Schyman, Greider och styrd demokrati

Om taktiserandets tillkortakommanden.

Vi börjar alltmer befinna oss i en valrörelse, därav Schyman och Greiders dispyt om valtaktik.

Själv har jag – av miljöpartiets medlemmar – fått förtroendet att representera de gröna i valet till Europaparlamentet. Naturligtvis är detta mycket hedrande. Dessutom känns det viktigt: Jag har ju, som forskare, skrivit om alternativa sätt att göra politik, men just nu känns det produktivt att engagera mig i mer formaliserad politik. (Den som vill läsa mer om vad jag tycker är viktigt inför valet kan kolla upp bloggen gronare.eu.)

Det finns ju mycket att säga om partipolitik. På senare tid har jag läst Jeremy Paxmans The Political Animal – en hård uppgörelse med politikerprofessionen, och inte minst partipolitiken. Nu bör man kanske komma ihåg att det är Paxmans jobb att granska politiker, och mycket av det han skjuter in sig på är den distinkta politiska klass som existerar i Storbritannien. Samtidigt har även Sverige en politisk klass, och en del av kritiken av partipolitiken är högst relevant.

Paxman menar exempelvis att parlamentet alltmer har blivit en slags opolitisk plats, eftersom så lite står på spel där. Debatterna må ibland – speciellt vid Prime Minister’s Questions – utgöra ett intressant skådespel, men den faktiska politiken bestäms av partiledningar. Det fanns en tid, menar Paxman, då en brittisk MP verkligen representerade sin ”constituency” – idag agerar de i alltför hög grad röstboskap, hårt kontrollerade av partipiskor. Partiernas makt har dessutom spätt på den partisanism som enligt Paxman kännetecknar politikerskråets bidrag till det offentliga samtalet.

Intressant nog har jag sett lite av sådan partisanism inom miljöpartiet i upptakten till valrörelsen. Jag hade väntat mig mer av den. Man hade kunnat tänka sig att det frodas en kultur där man hela tiden skolas att plocka poäng på motståndaren. En kultur där man hela tiden delar med sig av sätt att ”angreppspunkter”, med vilka man kan kritisera det som borde vara ”motparten” – även i de fall där dess poänger är vettiga. Snarare tycker jag mig höra att man gott kan kosta på sig att ge motståndaren credd för kloka beslut och hållningar. Partisanismen märks, tycks det mig, minst lika ofta bland politiskt intresserade personer som inte engagerat sig i något parti. Här är Facebook- och Twitter-formatet boven – kanske är det detta som tvingar fram det reflexmässiga dissandet och den ogenerösa läsningen av Motståndarna.

Hur som helst: Man bör, utifrån Paxman, men även utifrån någon slags republikansk hållning, komma ihåg att partiväsendet skall tjäna demokratin, men man skall komma ihåg att det är verktyg som aldrig skall få ta överhanden. Schumpeter har kanske rätt i sin teori om demokratin som konkurrens mellan eliter; de Toqueville har kanske rätt i att demokratins politik är ful, men utkomsten av besluten är vackrare. Icke desto mindre – partier är verktyg och inget mer.

I Dick Harrysons text om fascism i nya Neo finns det en intressant passage, apropå hur F-ordet används som skällsord:

Få politiska begrepp har visat sig besitta en lika stor potential inom de fula ordens sfär. (Det enda som slår ”fascist” med råge är ”idiot”, ursprungligen en antik grekisk term för ”privatman”, en person som önskade stå utanför politiken och bara ägna sig åt sig själv. I den athenska demokratin var sådant beteende allt annat än comme il faut.)

Här kan man följa upp, och peka på det ögonblick då republikanism blir liberalism – det ögonblick då det antika frihetsbegreppet ersätts med det moderna. Efter Ehnmark: ”Den antika friheten är att aktivt delta i överläggningarna på torget, medan den moderna friheten är att vända torget ryggen och syssla med sitt.” Med andra ord, den liberalism som promotar den moderna friheten syftar till att göra medborgare till ”idioter”. En demokrati som präglas av ett alltför toppstyrt parti-taktiserande gör detsamma.

Begreppet ”managed democracy” används ibland för att karaktärisera Putins Ryssland. Visst, det går att rösta någorlunda fritt, men dessa beslut är inte fria i den mening som många önskar. Frågan är: Var går gränsen mellan system som är ”styrda” och ”ostyrda”? Termen går – enligt wikipedia – tillbaka till Lippman och Bernays, två personer som menade att opinioner måste stabiliseras ”uppifrån”. Samtidigt kan denna stabilisering verka avpolitiserande. I värsta fall kan vår tids ständiga opinionsmätningar – med tillhörande taktiserande, och ”dömande” samhällsvetenskap – få samma effekter. (På deleuzianska; de överkodar på ett annars sprudlande kaos, och stänger därmed ute möjligheterna för uppkomsten av det nya.)

Så; Schyman/Greider-debatten handlar alltså om mer än vad som händer efter valet. Hur ”styrda” vill vi vara?