämnde sociolog - en kortad version av How I Write: Sociology as literature - som publiceras apropå hans pensionering. Även här är temat “social writing”; hur skriver man samhällsvetenskap med en stil som närmar sig det litterära?

Sennett har ju gjort sig känd för just detta: Att fånga sociologiska teman med en stil som känns skönlitterär. Därmed inte sagt att det är skönlitteratur: Hans böcker är inte som Tardes Underground Man, där en sci-fi-hittepå-berättelse används för att illustrera sociologiska poänger, utan snarare välskrivna etnografier. Därmed inte heller sagt att Sennett hävdar att världen kan reduceras till narrativ eller text. Han är mer pragmatisk än så: Han vill att sociologerna skall bli mindre isolerade från det offentliga samtalet, och att deras kunskap skall kunna kommuniceras på ett djupare vis.

Today, many social scientists are menaced by exclusion from this public realm, due to their feeble powers of expression. This feebleness is not simply a personal failing. The history of academic institutions seeking to protect their freedom, the specialisation and bureaucratisation of knowledge, are general sources of intellectual isolation; the feebleness of shared intelligence is but one tangible result. The depth of what researchers know becomes incommunicable, due to a lack of expressive tools; the public is left with the husks, the surfaces of knowledge.

Här finns en viktig poäng: Å ena sidan fäster vi sociologer stor vikt vid kritiska kategorier som kapital, identitet och makt, å andra sidan låter vi detta arbete utmynna i snävt specialiserade texter som sällan når utanför det byråkratiserade akademiska publiceringssystemet. (Detta diskuterades i anslutning till Rage against Sage.)

Hur som helst, Sennett diskuterar olika aspekter av att skriva väl: Vilken eller vilka röster skall man tala med? Hur konstruerar man en berättelse som hjälper läsaren framåt? Hur skapar man intresse? Mest intressant är kanske hur han tänker kring generalisering. Här jämför han med en kammarorkesters samspel:

In rehearsing, the players have to achieve a coherent collective sound yet equally must preserve the distinctiveness of each instrument. I draw in my sociological work on just this experience of musical rehearsal, even when I interview people individually. Typically, I will try to interview in depth about 30 to 50 people who share something in common, such as the middle ranking computer programmers I interviewed for my book “The Corrosion of Character” [”När karaktären krackelerar”]. I then ask them to talk about this shared condition. In writing about their varied interpretations, I try to stage something like a group rehearsal on the page, one in which individual beliefs or experiences mean more when played together with others. Hopefully, the reader later joins the rehearsal. If the writing works, it does not, I want to emphasise, beget generalisations about all programmers; rather, it activates the process of symbolisation, in which their experience acquires more than individual meaning through association.

En symfoni där “individuella erfarenheter betyder mer när de spelas tillsammans” - kontrapunktiskt, alltså. Ett ledmotiv, som framförs i en bok, är alltså en bra generalisering om varje tillkommande röst från intervjuerna ligger i kontrapunkt till de övriga. Det är först då som generaliseringen börjar resonera, och det är även då som en individuell röst kan resonera med de övriga rösternas harmoni.

Sociologi som samkomposition, sociologi som ett utforskande av tidigare ej utskrivna ledmotiv: Kan man tänka sig något mer medryckande?