However, in the meantime, you might want to have a look at some of the downloadable publications [...]]]> The research project ”Tracing the innovations of societal entrepreneurs” is now concluded. However, there are still research outputs that have yet to be published. These will be announced on this website, as they are made available to the public.

However, in the meantime, you might want to have a look at some of the downloadable publications that have been produced throughout the project, such as What happens next? A theoretical appendix (Camino Press, 2010) by Otto von Busch and Karl Palmås, or Community Repair: Strategic skill mobilization for sustainable fashion (Coproduced with the London College of Fashion, 2010) by Otto von Busch. There are also early conference papers out there online, such as this one, presented by Karl Palmås at the International Council for Small Business in Stockholm, 16 June 2011.

//

(function() { var ga = document.createElement('script'); ga.type = 'text/javascript'; ga.async = true; ga.src = ('https:' == document.location.protocol ? 'https://ssl' : 'http://www') + [...]]]> Otto von Busch and Karl Palmås’ What Happens Next? An appendix on fashion stewardship and social entrepreneurship, published by Camino Press, can now be downloaded.

Get the file by clicking here.

Some quotes from the publication:

In recent years, social entrepreneurship has emerged as a popular vehicle for producing social change. However, in order to explore this phenomenon further, notions of “the social” and “entrepreneurship” must be exploded. In this text – a theoretical appendix to the picture book What Happens Next? – von Busch and Palmås discuss the concept of fashion stewardship in relation to a politics of invention.

“I hear comments sometimes that large oil companies are greedy companies or don’t care. But that is not the case in BP: We care about the small people.” (Carl-Henric Svanberg, Chairman of BP)

If naturalisation of the economy is the main problem, maybe we should be more engaged in interfering with what counts as “natural”? Maybe we should try to alter various consensuses regarding whether a certain activity “naturally” fits inside this, already existing, economy? Maybe we should be less focussed on spotting and critiquing “greenwashing”, and more engaged in the active activity of “greedwashing”: Showing that certain activities (such as fair trade production and organic farming) can exist in this naturalised economy…

the notion of fashion stewardship, implies a shift in focus… [it is] concerned with “what happens next”, after the point of purchase, after the hand-over to the consumer.

… it is the very construction of the economy that is at stake – which components can be plugged into the economy, making it act in novel ways? What other capcities and logics can be teased out of the economic infrastructure? Seen in this way, some social entrepreneurs are engaged in inventing new economies.

The name of the paper is ”Habit and territory in the (non-)spread of organic farming in Sri Lanka”, and the abstract reads as follows:

The notion of innovation [...]]]> In case anyone happens to be in Copenhagen in a week from now: Karl will speak at the Deleuze Studies conference, wednesday the 29th. More information is available here.

The name of the paper is ”Habit and territory in the (non-)spread of organic farming in Sri Lanka”, and the abstract reads as follows:

The notion of innovation diffusion has been widely discussed within sociology and geography. An early theorist of this process was Gabriel Tarde; the French sociologist who would later become a key influence on Gilles Deleuze. (Alliez, 2009) Within the innovation diffusion literature, Tarde’s ideas have often been described in a somewhat simplistic fashion. However, as Thrift (2009: 85) notes, ”Tarde was no mere diffusionist.” Indeed, his ideas of the spread of innovation was married to a complex theory about subjectivty, in which the notion of habit plays a crucial part. Again, this notion would later inform Deleuze’s work.

This paper is based on an ethnographic study of farmer practices in a rural area in Sri Lanka. Using this material, it will discuss the (non-)spread of organic farming, using the concepts of ”habit” and ”territory”. This territorological analysis (Brighenti, 2010) will point to the ways in which action is enmeshed in the naturecultural rhythms and harmonies that that Deleuze and Guattari (1988) discuss in the plateau ”on the refrain”. As a comment on previous work on this field, the paper will argue that ”tonality” – not ”rationality” – is key to the understanding of diffusion.

Det ”orienterande” förstakapitlet inleds med en referens till Ratzel, som i sina texter från sent artonhundratal diskuterade ”den med ting fyllda jordskorpan”. Hägerstrand är ytterst intresserad av hur just ting äger rum över tid, hur de flikar [...]]]> Några kommentarer om Torsten Hägerstrands intellektuella testamente, den postumt utgivna Tillvaroväven; en slags materialistisk metafysik skriven av en geograf.

Det ”orienterande” förstakapitlet inleds med en referens till Ratzel, som i sina texter från sent artonhundratal diskuterade ”den med ting fyllda jordskorpan”. Hägerstrand är ytterst intresserad av hur just ting äger rum över tid, hur de flikar i varandra, skapar nya kombinationer och nya entiteter. Resultatet av detta är det som kallas ”tillvaroväven”.

Hägerstrand skriver i kontexten av diskussionen om uthållig utveckling, och talar om en slags ”all-ekologi” som ännu väntar på att skrivas:

”Vi saknar ännu en all-ekologi, vilken särskilt uppmärksammar hur mänskligt görande och alla andra organismers beteenden i alla sina små rum samverkar med de generellt verkande jordiska villkoren” (24)

All-ekologin handlar alltså om samexistensen mellan de ting som fyller jordskorpan; ”den numera kombinerade bio- och teknosfären” (22). Här kan man peka på likheter med Felix Guattaris ”generaliserade ekologi”. Indeed, det finns en del flödesontologi i Hägerstrands världsbild. Han citerar Newton, som skrev om naturen som ”en ständig cirkulationsarbetare, som åstadkommer vätskor av fasta kroppar och fasta kroppar av vätskor, orörliga ting av rörliga och rörliga av orörliga” (25)

Han kopplar detta till ”nutida forskning”, som pekar på hur världen kan ses som ”system av flöden”. Han pekar på att det är ”rimligt” att även inkludera information i dessa flöden, vilket upprätthålls av ”sändande och mottagande organ”, samt ”en uppsjö av tekniska hjälpmedel”. (26)

Samtidigt kan man inte beskylla Hägerstrand för att företräda en brandslangsmetafysik: Allt är inte flöde. För det första skall man se organismer – men även ”naturens och kulturens ting” – som en slags ”lagringsstationer” för flödena. Men framförallt:

”En påfallande egenskap hos den tingliga lagerhållningen är emellertid också vad man i brist på bättre term kunde kalla dess ‘paketstruktur’. Det är ett av de mest framträdande dragen i vår värld, att vi möter så stor del av den i form av avgränsande paket. I den stora skalan är solen, planeterna och Halleys komet sådana enheter. Det gäller också oss människor, andra organismer och tillverkade föremål. Paketstrukturen fortsätter sedan ner i mikroskalan i form av celler och molekyler.”

