Någonting har hänt, och allting pekar tillbaka till 2008.
Det började med att jag läste Janan Ganesh på självaste Nobeldagen. Han skrev om civilisationsbegreppet – som ju populariserats av nya säkerhetsstrategin – och om att Huntington hade fel. Framtiden kom inte att handla om bråk mellan civilisationer, utan inom civilisationer. Intressant. Samtidigt var det slutklämmen som jag funderat på sedan dess:
The terrorist strikes of September 11 2001 were seen for a long time after as the moment the 21st century began. In retrospect, the real trailer for what was to come was Putin’s invasion of Georgia seven years later, when the former Soviet republic seemed to be tilting west. That strife can occur within a civilisation, that not even religion is much of a glue: the war had these lessons for us but got lost in the banking crash of that summer. We will have all too many opportunities to relearn them.
Denna poäng, att en det nya århundradet verkligen kom igång kring 2008, är inte ny. Senast jag själv skrev om den var väl i ”det supenderade tillståndet” – slutet-på-historien-parentesen 1989 – 2008 kan förstås som en förstenlad istid, som förbyttes till en turbulent kristid. Dock – när jag gräver runt lite i mina minnen från den tiden (inte minst stödd av bloggen) ser jag att det var mycket som hände just då.
Rent personligen färgades jag inte minst av att jag i början av 2008 såg Paul Kennedy prata på LSE. Med Kennedytes-glasögonen på var det omöjligt att inte se: ”Amerikanerna utgör mindre än en tjugondel av världens befolkning, deras ekonomi utgör en krympande femtedel av världs-BNP, men landet står för mer än hälften av världens försvarsutgifter. Something’s gotta give.” Sedan dess har min blick på geopolitiken alltid präglats av tanken – hur ser det ut när man i realtid ser en stormakt träda tillbaka?
En hel del har sagts om USAs nya säkerhetsstrategi. Samtalet i NYTs The Daily var upplysande, för där målades den stora bilden upp: USAs utrikesfokus skiftade redan 2008. Då iscensattes Obamas ”pivot to Asia”, som delvis innebar att det traditionella intresset för att stödja/följa utvecklingen i Europa åsidosattes något. Då handlade det dock om en ganska realistisk omprioritering, för att helt enkelt kunna kraftsamla mot Kinas inflytande. (Relationen till strategiska partnern Indien spelade också en roll.)
Den nya säkerhetsstrategin är på många sätt mer av en reträtt. Till skillnad från 2008 har man mer uttryckligen släppt taget om Europa som allierad, och börjat resonera mer som Putin – i inflytandesfärer. Därav intresset för ”the Americas”. Detta är såklart en stretch för Trump, som utlovade ”America first” – men ”Americas first” går nog att sälja. Oavsett vilket: Det är såhär en stormaktsreträtt ser ut, när man observerar den i realtid. Trump pratar stort om sitt inflytande, men det rör sig om en reträtt, rent geografiskt. (Sedan får vi se om hur väl USA hanterar den teknologiska kapplöpningen.)
När jag i mitt minne försöker minnas 2008 och krisen kommer jag främst att tänka på bilder på en grimaserande Hank Paulson. Ett halvår efter Kennedys föreläsning var det manifestmaraton i The Serpentine Gallerys paviljong. Det Charles Jencks som pratade om finansminister Paulsons grimaser. Lämpligt nog var då 91-årige Eric Hobsbawn (han med det korta 1900-talet) med på maratonet. Mina anteckningar från hans prat antyder att ”han utgår från att världsorningen är på väg att ändras”, och om han hade varit med fram tills nu hade han kanske också kunnat peka på 2008 och ett brott i tiden.