Det finns massor av infallsvinklar på Epstein-affären. Förutom övergreppen handlar detta också om eliters inflytande. En stor del av rapporterningen kring denna härva lyfter just denna aspekt: Vilket utbyte sker mellan privata-pengar-eliten och offentlighets-eliten?

Som vanligt är Janan Ganesh läsvärd – han menar att det är viktigt att skilja eliterna från varandra, för att förstå vad som pågår:

Nowhere is the intra-elite split more obvious than in Davos. Often misunderstood as a place of homogenous privilege, it showcases the private-public difference. Journalists do fireside chats with tycoons and then retire to very different hotels. Celebrity academics peddle their books to half-comprehending executives. Famous campaigners seek donations for their favoured humanitarian causes. Both sides need each other. The rich get a sort of vicarious respectability out of it. For the public 1 per cent, it might be their first time in a Swiss ski chalet.

Mandelson, who adored the game of public life while chafing at its relative penury, tried to bridge the two elites. It turns out that some gulfs are unbridgeable. Part of growing up is choosing.

The Rest is Politics har såklart också diskuterat Epstein, och den allmänna frågan om korrupta eliter. Riktigt intressant blir det när Rory Stewart pratar utifrån sin erfarenhet som fundraiser för Harvard. Tyvärr är det ju så att om privata-pengar-eliten är korrupt, och universiteten behöver pengar från denna elit… well, då dras universiteten med i fördärvet.

Hur:et är intressant: Rory pratar om hur det går till när MIT tar emot pengar från Epstein – den senare använder denna transaktion som ett sätt för honom att stärka sitt nätverk. På detta sätt blir universitetet medskyldigt.

Detta blir särskilt olyckligt om vi på universiteten gör anspråk på att skapa bildade, omdömesgilla, ansvarstagande, självständigt tänkande individer. Då uppstår en kognitiv dissonans – för studenter, och för omgivande samhälle.

Jag tänker här även på Michael Sandels kritik av den form av meritokrati som universiteten är en del av. Inte nog med att universitet riskerar att bli en tom sorteringsmekanism som upprätthåller en skiktning i samhället; vi hycklar också med de höga ideal som vi förespråkar.

PS. För övrigt är det ju så att många – inte minst i mediasvängen – sett denna logik på nära håll. Det finns gott om slemmande nätverk och konstellationer som bygger på samma dynamiker: Kotterier uppstår lätt kring personer som är tillräckligt rika eller tillräckligt inflytelserika – och som ser en nytta/glädje i att kapitalisera på de kontakter/hemligheter som byts ut.