Hägerstrand är alltså, såhär långt, en person som kan passa in väl i den från-Deleuze-till-objekt-och-saklighets-diskussion som pågått under de senaste åren. Och visst, han är definitivt en realist och materialist:

”En all-ekologi kan aldrig göra skäl för sitt namn, om den inte utgår från föreställningen om en fysisk värld, existerande innan mänskliga medvetanden trädde fram och en värld, som vi inte kan lösgöra oss från med livet i behåll. [...]
Vidare medför inte en materiellt inriktad världsbild automatiskt någon nedvärdering av det säreget mänskliga. Det är i själva verket en enastående märkvärdighet att samma stoff, som finns i berggrunden, kan ha format om sig till det universum innanför skallbenen, som gjort Homo till sapiens och till på köpet en ofta djupt medkännande deltagare i tillvaroväven.” (29)

Något mer rakt på sak:

”Den materiella världen inom mänskligt räckhåll ändras i grunden inte genom ord utan genom handgrepp. Det är visserligen så att ordmakarna har makten, men för att det beslutade inte skall bli annat än vibrationer i luften måste någon, några eller alla engagera sig i det tingliga.” (27)

– — –

Hur som helst – låt oss inrikta oss något mer på själva tillvaroväven. Formandet av denna väv är, ytterst, en evolutionär process. Denna är, i sin tur, fundamentalt påverkad av tingens ofrånkomliga delande av rum, det som Hägerstrand ”bredvidvartannanhet”. Morfogenesis är symbiogenesis; evolutionära processer hakar i varandra:

”Det är den i ett visst moment givna konfigurationen [av evolutionära processer som delar rum], som släpper fram, respektive förhindrar, såväl biologiska varianter som tekniska och sociala innovationer. Vid bergartsbildning är det de först utkristalliserade mineralen, som kan bli regelbundna kristaller. De senare utfällda får forma sig efter mellanrummen. [...] Det är i princip inte annorlunda i det biologiska, sociala och ekonomiska livet, även om det inte är riktigt lika lätt att känna igen vad som motsvarar kristallen och dess grannskap.” (64)

Den givna konfigurationen blir alltså ett filter för evolutionen, men detta filter är inte fixt och stabilt:

”I själva verket är filtret egendomligt på det sättet, att det befinner sig i ständig omformning. Det nya släpps fram och ”filtreras” – av naturen eller av människan eller av båda på en gång – stannar kvar som tillskott till strukturen samtidigt som något förut existerande motas bort. Det nyss filtrerade ändrar genast filtret.” (64-65)

Här ser vi vissa likheter med Tardes evolutionära drag; intresset för hur replikatorer (imitativa strålar) hakar i varandra, bildar ”interferenser”, vilka förstärker, försvagar eller stoppar andra replikatorer. Som Tarde säger om ekonomin och samhället – allt börjar med en innovation, vilken repeteras, möter opposition, och kanske adapteras. En annan likhet är utplattandet av biologiska och kulturella/samhälleliga/ekonomiska evolutionära processer: ”Det finns ingen anledning [sic] tro annat än att det som sammanvävt sker i naturen och kulturen utvecklas enligt samma grundmönster” (65)

Det finns dock en central skillnad. Tarde var som bekant intresserad av att följa replikatorer/imitativa strålar över tid och rum. Hägerstrands intresse ligger i de ”trajektorier” som skapas då ting rör sig över tid och rum. Tillvaron är en ”väv tecknad av de banor eller trajektorier tingen drar upp, när de fortlöpande grupperas om på grund av naturkrafter, beteenden och handlingar.” (95) Det ”ting” som följer en bana kallas ”kontinuant” av Hägerstrand – en kontinuant följer en bana även då den är stationär, eftersom tiden förlöper även om tinget står still.

Genom att teckna en mångfald kontinuanter ser vi världen som ett spel av tings rums-tidsliga ”påträffanden”. (Hägerstrand ser sådana påträffanden, samt avskiljanden, som tillvarons främsta ”elementärhändelser”, se sid 69.) Under ett påträffande kan ett ting förändras – det är därför det är intressant att följa trajektorier. (Hägerstrand understryker att trajektorier inte skall förstås i termer av ett cartesianskt koordinatsystem, utan snarare som ett ”protokoll”, ett förteckning, över tidigare påträffanden.) Se Figur 6, från sida 131 i boken:

För både Hägerstrand och Tarde är alltså korsningar och möten av högsta intresse. Bägge tror att ”krockar”, ”korsningar” eller ”påträffanden” förändrar de element som rör sig omkring därute. Nuet produceras av tidigare banor; ting är summan av tidigare påträffanden. För Tarde spelar det ju roll att man ”träffats” av en imitativ stråle. (På ett metafysiskt plan är detta ett resultat av hans modifierade, gudlösa monadologi – monader kan så att säga haka i och interpenetrera varandra.)

Samtidigt är det ju olika saker som fångas i Tardes och Hägerstrands strålar respektive kontinuanter. I Tardes spårande av imitativa stålar kan vi följa deras väg när de strålar bortåt-utåt – som i omslagsbilden till Prometheus eller Narcissus? (se nedan – ”nulinjen” är representerad som en cirkel) – men är mindre explicit i hur dessa strålars väg skapar nya associationer. (Detta förutsätts dock.) När en stråle bränner genom de sammankopplade sinnena skapas nya kollektiviteter – exempelvis en grupp människor vars sinnen är synkade för att de läser samma tidning, eller infekterats av samma bok-smitta. Replikatorn skapar en liten inveckning i monadernas sinnen, vilket binder dem samman.

Hägerstrands spårande av trajektorier/kontinuanter, däremot, kan göra saken något mer klar. Hans tillvaroväv är ju en förteckning över ”påträffanden” – tillfällen i tid och rum då olika ting (människor, tidningar, böcker) ägde ”bredvidliggande” rum. Replikanter existerar – Hägerstrand ser som sagt information som en delmängd av världens flöden – men är i tillvaroväven främst representerade som ting. Tardes germe/germs/baciller, som besitter en slags mystisk infinit skapandekraft, ges alltså inte samma utrymme i Hägerstrands notation.

Ett sätt att se på skillnaden är att luta sig mot termerna logistik och propaganda. Hägerstrand är som sagt intresserad av ”den tingliga lagerhållningen”. Världen beskrivs i logistiska termer; uppkomsten av form är resultat av tingens rörelser och påträffanden. Tarde, å sin sida, är intresserad av hur replikatorer propagerar sig genom sammankopplade sinnen. Världen kan beskrivas genom en slags generaliserad propaganda-teori; uppkomsten av (samhällelig) form förklaras av virusartad spridning/repetition/imitation av en innovation (bacill/germe/germ).

