Lyssnade just på Gun Britt Sundström i Söndagsintervjun. Det är såklart alltid intressant att lyssna på kloka personer – och Sundström är klok – men jag fastnade ändå i något i tilltalet.

Wicklin försökte utkräva någon slags svar om Sundströms tro, och Sundström var inte helt tydlig i svaren. Samtidigt var tematiken i samtalet till stor del om apokalyps, om samhällets förfall sedan sjuttiotalet, och liknande teman. Dessutom har samtalet redan etablerat att Sundström är dotter till en pastor i Svenska Missionsförbundet.

Det finns något i tilltalet som gör att man funderar på relationen mellan ”intellektuell stil” och religiös övertygelse – specifikt vad det innebär att växa upp i kontexten av den. Kan detta märkas även hos andra intellektuella och akademiker med liknande bakgrunder? Det finns en kompromisslöshet där, åtminstone hos Sundström. Välvilligt tolkat kan man se detta som att den intellektuella är en person som går på tvärs mot den samtida tendensen att inte fälla omdöme om någonting alls. Mindre välvilligt tolkat – det är hos dessa intellektuella som man mest sannolikt möts av dogmatism.

Detta är såklart snårig terräng. För det första är det ju fantastiskt med folk som allmänt tror. För det andra finns det gott om troende som inte är dogmatiker. Indeed, det är minst lika sannolikt att den slumpmässigt utvalda dogmatikern på gatan tillhör den församling av själar som är bombsäkra på sin icke-tro. (En särskilt tongivande andel av denna population tillhör för övrigt den 68-generation som Sundström tydligt bekänner sig till.) Samtliga dogmatiker delar åkomman att ha låst in sig i en ”blind certainty, a close-mindedness that amounts to an imprisonment so total that the prisoner doesn’t even know he’s locked up.”

Snårigheten handlar också om det dubbla i att utöva omdöme. Som lärare har jag under senare år börjat luta mig alltmer mot omdömesbegreppet: Där jag verkar tränar vi omdöme. Dock: Som sagt finns det idag en tendens – inte minst inom akademin – att vara lite valhänta inför frågan om omdöme, inte minst vad avser bedömningar av kvalitet. Alltså är det lite uppfriskande med dogmatikerns bombsäkerhet. Samtidigt tycks det mig att i dessa samtal är Albert Camus (och Fallet) en viktig följeslagare: När vi utbildar till omdöme skall vi såklart inte utbilda till dogmatism, därmed inte främja dogmatikerns självbild, men också förbereda personer på vad som händer när man eventuellt faller ned från den piedestal man satt sig själv på.

PS: Här är det också svårt att inte att kastas tillbaka i Deleuze-erans diskussioner om ressentiment, negativa affekter, prästerskap och domare. Sitter just med en text i vilken denna glädjefulla ansats kommer till uttryck i form av ett avståndstagande från “interpretosis” (Dialogues, sida 35) – det ständiga ”misstänksamma” tolkandet av världen. Varje gång vi följer Jamesons uppmaning – ”Always historicize!” – måste vi även komma ihåg Deleuze alternativa uppmaning: “Experiment, never interpret.”