Pratade idag designteori inför förstaårsstudenterna i arkitektur, och inledde kring vad som står på spel i begreppet design.
Föreläsningen är primärt en ganska nykter genomgång av de tre generationer av designteori/designmetoder som Nigel Cross etablerat, så det kändes rimligt att inleda med ett lite bredare perspektiv. En av nyckeltexterna är John Hesketts Design: En introduktion, och i en nyckelpassage hävdar Heskett att designförmågan är – tillsammans med språket – det som gör oss till människor. Designade föremål, artefakter, är ”inte bara ett uttryck för en lösning på ett speciellt problem”; de kan också ”förkroppsliga idéer om hur livet kan levas i en dynamisk process av förnyelse och förfining som inte är bunden till tid och rum”.
I anslutning till detta kom jag att tänka på Tillmanns Concorde-serie från 1997. Minns att jag läste denna artikel från 2003 i The Guardian; tror att den publicerades (med stora reproducerade foton) i G2-bilagan. Tillmans kommenterade:
Everyone knows that Concorde was always an anti-social instrument, and environmentally unsustainable – and yet it somehow still carries sympathy. I think the sympathy has more to do with the idea, and the shape of it, the outside of it. […]
In the 60s, people extended their imaginations well beyond the limits of what seemed reasonable – an idea, I think, that has been taken away from later generations like mine, raised in the 70s and afterwards. This explains the sentimental element in my work: I realised that Concorde was, in a sense, the only remaining bridge from now to an age when there was a completely different optimism about the future. I had been aware of Concorde ever since I was a boy growing up in the Rhineland in Germany, and I had always instinctively recognised such utopian symbols as meaningful for me. But many utopian objects from that time seem rather cheesy now. Concorde is the only one that still has the same attraction.
Tillmans verk handlar på många sätt om teknokultur; om hur föremålet Concorde förkroppsligade ”idéer om hur livet kan levas”. Därför är det hyfsat rimligt att köpa Richard Buchanans förslag att design kan ses som en slags ”new liberal art of technological culture” (s. 5).
Nu är det såklart så att han pratar om denna ”liberal art” som ”design thinking”, vilket (så här på andra sidan nollnoll- och tiotalen) känns säljaraktigt. Dessutom låter det säljaraktigt att prata om ”new” liberal arts – men detta är faktiskt lånat av Dewey. Old liberal arts, menade Dewey, fokuserade på fakta om ett visst klassiskt ämne; new liberal arts handlar om att använda integrativt tänkande i ett öppet, inquiry-liknande arbetssätt.
Detta är såklart en stor fråga inom designsvängen, och jag har inte superkoll. Dock är Deweys tankar om liberal arts högst relevanta idag, i samtalet om bildning på professionsutbildningar. Se till exempel resonemanget i ”The Problem of the Liberal Arts College” (1944). Dewey pratar om framtiden för liberal (as in liberating) arts colleges, som redan då kände sig pressade av konkurrensen från tekniska ämnen. Han nämner att företrädare för ”gamla” liberal arts
are proclaiming that other subjects, notably those that are scientific and technological, are inherently illiberal, materialistic, and utilitarianly servile, unless they are kept in strict subjection (s. 392)
Detta hör man ekon av idag, delvis på kultursidor. Dewey is not having any of that, och menar alltså att ”old liberal arts” måste anpassa sig till en ny verklighet. (Här finns för övrigt tydliga paralleller till Geijer och Almqvists uppgörelse med bildningsbegreppet.) Dewey ser en annan risk – och en annan utmaning – i uppvärderandet av teknisk-vetenskapliga ämnen.
At a time when technical education is encroaching in many cases upon intelligent acquaintance with and use of the great humanistic products of the past, we find that reading and study of ”classics” are being isolated and placed in sharp opposition to everything else. The problem of securing to the liberal arts college its due function in democratic society is that of seeing to it that the technical subjects which are now socially necessary acquire a humane direction. There is nothing in them which is ”inherently” exclusive; but they cannot be liberating if they are cut off from their humane sources and inspiration. On the other hand, books which are cut off from vital relations with the needs and issues of contemporary life themselves become ultra-technical. (s. 393)
Bara så att de två sista meningarna landar rätt: Teknisk-naturvetenskapliga ämnen behöver inte vara exkluderande. Klassisk humaniora, å andra sidan, riskerar att bli ”ultra-teknisk” specialistkompetens utan verklighetskoppling om den inte aktiveras i samtiden, som till viss del är en teknologisk kultur.
—–
PS. Buchanan lånar för övrigt också från Simon: ”the proper study of mankind is the science of design, not only as the professional component of a technical education but as a core discipline for every liberally educated man” (The Sciences of the Artificial, s. 83, citerad av Buchanan, s. 9)