Världen är, som vi redan konstaterat, både logistik och propaganda. Man skulle säkert kunna teckna samman Hägerstrands trajektorier och Tardes strålar, men det hade sannolikt blivit en rätt oöverblickbart virrvarr av linjer. Oavsett vilket – Hägerstrands trajektorier kan hjälpa oss att tänka Tardes strålar på ett materialistiskt vis. Smitta förutsätter bredvidvartannathet.

All texts [...]]]> Jonas and Karl are currently in Sri Lanka, collecting some more material, but also finding some time to work on research papers. The texts will be presented at three Scandinavia-based conferences this summer – the Deleuze Studies Annual Conference in Copenhagen, the Annual Colloquium of EGOS in Gothenburg, and the NFF conference in Stockholm.

All texts revolve around the issue of the spread (and non-spread) of organic farming practices. In these stories, social entrepreneurs, NGOs, aid agencies, agricultural instructors, farmers – but also soils, rains and chemical compounds – act as the key protagonists.

Following the notion that sociology is to account ”for how society is held together”, rather than to use ”society to explain something else” (Latour, Reassembling the Social, p 13), the papers aim at providing a situated account of how the global issues of sustainable development, food security, and the geopolitical shift from west to east present themselves in select location on the Sri Lankan coast. What activities are producing the current state of affairs?

Each paper focuses on different aspects of the ”holding-together” of the farming practices on the site:

• Habit and territory: In what ways are habits in chemical-usage materialised in territories (following Deleuze: milieux made expressive)?
• Scientific claims and agronomic-economic experiments: How do techno-scientific controversies and field trials affect change and stasis in farming practices?
• Conscious strategies for the propagation and contagion of certain ideas and practices: How are strategies and tactics of ”spread” producing effects on the site?

In a sense, the research investigtes a form of ”biopolitics”, broadly construed as the politics associated with the maximising of yield/productivity/surplus of living matter. Aside from the obvious reference to Foucault – in particular the late 1970s lectures on biopolitics – the research may also connect with Christopher Henke’s work (Cultivating Science, Harvesting Power) on agricultural politics as one of constant ”repair”. The agricultural system cannot stop – it must withstand the shocks of economic and ecological turbulence – and must therefore be in a state of constant repair.

The same holds for many non-agricultural sectors: We cannot afford to stop the wheels from turning, stasis is death. Thus, the biopolitical problematic – you cannot simply step out of politics of repairing life itself.

Några av bokens [...]]]> En del av materialet från Sri Lanka har tangerat frågan om biopolitik. Den givna referensen för detta begrepp – såsom det kommit att användas på senare år – är Michel Foucault. Har därför kollat igenom Tankekrafts nya utgåva av Säkerhet, territorium, befolkning - föreläsningsserien som Foucault höll på Collège de France under läsåret 1977-1978.

Några av bokens teman introducerades av Sven-Olov Wallenstein för ett par veckor sedan, när han var i Göteborg för att tala om samma föreläsningsserie. Tankekraft har redan givit ut Samhället måste försvaras – föreläsningarna från läsåret 1975-1976 – och Wallenstein sitter nu och översätter Biopolitikens födelse, från läsåret 1978-1979. (Det hölls visst inga föreläsningar under läsåret 1976-1977.)

Dessvärre har min lilla ubuntu vikit, så jag kommer inte åt anteckningarna från Wallensteins prat, men jag minns några av hans poänger. För det första är Foucaults föreläsningar mer öppna i stilen än hans böcker – de senare är nästan för retoriska och välargumenterande, vilket har givit hans läsare känslan av att Foucaults tankesystem är en sluten totalitet. Föreläsningarna är alltså mycket mer vindlande, utvikande och prövande än böckerna.

För det andra markerar föreläsningarna under det sena sjuttiotalet ett teoretiskt skifte: Från tanken om den disciplinära samhällena (omskrivna i exempelvis Övervakning och straff), där styrning bedrivs enligt en mer eller mindre auktoritär top-down-modell, till tanken om säkerhetssamhällena. De senare följer den liberala önskan att ”låta gå” – låta saker ha sin gång, låta livet ha sin gång – med en minimal, självbegränsande statlig styrning av befolkningens liv.

Som en del av denna övergång fanns också en övergång från vilken ”kamp” som utkämpas: Från den ”traditionellt militära” kampen om att skydda ett territorium, till kampen att säkra och försvara ett samhälle som alltmer kommit att beskrivas i biologiska termer. Som Foucault slår fast i sammanfattningen:

… det som kommer att framträda som viktigt är inte längre så mycket frågorna om en suveräns legitima makt över territorium, som kunskapen angående och utvecklingen av en stats krafter. (323)

[...]

Utveckling av (den ekonomisk-militära) konkurrensstaten, utveckling av Wohlfahrt-staten (rikedom-lugn-lycka): detta är de två principer som ”polisen”, uppfattad som rationell regeringskonst, måste kunna koordinera. Den uppfattas under denna tidsålder som en sorts ”de statliga krafternas teknologi”.

Bland de huvudsakliga objekt denna teknologi bör ansvara för finns befolkningen [...] denna ”biopolitik” bör själv förstås med utgångspunkt i ett tema som utvecklades från och med 1600-talet: förvaltningen av de statliga krafterna. (325)

Kampen vänds alltså inåt; att försvara samhället blir ett slags ”inre krig”. (335) En sådan strävan innefattar även frågor om samhällets försörjning av livsmedel, vilket gör att ”säkerhetssamhällenas” sammansättning är intimt förknippad med den politiska ekonomins vetenskap (det som idag kallas nationalekonomi). Sambandet mellan säkerhetssamhälle-politisk ekonomi-liberalism bekskrivs såhär i STBs efterord:

Den politiska ekonomin bär inom sig ett krav på att regeringsförnuftet bör begränsa sig självt med utgångspunkt i en kunskap om tingens naturliga ordning. Den markerar på så sätt uppkomsten av en ny rationalitet inom regeringskonsten: man regerar mindre, för att därmed uppnå maximal effektivitet i förhållande till naturligheten hos de fenomen man har att göra med. Det är detta regerande, vilket i sin strävan efter permanent självbegränsning är kopplat till frågan om sanningen, som Foucault benämner ”liberalism”. (340)

Foucault vill alltså, i någon mån, distansera sig från sitt tidigare arbete kring det disciplinära. Dessa regeringsteknologier märks inom väl avgränsade institutioner – fängelset, skolan, sjukhuset osv – men leder tanken fel när man talar om staten. Biopolitiken är en fråga om ett slags nödvändigt maximerande av en stats kraft och ”fruktbarhet” – och för att förstå den moderna liberala staten är biopolitiskt ”regerande” ett lämpligare begrepp än disciplinär ”makt”.

