Tanken, språket, metaforen, bilden

Har läst om 1984. Hur tänkte Orwell?

BBC Radio 4 verkar ha kört någon slags Orwell-tema, och efter att ha lyssnat på en del pratradio om Eric Blair kände jag att det var dags att läsa om 1984. Halvvägs igenom kom jag ihåg Bernard Cricks intro till en samling Orwell-essäer, i vilket Crick diskuterar det besynnerliga slutet på Orwells kända dystopi.

He gazed up at the enormous face. Forty years it had taken him to learn what kind of smile was hidden beneath the dark moustache. O cruel, needless misunderstanding! O stubborn, self-willed exile from the loving breast! Two gin-scented tears trickled down the sides of his nose. But it was all right, everything was all right, the struggle was finished. He had won the victory over himself.

THE END

Crick pekar på en del faktorer som gör att detta slut inte bör läsas ordagrant: Stilen är pekoralisk; uttrycket ”won the victory over himself” är en kliché man inte finner i denna typ av litteratur; ingen annan bok från samma era och förlag använder det Hollywoodeska ”THE END”; detta är ju inte slutet på boken (det finns ett appendix).

Crick antyder att boken skall ses läsas som att den sätter ett frågetecken över alla totalitarismers anspråk på att totalt kontrollera tanken. Jag tror att jag köper detta förslag. Detta blir tydligt när man ställer denna bok i relation till det som Orwell skriver ungefär samtidigt (1984 skrevs 1947-1948) i essäform – en form där hans politiska hållningar framkommer mer tydligt. Crick pekar på att det där ”Orwellska” som vi förknippar med 1984 i själva verket är relativt icke-Orwellskt. Den ”riktiga” Orwell är mer lekfull och spjuveraktig, inte så grå, och denna Orwell kan vi läsa i just hans essäer.

Jag tänker exempelvis på ”Some notes on the common toad” (skriven 1946), i vilken han ställer den stora världen – universum bortom människan – mot totalitarismens anspråk:

Spring is still Spring. The atom bombs are piling up in the factories, the police are prowling through the cities, the lies are streaming from the loudspeakers, but the earth is still going round the sun, and neither the dictators nor the bureaucrats, deeply as they disapprove of the process, are able to prevent it.

Detta kan ställas mot scenen i 1984 där O’Brien får Winston att svälja partiets solipsism – den ”riktige” Orwell skulle säga att en sådan manöver är omöjlig. Verkligheten utanför oss är för stark. Detta märks för övrigt i många andra essäer från denna tid – verkligheten, den som säger att 2+2=4 – går inte att förhandla med. Detta gäller även totalitära regimer, menar denne ”riktige” Orwell.

En annan fråga är den om språkets makt. Jag mindes 1984 som en bok där övervakningstemat var dominerande – teleskärmarna, mikrofonerna, ”Storebror ser dig”. I denna omläsning slogs jag snarare av hur mycket av boken som handlar om kontroll av tanke – specifikt kontroll av tanke genom kontroll av språket. Greppet med att lägga till ett appendix – Crick menar måste vara just ett ”grepp” (annars är det klumpigt skrivet) – tyder på att Orwell understryka frågan om språket. Kan det till och med vara så att han vill sätta ett frågetecken även över denna maktutövning?

Crick lutar åt att så är fallet: Notera att det faktiska slutet på boken landar i att översättningarna av gamla engelska klassiker drar ut på tiden:

These translations were a slow and difficult business, and it was not expected that they would be finished before the first or second decade of the twenty-first century. There were also large quantities of merely utilitarian literature – indispensable technical manuals, and the like – that had to be treated in the same way. It was chiefly in order to allow time for the preliminary work of translation that the final adoption of Newspeak had been fixed for so late a date as 2050.

Är det till och med en omöjlig uppgift, en omöjlig ambition? Dessutom har vi ju det faktum att hela samhällsarrangmanget – inklusive partiet – omskrivs i imperfekt. Är det då detta som är den riktiga slutsatsen av boken?

Nu är det ju som så att jag är lite extra intresserad av frågan hur vi tänker, och jag funderar lite över huruvida Orwell var skeptisk mot idén att tanke är språk. I hans essä ”Politics and the English language” (1946) spelar metaforen en framträdande roll, och då metaforen som tankebild. Här ondgör han sig över användandet av ”döda metaforer”:

A newly invented metaphor assists thought by evoking a visual image, while on the other hand a metaphor which is technically ‘dead’ (e. g. iron resolution) has in effect reverted to being an ordinary word and can generally be used without loss of vividness. But in between these two classes there is a huge dump of worn-out metaphors which have lost all evocative power and are merely used because they save people the trouble of inventing phrases for themselves. Examples are: Ring the changes on, take up the cudgel for, toe the line, ride roughshod over, stand shoulder to shoulder with, play into the hands of, no axe to grind, grist to the mill, fishing in troubled waters, on the order of the day, Achilles’ heel, swan song, hotbed. Many of these are used without knowledge of their meaning (what is a ‘rift’, for instance?), and incompatible metaphors are frequently mixed, a sure sign that the writer is not interested in what he [sic] is saying.

Lite senare i samma essä:

By using stale metaphors, similes, and idioms, you save much mental effort, at the cost of leaving your meaning vague, not only for your reader but for yourself. This is the significance of mixed metaphors. The sole aim of a metaphor is to call up a visual image. When these images clash — as in The Fascist octopus has sung its swan song, the jackboot is thrown into the melting pot — it can be taken as certain that the writer is not seeing a mental image of the objects he is naming; in other words he is not really thinking. (Fetningarna är mina egna.)

Här framstår tänkandet som ett seende i mentala bilder. Detta är såklart inte allt han har att säga om tänkande, språk och metaforer. Samtidigt är det just frågan om metaforik som kommer upp först på hans lista över skrivtips, som läggs fram i slutet av nämnda essä:

  1. Never use a metaphor, simile, or other figure of speech which you are used to seeing in print.
  2. Never use a long word where a short one will do.
  3. If it is possible to cut a word out, always cut it out.
  4. Never use the passive where you can use the active.
  5. Never use a foreign phrase, a scientific word, or a jargon word if you can think of an everyday English equivalent.
  6. Break any of these rules sooner than say anything outright barbarous.

Hoppas återkomma i frågan om tanken och bilden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *