Sprang på ett nytt papper som placerar Hirschman i centrum för samtalet om marknadisering. Har inte riktigt tänkt på det i dessa termer tidigare, men det är rimligt att se hur Hirschman är användbar i (det eviga) sökandet efter en definition av nyliberalismen.

Författaren, Mark Nicholas Gibson, citerar Nick Couldry:

A particular discourse, neoliberalism, has come to dominate the contemporary world (formally, practically, culturally and imaginatively). That discourse operates with a view of economic life that does not value voice and imposes that view of economic life onto politics, via a reductive view of politics as the implementing of market functioning. (Couldry, 2010: 2)

Nyliberalism, marknadisering, är en fråga om att organisera samhället som premierar exit-möjligheter, och negligerar voice-lösningar. Nationalekonomer designar marknader utifrån föreställningar om exit, för att de präglas av en ”bias against voice”.

Artikeln pekar även på Boltanski och Chiapellos användning av Hirschman – indeed, The New Spirit of Capitalism är dedikerad till Albert O. En intressant passage finns på sida 42. Först, en repetition av bokens generella anspråk:

It remains for us to dispel a final ambiguity as to the dynamic of the spirit of capitalism. We have made critique one of its most powerful motors. In obliging capitalism to justify itself, critique compels it to strengthen the mechanisms of justice it contains, and to refer to certain kinds of common good in whose service it claims to be placed. But we have equally seen that the impact of critique could be indirect, spurring capitalism to ’displace itself’ more rapidly — that is to say, alter the nature of the key tests in order to evade the critique to which it is subject. Here the spirit of capitalism is affected only by the repercussion of changes that initially focused on capitalism.

Sedan, den Hirschmanska tolkningen:

But if changes in capitalism are likewise a significant source of alteration in its spirit, we have to acknowledge that not all its displacements can be related to critique. The dynamic of capitalism itself is only partially bound up with critique — or, at least, critique in the sense in which we have construed it up to now, which supposes that one gives voice (’voice’ in Hirschman’s conceptualization). To account for the dynamic of capitalism, it is important to add the impact of critique of the ’exit’ variety in Hirschman — that is, competition. […]

The effectiveness of the ’voice’ critique — which, all things being equal, is expressed in harder and more costly tests, and by a fall in profits — is thus not the only reason for capitalism’s displacements, even if it may play a crucial role in certain epochs.

I anslutning till detta pekar Gibson på att B&Ts tolkning av exit som en ”kritik” är problematisk – den som lämnar är ointresserad av att vara del i att forma det som lämnas. Icke desto mindre – det är intressant att notera att B&T-projektet i stor del en fråga om att undersöka hur voice fungerar som en integrerad mekanism inom kapitalismen.