Så, någonstans under historien har regerandet kommit att intressera sig mindre för territorium, och mer för arrangemanget av liv(skraft). I föreläsningen från 1 februari 1978 diskuterar Foucault Guilliaume de La Perrière,  som i en text från 1555 slår fast: ”att regera är att på det rätta sättet arrangera tingen”. Foucault skriver:

Vad menar La Perrière när han säger att regeringen styr över ”ting”? Jag tror inte att det handlar om att ställa ting mot människor, utan snarare att om att visa att regerandet inte förhåller sig till territoriet, utan till ett slags komplex som utgörs av människorna och tingen. De ting som regerandet bör ta ansvar för, säger La Perrière, är människorna, men i deras relationer, kopplingar och sammanflätningar med tingen, vilka består av rikedomarna, tillgångarna, förnödenheterna och givetvis territoriet, med dess egna gränser och egenskaper: klimat, torka, fruktbarhet osv. (103)

I samma föreläsning introduceras begreppet ”regerandekomplex”, vilket är centralt i STB:

Med ordet ”regerandekomplex” menar jag tre saker. Med ”regerandekomplex” avser jag den samling institutioner, procedurer, analyser, reflektioner, kalkyler och taktiker som gör det möjligt att utöva denna mycket specifika och komplexa form av makt, vars huvudsakliga mål är befolkningen, vars viktigaste vetandeform är den politiska ekonomin och vars väsentliga tekniska instrument är säkerhetsdispositiven. För det andra avser jag med ordet ”regerandekomplex” den tendens eller kraftlinje som i hela västerlandet oupphörligen och sedan mycket länge leder fram mot hur den form av makt man kan kalla ”regerande” får företräde framför alla andra (suveränitet, disciplin) och som har medfört utvecklingen av å ena sidan en hel serie specifika regeringsapparater och å andra sidan en hel serie vetanden. Till sist bör man med ”regerandekomplex” förstå den process, eller snarare resultatet av den process genom vilken medeltidnes rättsstat, som under 1400- och 1500-talen omformandes till den administrativa staten, gradvis gjorde ”regerlig”. (114-115)

I den påföljande föreläsningen, från 8 februari 1978, jämför han med sitt tidigare arbete från Övervakning och straff:

När vi studerade fängelset försökte vi kringgå straffinstitutionerna i egentlig bemärkelse, för att istället försöka finna maktens allmänna ekonomi. Är det möjligt att genomföra en motsvarande omvändning vad gäller staten? Är det möjligt att placera sig utanför? Är det möjligt att placera in den moderna staten i en allmän maktteknologi som skulle kunna vara det som säkerställer dess mutationer, dess utveckling och dess funktion? Kan man tala om någonting sådant som ett ”regerandekomplex” som skulle kunna vara för staten vad segregationsteknikerna var för psykiatrin, disciplinens tekniker för straffsystemet, och biopolitiken för de medicinska institutionerna? Detta kanske man skulle kunna kalla frågeställningen för [denna föreläsningsserie]. (124)

Notera avslutningen: På ett ställe hävdar Foucault att föreläsningarna under 1977-1978 egentligen borde heta ”Regerandekomplexens historia”. (114) Notera även formuleringen ”biopolitiken för de medicinska institutionerna”: Det ”liv” som Foucault åsyftar är främst mänskligt – befolkningen är det ”huvudsakliga objektet” för regeringsteknologierna. Samtidigt är ju det mänskliga livet inflikat i andra former av liv – och mycket riktigt spelar cirkulationen av spannmål en viktig roll Foucaults beskrivning av de säkerhetsamhällen som alltmer börjar falla på plats under 1700-talet. Det finns alltså i Foucaults bok antydningar om att biopolitiken berör den komplexa blandning av liv som vi ser i en stat. Notera analogin mellan att regera och styra ett skepp:

Vad innebär det att styra ett skepp? Det innebär förstås att ansvara för sjömännen, men även för fartyget och lasten. Att styra ett skepp är också att räkna med och förutsäga vindarna, skären, stormarna och ovädren. (103-104)

Någonstans här finns det någonting intressant att utforska. Biopolitiksbegreppets innebörd är ju högst beroende av vad man lägger in i begreppet ”liv”. Vad händer om man expanderar livsbegreppet, exempelvis till det liv som en storm eller en kväveatom lever, eller till tankarnas memetiska liv? Vad blir då biopolitikens vara?

En bit in i filmen säger Deleuze (text från den engelska undertexten):

For philosophy [...] or sport – which we will see when we discuss sport – it is all the [...]]]> Blev häromdagen tipsad om en liten film, ”Opus 13 Résonance”, där vi får se Gilles Deleuze samtala med Claire Parnet, ihopklippt med diverse skejting-antics.

En bit in i filmen säger Deleuze (text från den engelska undertexten):

For philosophy [...] or sport – which we will see when we discuss sport – it is all the same: is there anything new going on? If we interpret this in terms of fashion, no! Because it is quite the opposite, what’s new is not something that is fashionable, maybe one day it will be fashionable, but not for the moment, because we aren’t expecting it. By definition it is unexpected. It is something that surprises people… leaving them speechless.

Alltså: Mode är en imitation, och därmed motsatsen till innovation. När något blivit mode är det, per definition, inte en nyhet. Att studera mode (eller ”fashion”) är – strictly speaking – inte att studera uppfinning eller ”kreativitet”; det är att studera replikatorers väg genom samhället.

Förutom gamle Gilles innehåller filmen en massa vackra skejtsekvenser. Som så ofta annars slås man av uppfinningsrikedomen: Hur många olika saker är bräda-skejtar-urbanstrukturer-assemblaget kapabelt till? Såg just i Richard Dawkins senaste bok att han visst skrivit något papper om någon slags teori för vad det är som gör att vissa fyla visat sig kapabla att bifurkera till livaktiga replikatorer. Bland annat, tror han, har det att göra med ”modulisering”. Skall undersöka, och återkomma.

Uppdatering, fredag förmiddag: Tack Olle för tipset om filmen!

En man kommer fram till oss och viftar med en flyer. Jag undrar om han inte har en egen monter att stå i. Han svarar att montern ligger för långt borta, och vill hellre stå mitt i flödet av människor. Bra strategi: Han maxar ju sin spridning genom [...]]]> Lite reflektioner efter några dagars häng på bokmässan.

En man kommer fram till oss och viftar med en flyer. Jag undrar om han inte har en egen monter att stå i. Han svarar att montern ligger för långt borta, och vill hellre stå mitt i flödet av människor. Bra strategi: Han maxar ju sin spridning genom att sätta sig i kontakt med huvudfåran av sinnesflöden, förhoppningsvis kan han åstadkomma en liten inveckning i sinnet på några av de som passerar förbi. När vi lämnar honom uppmanar han oss: Sprid på Facebook! Ja, vi är alla smittontologer nu. Teorier om spridning är inte bara något som vi sociologer sitter på – de ligger även till grund för de etnometoder som styr aktörers beteenden.

Vad står det då på flyern? Jo, att ”den svenska kulturrevolutionen har startat”. Bokutgivningen måste demokratiseras, och detta genom ett system där alla kan sända in manus, och där alla kan investera i dessa manus. Vi måste alltså gå runt förlagens likriktning av bokutgivningen. I Storbritannien har detta, menar flyerutdelaren, gått riktigt långt: Där kan man inte ens skicka in något till förlagen utan att ha en agentur som arbetar för en.

Likriktningen diskuteras även av Björn Wiman i gårdagens DN: Den nu rådande “bästsäljerismen” inom bokbranschen skapar enfald. Intressant nog skriver han att “ett samhälles intellektuella motståndskraft är beroende av böcker”; en vildvuxen flora av olika böcker, får man anta. Vad är det då i bokförläggandets ekologi som snävar in mångfald till att bli enfald?

Under de senaste dagarna har jag pendlat mellan två områden på bokmässan. Jag har spenderat merparten av tiden nere på golvet, bland böcker och bokkonsumenter. Jag har även spenderat viss tid uppe i mässans “Rights Centre”, tillsammans med representanter från agenturer och internationella förlag. De bägge utrymmerna ligger vägg i vägg, men inhyser två olika skeden i en boks tillblivelse. Något förenklat – på golvet säljs böcker, i rättighetscentret säljs rättigheter.

Golvet

Ingången till Rights Centre

“Rättigheter” kan leda tanken fel: Vi ser inte bara en separation mellan produkt (golvet) och IP(centret); inte heller fångar vi vad som pågår genom att tala om hårdvara och mjukvara. Bättre då att luta sig mot Gabriel Tarde, och säga att detta center är en plats där “grodden” (”the germ”) till det som sedan skall materialiseras i en bok förhandlas och optimeras. Detta betyder även att det är centeraktiviteten som bestämmer vilka böcker som kommer att vara bestsellers (nere på golvet) under de kommande åren.

Än mer teoretiskt kan vi säga att golvet inhyser faktiska böcker, och att rättighetscentret är en tummelplats för de “germs” som ännu inte fastnat och solidifierats (och som vi delvis kan förstå i termer av virtualitet). Centret opererar i den större ekonomi (flöden av begär och tro), som determinerar den ”faktiska” ekonomin (flöden av produkter och tjänster). Kom ihåg:

le désir et la croyance … sont les vents perpétuels des tempêtes de l’histoire, les chutes d’eau qui font tourner les moulins des politiques (Monadologie et Sociologie)

Från föregående post vet vi att Tarde beskrev ekonomin i termer av bokproduktion och -konsumtion. Här avviker han från klassisk politisk ekonomi, som valde andra produkter och produktionsprocesser – Adam Smiths tittade på nålfabriker, Karl Marx tittade på tunga industrier i Manchester. Enligt Tarde skall alltså en studie av bokmässan och dess rum kunna sägas gälla ekonomin som helhet: Kan hela ekonomins utveckling beskrivas utifrån det som bästsäljerismen representerar?

Intressant är även att utvecklingen av bästsäljerismen, agenturer, och företeelser som international rights centre hjälper oss att göra någonting “mer” med Tarde; ta honom till the next level. Jag minns att vi redan under Tarde vs Durkheim-konferensen diskuterade att Tarde inte sade särskilt mycket att säga om att imitativa strålar kan modifieras på beräknande och medvetna vis, i syfte att ”uppifrån” pådyvla imitation. Allt är inte immanent sprudlande smittor – det kan finnas försök att återinföra en transcendens genom försök att ”ordna uppifrån”. (Detta tar jag och Chris upp i smittontologi-texten, via exemplet Heineken.)

Genom uppkomsten av agenturer och rättighetscenter kan vi närma oss dessa former av subtil påverkan. Vi kan dels tänka i termer av att “kapitalet” sitter där i loungen och pumpar oss fulla med borgerlig propaganda, men då tror jag att man missar vad som händer. Bättre då att – som Nigel Thrift – tänka i benägenhetens politiska ekonomi. På vilket sätt försöker agenturer och förläggare tappa in sig på våra benägenheter att repetera ett visst köpbegär? Vilken typ av verktyg använder de – är det helt enkelt en fråga om “yrkesintuition” (Wimans ord) eller finns det något annat som pågår? Precis som Thrift är inne på kan vi inte förstå detta i termer av att kapitalet ”formar” subjekt – snarare handlar det att undersöka och stödja vissa benägenheter:

This is the logic of propensity rather than purpose and it seems to me to fit this strand of Tarde’s work much more exactly. The idea is to conform to propensity and support it, not to guide but to ‘second’: as Laoxi puts it, to ‘help what comes of its own doing’. (”Pass it on: Towards a political economy of propensity”)

När vi ändå är inne på Tarde: Låt oss komma ihåg att han såg på kapitalismen på litet speciellt vis. För det första tyckte han att ekonomin präglades av en ackumulation av idéer, inte av kapital i den traditionella politisk-ekonomiska meningen:

What really accumulates, as we know, because of a need that is not historical nor confined to our modern society, but rather logical and universal, is the germ-capital, that legacy of the indestructible ideas of man’s genius. From this point of view, to speak of a capitalist regime, as if capitalism were a transitory phase of social development, would be to use the most ill-suited expression, the most likely to lead the spirit astray. — When it comes to material-capital, born of this intellectual capital, it continuously self-destructs and reproduces itself, and it is to this alone that Stuart Mill’s remark applies concerning the speed with which capital regenerates itself after the ravages of war or revolution. But it does not always regenerate. We have seen it be annihilated, never to rise again; and the spectacle of nations in decline, gradually growing poorer, is such as to convince us that there is no internal need forcing it always to grow. (Psychologie Économique)

För det andra tyckte han att uppkomsten av kapitalism inte alls präglades av mer abstraktion än tidigare, men dock av mer association. Latour och Lepinay skriver:

What, then, happened under the name of capitalism? No “internal necessity” can explain it. Throughout Psychologie Économique, Tarde emphasizes another phenomenon, without any break with the past, one which he defines as the extension or intensification of the networks of imitation and contamination … Never do we move from the old-fashioned charm of exchange to commercial abstraction. For Tarde, therefore, there is no rise in abstraction, no merchandise fetishism, nor any decrease of passions or increase in coldness. We move from the past to the present through a greater intertwining of distances, through a greater interlacing, through a more intricate involvement of the new techniques in innovation, production, commercialization and communication. (The Science of Passionate Interests)

Alltså: Vi blev under intåget i moderniteten alltmer intercerebralt sammankopplade (via kommunikationsteknologier, urbanisering osv), och därmed alltmer kapabla att affekteras av imitativa strålar. Det är detta som gjorde att nya produktionsmetoder kunde spridas, att nya marknader kunde koppla upp sig mot varandra – och framförallt att nya konsumentbegär kunde imiteras i allt snabbare takt.

