Martin Sandbu har skrivit en viktig text om sin gamle professor Michael Sandel. Vi är många – förlåt, ”vi” är ”många” – som tampas med samma känslor.

Ja – Sandbu har uppenbarligen doktorerat i politisk ekonomi på Harvard under sena nittiotalet, och arbetade då med Sandel. Samtidigt skriver han om att han då inte riktigt såg signifikansen av den senares arbete. Sandel kritiserade den dominerande liberala optimismen, som Sandbu i sin tur omfamnade.

Idag ser Sandbu att Sandel till viss del hade rätt:

the rise of populism, which Sandel foresaw, has only intensified the problems he argued against: the erosion of public spirit, polarised societies, the commodification of everything, the false promises of meritocracy — in short, the corruption of the public sphere. Watching these developments unfold, I started to think again about Sandel’s decades of work. I wondered if I, and the rest of my cohort, had missed or ignored a key to preparing for this political moment.

Skriver man fortfarande ”+1” i sociala medier? Här är igenkänningen stor – för mig, och gissningsvis för många andra i min generation. Sandbu fortsätter:

These are particularly poignant questions for my generation, those of us now in or hitting our fifties. We are old enough to have experienced the cold war and the revolutions of 1989 and young enough that the new societies they produced were ours to shape. Especially for those with a privileged background or education, what Francis Fukuyama called the “end of history” was supposed to put prosperity, freedom and ever-increasing tolerance within reach. The loss of that dream is our generation’s loss. It may also be our fault.

Sandbus text känns viktig, för jag tror att många i spannet 45-55 känner igen sig. (Sandbu är -75a.) Vi behöver en kollektiv terapisession, och här är hemläxan som bör gås igenom innan samtalet.

För övrigt bidrar jag till nya numret av Glänta, med en text som också är skriven utifrån samma subjektsposition. Denna inleds just med en betraktelse över hur det är att bevittna de senaste årens nedåtgående spiral – den som började på allvar kring 2008. På något plan visste vi att tanken om historiens slut var fåfäng – kanske även att ”varken demokratiska friheter eller filosofisk pluralism kommer att överleva nästa sekel” – men vi kunde inte riktigt föreställa oss hur det skulle se ut när detta händelseförlopp spelas ut.

Utspelandet av denna intrig är särskilt fängslande för oss som blev vuxna under nittiotalet. Vi tycks vara särskilt betingade av den bekväma tanken att inget står på spel i historiens förlopp, och av förvissningen att grundmurade politiska institutioner inte kan rivas upp över en natt. Det är åtminstone så jag försöker förstå min egen fascination – och även fasa – inför hur det går till när historien återuppstår.

När jag skriver om detta är det lätt att falla in i att använda ”vi” och ”vår generation”. Dock är det viktigt att komma ihåg att ”vi:et” i sammanhanget inte är universellt. Som Sandbu inskärper: Drömmen om det liberala, globaliserade, öppna, slut-på-historien-samhället anammades ju främst av de privilegierade. Det är framförallt detta ”vi” som känner en förlust – och kanske också detta ”vi” som bör känna sig lite skyldiga till det rådande tillståndet.

How many of us at the winning end of these developments have given much thought to what we have collectively lost in the process?