OK – så vi har att göra med ett jubileum. 1923 är det magiska året. Dock – vilket 1923 är relevant att relatera till?
För det första har vi ju Le Corbusiers 1923 – Vers une architecture. Ingenjörsestetik, brottet mot den förkastliga arkitektkåren.
Så: Lär av ingenjörer, se vad de bygger: Fabriker! Silos! Bilar! Flygplan! Rena volymer som framhäver de matematiska grundformernas skönhet, rena ytor som accentueras, och planen. Planen!
Göteborgs 1923 är dock något annat, något som inte så radikalt bryter mot tidigare uttryck. Det är, på ett sätt, mer i linje med Chaos and Classicism-temat: Önskan om en återgång till ordning, efter en tid av turbulens. Som Nicholas Adams skriver i sin bok om Asplunds Göteborg:
The [1923 jubilee exhibition] signalled a change in the architectural style of the city […] a much-debated return to a monumental classical order held sway over the next decades. (50)
Han skriver även något intressant om den temporala intentionen bakom jubileumsutställningen:
the exhibition sought to show how the historical traditions of technology related to both present practices and a vision of a modernized Sweden. Thus, in the great hall (formed in the shape of a Greek temple) exhibitions demonstrated historical and contemporary technological techniques side by side, providing the continuity of the past and present and, by extrapolation, future. (49-50)
Intressant nog märks denna impuls att ställa det klassiska och det samtida (det framtida i det samtida?) bredvid varandra även hos Le Corbusier. I Vers une architecture ställs fotografier på bilar bredvid fotografier på Parthenon. Det handlar inte – som man kan tro – att legitimera det nya med att peka på visuella likheter. Snarare handlar det om att visa på hur det grekiska templet hade utvecklats till perfektion, och blivit en standard – på samma sätt utvecklades bilen under tjugotalet snabbt, och man kunde se hur standarder började växa fram. Utifrån denna parallell kunde LC peka på hans samtida husbyggande, som varken närmade sig perfektion eller standarder.
Hur som helst – här finns ändå en föreställning om en framtid som en extrapolering av dået och nuet. En tanke om modernitetens båge, om framsteget. Kanske finns här till och med en idé om ett relativt förutsebart framsteg, vilket möjliggör planering?
Är denna föreställning fortfarande aktiv i de som formger 2023? Tanken om en framtid som kan projiceras framåt, relativt förutsägbart från skillnaden mellan dået och nuet? Alternativt, handlar det om en framtid som absolut måste frikopplas från dået/nuet – ett brott från nuvarande tendenser måste till, för att undvika eko-kollaps? Ytterligare ett alternativ: Är framtiden praktiskt taget nuet?