Sätt samman dessa båda tankar med idén om att många smittor kan planteras ”uppifrån” och att ekonomin är ett laboratorium för att utforska våra benägenheter – och vi börjar se konturerna av en annan typ av ekonomisk maktordning. Det är för övrigt detta som Lazzarato är inne på i sin läsning av Tarde: Företags strategi är idag liktydigt med att försöka bli den Gud som Tarde tog bort från Leibniz monadologi: Återigen, målet är att operera i monadernas begär och tro, och på så sätt bringa ordning i svärmen. (Det som Leibniz trodde att Gud gjort, i sin programmering av varje enskild monad.) Målet är, i någon mån, att operera i denna virtualitet som åtföljer den fakticitet som ekonomer – när de stirrar sig blinda på “dött kapital” – missar.

Vad händer då inne i centret? Jo, där möts alltså förlag och agenturer för att diskutera framtida utgivningar. I en stor sal finns ett femtiotal bord utställda, varje bord tillhör ett visst förlag eller en viss agentur.

Mötena verkar vara kring någon halvtimma eller så. Stämningen är avslappnad; cool är det bästa ordet jag kommer på. Bredvid mig sitter en 35-årig man i snygg kostym och casually försjunken i något på en läsplatta. En annan man – också i 35-års-åldern, också i snygg kostym fast även iförd hornbågade glasögon – kommer förbi. Man ett ställer sig upp för att skaka hand med man två. De slår sig ned. V Mad Men. ”Kul att ses igen, hänt något sedan sist? … Slitig dag? Sista mötet för dagen… detta skall inte ta alltför lång tid.”

I rättighetscentret finns det färre färdiga böcker än nere på golvet. I gengäld pratas det mer om koncept och uppslag. Det bläddras i pärmar med bilder från böcker publicerade på andra språk, kanske finns det en upptryckt ”dummy” att titta på. Man ett pratar vidare: ”… sedan har vi ju den här texten… en intressant text… kommersiellt gångbar, men inte alltför kommersiell…” Man två lyssnar aktivt, bidrar med ständig feedback: ”… ja, den grejen ja… just det tror jag på…” Detta är en situation där någonting skall säljas från den ene till den andre, men minst lika mycket ett utbyte av likes and dislikes – eller rättare sagt av föreställningar kring bokläsares likes and dislikes.

Rights centre kan alltså ses som ett labb, där en potentiellt sett helt öppen entitet – ett koncept, ett uppslag, en debutant – kan moddas på olika vis. Det är något intressant med agentur-fenomenet: Vi vill ju gärna tro att en bok är en direktkommunikation från en auteur, direkt till en läsare.  Auteuren skriver ur sitt hjärta, och detta omedierat hamnar på våra nattduksbord. Det intressanta med Helene Henemanns Axolotl Roadkill är inte bara copy-pasteandet av redan existerande text, utan även den roll som inflytelserika agenten Petra Eggers spelade i tillblivelsen av detta ”fenomen”. Visst – agenter, förlag och goda redaktörer har alltid format den färdiga boken, men sannolikt har dessa mellanled blivit mer inflytelserika – och kanske även bättre på att ”intuera” kring hur ett embryoniskt uppslag kan göras till nästa läsepidemi ute bland massorna. Det imitativa begäret bland de sammankopplade sinnena ute på golvet; en enorm kontinent att ständigt utforska.

Låt oss tänka vidare kring uppdelningen golvet-rättighetscentret: Vincent Antonin Lepinay pekar på en intressant aspekt av Tardes uppdelning av grodd-kapital och frövite-kapital. I sina allra renaste former kan såväl grodd som frövita förstås som ren potential. (Han närmar sig därmed en mer klassisk politisk-ekonomisk hållning, där ”kapital” i ordets vanliga mening är just ren potential/energi.) Han jämför en bok med ett glas vatten:

Both are material goods but one seems to be much closer to a germ than the other one. The book contains its own script; it forces the reader to approach it in a more or less limited way. Think of a recipe book or an industrial blueprint: they come with rules for future use, and they foreclose the range of possible interpretations that readers can attach to them. On the other end, pure water does not provide the rules of its use. So many ways to make use of a pint of water, the germ seems far from the materiality of water. If the instant preceding the stabilization of the germ is one of indeterminacy and hesitation, it is striking that this is also the status of a pure cotyledon. In between these two states, the germinal-cotyledon – the book – displays a precise script. (”Economy of the germ”)

Med andra ord, den materialiserade boken är inte rent groddkapital; inte ren potential. Visst, som händer på golvet kan beskrivas som en ”marknad för idéer”; en vanlig beskrivning för bokmässan. Men det som sprids är ändå relativt sett slutet: Det är en entitet som i någon mån stelnat, efter att en gång varit ett uppslag/ett koncept/en idé – och framförallt är boken ju färdigskriven, resonemanget är fixerat och satt. Den rena grodden, och dess mytiska ”vibration”, finner vi istället i rättighetscentret. ”Finner” är dock ett missvisande ord, eftersom denna vibration – i sin renaste form – inte går att påvisa eller mäta:

Only when it materializes does it become an object for economists’ toolbox. Prior to this slowing down of the germ into a book or a method, its relentless vibration is bound to fail as much as to succeed, but it is too indecisive to be seized with enough certainty.

Det är i detta ömtåliga, obeslutsamma, odeterminerade, öppna skede i kulturuttryckets tillblivelseprocess som redaktörer och agenter lirkar. Om man har ett intresse för hur dessa kulturella replikatorer – precis som vetenskapliga rön – bidrar till att vecka samhället på olika vis, så är detta en högst politisk process. (Här är vi alltså tillbaka på Wimans tes.) Vilka replikerande kulturuttryck blir till? Vilka får leva vidare? Hur relaterar utsorteringsprocessen med replikerbarheten i dessa uttryck?

