Generationsklyftan: Ironi vs vulnerability

När vi ändå talar om essäistik: En note to self om David Foster Wallace.

Det är kanske töntigt att se poänger i ”This is water” – alla verkar hata mot självhjälpsläsningen av DFW – men jag gillar det där examenstalet. Hänvisar mina studenter till det. Är väldigt glad över att en av mina första texter i Glänta publicerades bredvid en svensk översättning av detsamma.

Det intressanta är kanske hur DFW söker ett ärligt tilltal, men samtidigt gör det hela uthärdligt genom att bryta av med lite (själv-)ironiska inspel. Victor Malm skrev i helgen fint om detta. DFW ”anade behovet” av uppriktighet, försökte undvika att bidra till en offentlighet helt dränkt i ironi. Samtidigt var han

i grunden en självhatande ironiker. Han visste att man i offentligheten alltid har en publik, och att varje uppriktighetsförsök därför är regisserat, en show, och smittade sina humanistiska berättelser med en andra potensens ironi. De är ärliga och djupt misstänksamma mot sin egen ärlighet. Vet att den uppriktiga sentimentaliteten är manipulativ och vill väcka lyssnarens sympati.

Malm menar att det är denna insikt som gör DFW så bekväm att läsa. Inte minst i DFWs essäer finns ”komplicerande lager på lager på lager”, där ärlig intention samspelar med en ironisk medvetenhet om villkoren för skribent-läsare-relationen. Dessa lager-på-lager-konstruktioner är

inte är det minsta forcerade, utan frukter av en ensam människa som strävar efter att nå fram till andra, faktiskt stå i ärlig kontakt med dem, men upptäcker att varje försök på något sätt är korrumperat.

Att Malms text är en recension av Robyn är sekundärt. Det primära är att Malm hårdextrapolerar sin lyssning av hennes nya album till att fördöma en kultur som etablerades under 2010-talet. Då dränktes våra flöden av ett post-ironiskt översvämmande av ”äkta” känslor.

2010-talets digitaliserade offentlighet premierade moralisk tydlighet och bekännelser, den enskilda människans sanning, vilket fick mängder av konstnärliga och populärkulturella motsvarigheter. Men preferensen fick också fart och fäste genom de sociala medierna, där vi fortfarande kämpar för att framstå som verkliga och autentiska, sedan länge med ett språk stelnat till klyschor: trauman, sår, läkning, vedervärdiga förändringsresor mot att bli bättre eller mindre värdelösa.*

OK, tack, då var det klarlagt.


*: Denna vulnerability-kultur har för övrigt blivit en del av hur vi projicerar våra professionella selves. LinkedIn – åtminstone mitt flöde – är fullt av bekännelser, trauman, sår, läkning, och vedervärdiga förändringsresor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *