Varför Prometheus?

Sände igår in en text om ”vad som gäller” nu när vi går in i 10-talet – skall sannolikt medverka i en liten skrift där olika personer (främst företagsekonomi-tänkare och olika entreprenörer) ger sin syn på saken. Se utkastet till den lilla texten (endast 1500 tecken tillåtna!) här.

Som ni märker refererar texten – precis som texten i GP Kultur om Noko Jeans – till myten om Prometheus. Det finns mycket skrivet om denna myt, men lite kort kan man summera den enligt följande: Prometheus, som hjälpt gudarna från Olympen att vinna kriget mot Titanerna, får för sig att bli lite stursk gentemot dessa gudar. Han stjäl den eld som Zeus undanhåller från människorna, och skänker den till folket – han tycker att det är orättvist att de inte kan ta del av denna upplysning/detta verktyg. Zeus blir förgrymmad, och fjättrar Prometheus vid en klippa. (Guden skickar även ned Pandora och hennes ask till folket – återkommer till detta.)

Varför då tjata om denna myt just nu? Jo, Prometheus-myten är nämligen explicit i sin sammankoppling av tekno-vetenskapliga framsteg, och aktivism/maktkritik. Med andra ord, myten visar hur dessa två aspekter – som ofta beskrivs som väsenskilda (vem pratar maktkritik på tekniska högskolor?) – är olika sidor av samma mynt. När man gör en bibliotekssökning på ”Prometheus” finner man alltså två relativt nyutgivna svenska böcker, som behandlar myten enligt de båda vinklarna:

• Nils Uddenbergs Prometheus och dryaden: Människan, naturen, tekniken, etiken, samt
• Harry Järvs Prometheus eld: Försvar mot maktmissbruk från mytisk tid till 1900-talet.

Som framgår av titeln är Uddenberg intresserad av människa-natur-teknik-aspekten:

Prometheus får stå som sinnebild för … den produktiva och manipulerande människan, som utmanar gudarna – i vår tid skulle vi kanske hellre tala om naturlagarna – och får ta konsekvenserna av detta. (12)

Järv, däremot, beskriver myten som en diskussion kring upprorets vara:

Prometheusmyten handlade ursprungligen om gudarnas makt. Under de senaste trehundra åren har den blivit en symbol för den moderna, progressiva, teknologiska, antiauktoritära, självständiga, fria människan. (28)

Första kapitlet i Järvs bok är alltså en genomgång av hur denna debatt gestaltat sig under de senaste århundradena. Exempelvis diskuterar han hur Goethe tolkar Prometheus-myten:

Kärnpunkten i Prometheus’ revolutionära avståndstagande från den härskande guden Jupiter/Zeus var också Goethes avståndstagande från en gud som inte representerade vad Goethe ansåg vara föredömligt: den översvallande vilja till skapande och kärlek som finns i naturen, men framförallt i konstnären. (23)

Som kulturradikalen Brandes skrev om Goethes dikt:

Det har aldrig skrivits någon större upprorsdikt … Den är evig. Var rad är här formad en gång för alla, står som en eldskrift på mänsklighetens natthimmel. Få versrader som skrivits på denna jord kan nämnas vid sidan av den.

Intressant är – för att återkoppla till ovan nämnda utkast om ”kvasiradikalismen” (som jag tidigare kallat ”naturkulturradikalism”, se även Niklas och Jonas) – är att kulturradikalismen inte i samma utsträckning kopplar samman de bägge sidorna av Prometheus-myntet. Prometheus var ju inte bara upprorsmakare, han var ju även uppfinnare – indeed var det ju hans trixande med ”naturen” som gjorde honom så farlig.

När vi närläser Prometheusmyten – framförallt i Shelleys tappning – ser vi också att denna ”politik kring teknologisk utveckling” även hänger samman med religion. (Detta skriver ju Latour om, bland annat i Pandora’s Hope.) Det är ju trots allt den Gudomliga Ordningen som utmanas av vår hjälte. Intressant är hur nästan alla som tolkat myten har tagit ställning för Prometheus, mot Ordningen. Som Järv skriver:

Den starkt auktoritärt präglade italienske författaren Gabriele d’Annunzio tycks vara den ende som i modern tid som tagit parti för Zeus, mot Prometheus. (28)

Något tillspetsat – Prometheusmyten tvingar oss välja – kritik av Gud/transcendens, eller kritik av demokratin?