Här finns en annan parallell till att ”leka gud”, i meningen att vara inne och lirka i skapelseprocesser. Jag minns en intervju med en jordbruksforskare på Sri Lanka, som utvecklade nya ”hybrider” för risodling. Han beskrev sitt arbete i termer av en ”narrowing of the germplasm base”. Han insåg att detta kan vara problematiskt, men såg samtidigt att hans arbete de ökade skördar som associeras med ”den gröna revolutionen”. Insnävande av replikatorernas mångfald, ökad output: Kan bästsäljerismen liknas med Borlaugs revolution?

First of all; where does one find this analysis? Well, if your French is what it should be, you’ll be able to [...]]]> ”Tracing Innovations”, the research project, has taken an unexpected turn, and ended up at the Gothenburg book fair. Let’s take this opportunity to survey Gabriel Tarde’s famous analysis of ”the economy of a book”.

First of all; where does one find this analysis? Well, if your French is what it should be, you’ll be able to find it in Psychologie Economique, Vol I, chapter 2, section four. If your French is not what it should be, then get hold of the journal Economy & Society, vol 36, no 4, and you’ll find Alberto Toscano’s translation of PE. If you are not an academic, and your French is not what it should be, then have a look at some of the quotes below.

Tarde starts off by steering the discussion towards the notion of consumption. (Remember, the book economy example is supposed to reflect the fundamentals of the economy). Here we go:

We have just reviewed some of the principal notions of which political economy makes use; we have seen that the most important ones, those of value, work and association, are not its exclusive possession and that they gain in importance by being generalised; that others, those of properties, exchange, division of labour, are transformed by being transplanted and are not generalisable without amendment. There is another notion of which we have yet to speak, and of which we will simply say that it hardly has any possible application outside of the economic domain; it is therefore, from our current standpoint, the least important of all, despite the fact that economists include it in one of the three or four great divisions of their science: consumption. One consumes riches, that is, in order to employ them one must destroy them with greater or lesser speed; and perhaps one could also say that one consumes a power by exercising it, or abusing it; but does one consume one’s glory, or even one’s credit? Does one consume one’s beliefs by thinking about them or the masterpieces that one admires by looking at them? On the contrary, there are two ideas that economists use in a far too restricted manner, those of alliance and struggles, of adaptation and opposition, ideas which are eminently capable of being generalised. Economists only deal with opposition in terms of the competition between productions or consumptions, and they neglect the hidden and continuous opposition of products which plays a crucial economic role, and they pay no mind either to the invisible alliances of products, to their fecund adaptations.

Enter the book:

In order better to grasp this point, let us take a concrete example which will allow us at the same time to examine, in light of our comparisons, some of the economists’ ‘laws’. We will take this example from the book. It has been said of money that it is a commodity like any other, which is already a great mistake. But, were one to say that books are commodities like others, one would be making a far graver mistake. To class books among riches is to confuse what pertains to intelligence with what pertains to need or will. The value of a book is an ambiguous expression, because each of its copies, to the extent that it is tangible, appropriable, exchangeable and consumable, has a venal value which expresses its degree of desirability, but, in itself, as essentially intelligible, inappropriable, unexchangeable, and inconsumable, which does not mean indestructible; it possesses a scientific value, which expresses its degree of credibility, without counting its literary value, which signifies its degree of expressive seduction. But, whether considered as product or as teaching, a book is capable of allying itself with other books or of combating them. There is no book, considered as a teaching, which is not made with other books, often given in the bibliography, and among which there are some of which one can say that it is made for them, because it confirms and completes them. Moreover, there is also no book which is not made against other books. Equally, there is no product which is not made either with and for, or against other products. Products combat one another when, through different procedures, they pursue the satisfaction of the same need, each claiming to be the best and denying the analogous pretension of the others: for example, gas lighting or electric lighting, canvas or cotton fabrics, chinaware or porcelain, and so on. They ally and adapt when they complement one another from the standpoint of the satisfaction of the same need or respond to connected needs: glasses and cutlery, shirts and collars, suits and white ties, and so on. In another sense, a product allies itself to all the previous products that it utilises. In the automobile we witness the alliance of the wheel, the petrol engine, pneumatic rubber, and so on. There is no product that is not or cannot become the auxiliary of another, the tool of another. The distinction between tool and product possesses a merely superficial or relative truth.

Here, it might be worth noting that ”a tool” is something that – as Latour and Lepinay (The Science of Passionate Interests, p 31) note – can be defined as a gradient of resistance – something to, as it were, ”lean on”. Let’s continue:

We must distinguish, for commodities as well as books, between two forms of combat: competition and contradiction. Their competition, that is to say, their emulation in pursuit of the best solution to the same problem, the satisfaction of the same need, is excellent and praiseworthy, even when it is accompanied by an indirect and implicit contradiction, that of their contrary claims; but their direct collision, their violent contradiction, in the guise of literary polemics or trade wars, is odious.

If we are looking for the general conditions of the production of books, like economists have looked for those of the production of commodities, we will see that the famous distinction between the three factors – Land, Capital and Labour – can ultimately be applied here, but with some great and instructive transformations, namely in what concerns capital, which should be understood as the ceaselessly growing bequest of worthy ideas from the past, of subsequent discoveries and inventions. But, if there are ‘laws’ of the production (or reproduction) of commodities and books, why not of their destruction? And why is this not dealt with in political economy except implicitly and with regard to consumption, a heading about which far too much is said? However, it is not just consumed products that are destroyed. Without ever having been used, how many furnishings have been replaced and obliterated by other furnishings, how many libraries by other libraries! How many times has humanity renewed its equipment before it was even used, its provisions of all genres while they were still intact, how it has renewed its sciences and its arts, its laboratories and its museums! For these things have not, most often, died their peaceful death; the ones have killed the others. And these incessant duels, these logical or teleological duels of commodities and books, statues and furnishings, demand, no less than their fecund unions, to be studied more closely.

(Regarding the contradictions and the duels: Remember the basic categories of economic life: Repetition, opposition, adaptation – and the invention that puts the whole process in motion.)

