Nya numret av Glänta är ute, och jag kom att tänka lite på essäistikens (och essäistens) marginalisering.
Numret ifråga handlar om experiment, och jag bidrar med en essä betitlad ”Samhällsexperiment utan experimentalism”. Har ännu inte hunnit läsa något av övriga bidrag – ser fram emot det.
Nå, jag ser verkligen att kulturtidskrifterna fyller ett särskilt behov i svensk offentlighet. Visst, de kanske inte läses av en bred publik, men fler borde läsa – inte minst av de som formar den svenska kultursidesoffentligheten.
Från mitt perspektiv – inifrån akademin – är de svenska kulturtidskrifterna det enda sättet för mig att skriva någonting
- halvlångt (längre än snärtig kultursidesartikel),
- essäistiskt (alltså prövande och förhoppningsvis nyanserat, inte hot-take-aktigt),
- på svenska,
- till en publik som kanske är snäv, men ändå bredare än de närmast sörjande akademiker som följer det relativt välkurerade utbud av akademiska tidskrifter som jag själv följer/skriver för.
För oss akademiker kan kulturtidskriften också vara ett ställe för att publicera ”the scholarly essay” – en typ av text som är lite svår att ge rum för i vårt pyttelilla språkområde. Dagspressen har ont om plats för genren – som icke desto mindre är viktig i en engelskspråkig kontext. Bortsett från att publicera sådana essäer i bokform är kulturtidskriften som det enda alternativet.
Här fyller kulturtidskriften en otacksam uppgift – för övriga outlets har sina egna incitament att marginalisera essäistiken – både formen som sådan, och dess anspråk.
Kultursidorna i dagspressen är – oavsett välvilliga redaktörer – i alltför hög grad påverkad av plattforms- och klickekonomiska imperativ. Dessa gör att kultursidornas snärtighet (som såklart har sina poänger), dessvärre medför ett fokus på just hot takes. Allt vi får är förutsägbara, affekt-drivande, enögda åsikter. Det vi inte får är nyans, förundran och förvåning. Samma imperativ driver även fram en viss typ av skribent-personas, med en proven track record på att leverera just ovanstående.
Denna analys är, jag vet, inte särskilt originell. Kanske mer intressant är att titta på hur essäistikens form och anspråk även är marginaliserad hos akademiska tidskrifter. Även här spelar incitamentsstrukturen en viktig roll. Ett tilltagande fokus på bibliometriska mått – på impact factors och citeringssiffror – har gjort att tidskrifterna drivs mot att publicera artiklar som man vet driver citeringar. Detta innebär att man helst publicerar
- empiriskt drivna forskningsartiklar, eller
- systematiska litteraturöversikter.
Essäliknande texter är mindre attraktiva, för det anses känt att dessa inte driver citeringar på samma sätt. Detta betyder alltså att inte bara essäistiken – utan även den akademi-baserade essäisten – är en förlorare.
Här är det viktigt att lägga till: I mitt fält är det inte omöjligt att publicera essä-liknande texter i akademiska tidskrifter. Det är bara svårt att göra det i 1) högrankade tidskrifter och 2) bygga upp egna citeringar på den typ av texter. Man kan såklart även skriva essäliknande i antologier, men sådana texter är oftast inte dubbel-blint granskade, och saknar därmed samma tyngd.
Så, för produktionen och cirkulationen av svenskspråkiga essäer – kanske i synnerhet akademiskt orienterade sådana – är kulturtidskriften oumbärlig.