Det finns en tanke – eller snarare ett citat – som hängt över mig sedan jag skrev min avhandling. Minns att tanken/citatet på något sätt fanns med mig i texten, men det kom nog aldrig ut i explicit skrift. Kom nog över det i någon ”INTRODUCING”-bilderbok, men tappade bort det.

Sedan, långt senare, kom jag över det igen, på sida 16 i Deleuze Bergsonism. Vi har att göra med Marx, som slog fast:

Humanity only sets itself problems that it is capable of solving.

Detta fanns med mig när jag insåg att bilbältet, eller säkerhetsdetaljer i bilar rent allmänt, inte reglerats fram. Regleringen kom efteråt. I en text från förra året plockade jag upp detta igen:

The story of the invention of car safety suggests that while the design of safety features can be attributed to specific companies, they were the result of a process in which civil society activists, medical professionals, unions, state utilities, and other actors participated. It is noteworthy that Swedish state regulators were slow movers, establishing binding legislation long after the roll-out of safety designs. The imperative to regulate can only emerge once new designs have been developed.

Deleuze är ju inne på detta även i andra texter, inte minst i hans analys av ”bilden av tänkandet” i Difference and Repetition. Närmare bestämt, det figurerar i form av det sjunde postulatet av åtta som utmärker den dogmatiska bilden av tänkandet. ”the solution necessarily follows from the complete conditions under which the problem is determined as a problem”. (KOLLA DETTA) Levi Bryant menar att detta är en bärande tanke hos Deleuze:

Deleuze’s thesis is that solutions come into being of their own accord with the tracing of a problem. The developed basil just is the solution to the problematic field posed by its
own internal and external ecology. (I Deleuze and Ethics, sida 40)*

Bryant citerar även passagen där Deleuze säger lite mer om Marx citat:

The famous phrase of the Contribution to the Critique of Political Economy, “mankind always sets itself only such tasks as it can solve”, does not mean that the problems are only apparent or that they are already solved, but, on the contrary, that the economic conditions of a problem determine or give rise to the manner in which it finds a solution within the framework of the real relations of society. Not that the observer can draw the least optimism from this, for these “solutions” may involve stupidity or cruelty, the horror of war or “the solution of the Jewish problem”. More precisely, the solution is always that which a society deserves or gives rise to as a consequence of the manner in which, given its real relations, it is able to pose the problems set within it and to it by means of the differential relations it incarnates. (Deleuze 1994: 186/198?)

Om vi pratar bilbälten så kan man säga att det var utmärkt att ”samhället” då var kapabla att uppfinna ett problem – bilosäkerhet – som gick att ”lösa” med bilbältet. Sedan var det också så att det problem som uppfanns, det uppfanns för att det ursprungligen tolkades som ett arbetarproblem. Vi hade kapaciteten att se problemet för vi hade en institutionell infrastruktur som för att värna om arbetares vardagliga säkerhet. Alltså:

Like [Pelle] Ehn’s projects, seatbelt design amounted to a “Scandinavian work-oriented challenge to design.”⁶³ “Work-oriented” is in italics because safety only became an issue when it was recognized as a work-related issue. […] Economic systems matter. For car safety design, the specifics of Sweden’s post-war economic system very much mattered. In other socio-economic systems, with other entrenched power settlements, other design process outcomes may unfold. So, in analyzing this mode of design, scholars must pay attention to existing infrastructures for doing research on overflows. In the case of car safety, Vattenfall—and its worker safety focused research and development—was imperative.

Nåväl, jag blir helt plötsligt extremt sugen på att gräva vidare i detta. Det bör kunna sättas i någon slags politisk-ekonomisk kontext – som dock inte är densamma som den som Marx avsåg. Det skall handla om reglering, och om hur ekonomiska kommentatorer ofta ser bakvänt på det hela. Reglering är inte det som kommer från ingenstans och sedan stänger ned innovation. Innovation är det som skapar en ny verklighet, i vilken ny problem kan uppfinnas, vilka sedan löses av en reglering. Som Deloitte uttryckt saken: ”Innovation leads, regulation follows”. Uppenbarligen är det så Google, Uber et.al. jobbar.

Sedan spelar nog Barrys ”anti-invention” en roll även här. Mycket innovation och kunskapsskapande har effekten av att inte öppna upp för alternativa lösningar. Notera: Det handlar om anti-invention här, inte anti-politics. Det handlar inte bara om det diskursiva ”problemformuleringsprivilegiet”, utan om formandet av den teknovetenskaplig-materiella verklighet som ramar in det.

*: Vilken extremt design-ig formulering! Den utvecklade 747an är bara lösningen på det problematiska fält som utgörs av atmosfärens affordances osv.