How is a book made? It is no less interesting than knowing how a nail or a button is manufactured. In both cases one needs to distinguish between what relates to the association of labours (read: the division of labour) and what to the competition between workers. One would also need to distinguish between all sorts of associations that converge in producing it, associations that are concentrated or dispersed, more or less intimate, more or less vast and, in brief, more and more vast – and more and more conscious, despite their growing extension – to the extent that the great net of human relations unfolds itself over the broadened social world. A book is now made with the aid of collaborators, far more numerous, far more distant and dispersed, and at the same time far more known or less unknown, than before. The same goes for an industrial object. What’s more, these collaborators are rarely co-authors. The rule, when it comes to books, is individual production, whilst their property is essentially collective; that is, because ‘literary property’ only has an individual meaning if the works are considered as commodities, and the idea of the book only belongs exclusively to the author before it is published, that is to say, when it is still foreign to the social world. Inversely, the production of commodities becomes more and more collective and their property remains individual and will always be, even if lands and capitals come to be ‘nationalised’. It is beyond doubt that, when it comes to books, free production imposes itself as the best way of producing. An organisation of scientific work that would legislatively regulate experimental research or philosophical meditation would generate lamentable outcomes. In what concerns bookish as well as industrial production, there are crises. What do they consist in? In bookshop crises, let us not confuse what is of a literary nature with what is of an economic nature. A crisis, in theory, can just as well derive from a deficit as from an excess of manufacturing. But, as a matter of fact, today this name is only given to those economic phenomena caused by a glut in the market. Is it the same for literary crises? Isn’t it the case instead that what is vividly felt and noted by the public is the dearth of books and sources of information to respond to its lively curiosity or its passing taste, far more than their overabundance? But isn’t it nevertheless that case that especially when it comes to books, far more than for commodities, the fear of overproduction is legitimate and justified?

The demand for a book, as well as for a product, is only one of the conditions of its seeing the light of day. It is not sufficient. Public need can go ahead and demand, in certain period, a greater abundance of gold coinage, but as long as new goldmines are not discovered, the monetisation of this metal cannot increase. During the ravages caused by phylloxera, wine was in insistent demand, and this demand certainly contributed to the cultivation of the vine as far as it was possible, but as long as no remedy to the blight was found, it was impossible to quench the general thirst. Equally, public taste can go ahead and loudly call for a great dramatic poet, or public curiosity for a great moderniser of historical studies, or of such and such a science; it is necessary to wait for the appearance of a natural talent well served by circumstances, a kind of natural mine to be discovered and exploited for intellectual needs.

The production of books, like that of products, comprises phases whose series is irreversible. If we cannot distinguish within it anything that resembles that succession of the phases of hunting, herding, farming and industry, we can nevertheless notice in it an initial phase that Le Play was not wrong to indicate, that of picking [cueillette]. There was certainly an age in which one only had to pick, with the greatest ease, ideas born of their own accord, as they were used by the first moralists, the first lyric poets, the first storytellers … And, in terms of books, as well as in terms of products, fabrication by hand preceded machinofacture, printing, a replacement whose consequences were as severe in one field as they were in the other.

Isn’t J.-B. Say’s law of opportunities – according to which it will be easier for products to find an outlet to the extent that they are more abundant and more varied – a law that is far more effectively applied to books, or knowledges, than it is products? Or, to be more precise, isn’t it far more effectively applied to the literary successes of books than to their success in bookshops, which are two separate questions? This formula stops being true in the case when a commodity on offer encounters on the market many other commodities of the same kind, or answering to the same need: an oil lamp will be harder to sell the more the shops in its area already carry several oil lamps or even electric lamps, or lamps of other kinds. On the contrary, a new book has more chances of being read and of interesting a region of the public to the extent that there are already several books treating the same subjects, and responding to the same problems. Inversely, a commodity finds in a country a better outlet to the extent that there are already several heterogeneous commodities, answering to other needs, whilst a history book, for instance, will not be more likely to succeed in a country to the extent that it finds there several books of natural sciences, mathematics, or theology. Every cultivated society presents, intellectually speaking, a certain general current of opinion and taste which leads to devour today such and such a type of publications and to disdain others, which it will devour tomorrow. Nevertheless, what I have just said is less applicable to the degree that the bond of intimate solidarity that unites all the sciences and even connects them to the various branches of art appears more clearly and, in a very cultivated milieu, a book is all the more certain to arouse interest to the extent that bookish production, in any genre, is more abundant. A man of encyclopaedic curiosity, and their number is growing little by little, is all the more avid of new readings to the extent that he has read extensively in entirely different subjects.

Putting aside this exception or elite, let us ask ourselves what the inversion noted above depends on. To the degree it is correct, it depends on the fact that a learned man, as well as a learned public, can immerse himself in a single problem which for a long while makes him forget all the others, or become passionate about a literary genre to the exclusion of all others, while no man, unless he is a monomaniac to be locked up, has ever passionately preoccupied himself with a single need, that of drinking or clothing himself, to the point of forgetting all others. Well being, pursued through economic activity, consists of a chorus and not a solo of (organic or artificial) needs, harmoniously satisfied and in accord with one another: the comfort of dwelling leading one all the more to yearn for the comfort of dress or nourishment, and these leading to yearn for the pleasure of travel, and so on. However, it is beyond doubt that intellectual passions and theoretical or aesthetic problems are concatenated and engendered like the needs of the body. Thus, when one of the great problems of spirit, one of the great intellectual curiosities or avidities is developed within a public, one can be sure that beside it there are other publics nourishing complementary curiosities and avidities. But it is very rare that they all coexist in the same public, while in general it is on the same market that coexist the multiple and concordant needs to which industry responds.

In addition, the inversion we signalled could only be a passing one, just like the application of Say’s law. In effect, what does the production of books tend towards? It tends towards, or inadvertently races towards, the reconstitution, under new forms, of the fine mental equilibrium – which is always temporary – that the Catholic system had established in the Middle Ages within Christendom, or Homeric polytheism within ancient Greece. When modern science will have reached its conclusion, by which I mean the period of the definitive fixation of its principles and methods, there will be, in all minds, the same hierarchy of knowledges, a concatenation of systematised problems that will have been answered by a certain number of crucial books, and answered so perfectly that the majority of new books, if they are not the amended re-editions of the old ones, will be rejected by this recognised supremacy of the elders. Dissident books will be put on the social index. Only orthodox books will be read, ones that conform to the principles and prolong them, and, it must be said, the latter will be, for a more or less extended stretch of time, both instructive and beautiful.

Towards the end of the section, Tarde leaves the book as such, and speaks about the economy in a more generic sense:

Similarly, where does economic production unconsciously tend to, or race towards? Contrary to appearances, to the constitution or reconstitution of a morality: I mean towards the establishment of a hierarchy of needs reputed by all to be just and normal. And every new product in whose nature it will be to shake up this hierarchy by stimulating with excess certain needs to the detriment of others will be eliminated. Only the products judged to conform to the reigning teleology – because that is what morality is – will be purchased. It will then no longer be true to say – like it was not true in the thirteenth century – that the outlet of a given product is facilitated by the presence on the market of more abundant and varied products. When the excommunicated product will offer itself, it will encounter in vain the greatest abundance and the greatest variety of products authorised by custom, for it will not be sold. At base, it is not so much the variety but the solidarity and harmony of products which prevails here in the eyes of the sociologist. Perhaps this is not the case in the eyes of the artist, nor even of the philosopher, who sees in free diversity the source and the aim – divine, as it were – of things, the alpha and omega of the universe.