Om ”the radical splitting-off of modernism from modernization”

Lite om min kurs, lite om Marshall Berman.

I min kurs ”Teknik och samhälle” läser vi klassiker inom samhällsteori, där ingången delvis är parallellen mellan humsam-teorin och samtida teknovetenskap. Så, vi pratar matematik/geometri i relation till Platons Staten, vi pratar klassisk mekanik i relation till Hobbes Leviatan, vi pratar termodynamik i relation till Marx/Engels kommunistmanifest samt Tocquevilles upptäckande av demokrati i Amerika.

När vi sedan kommer in på nittonhundratalets datortänk läser vi klassiker som Wieners The Human Use of Human Beings och Herbert Simons The Sciences of the Artificial. Här är det tydligt att dessa texter skrivs av författare som är nära teknovetenskapen, som är en del av teknikapparaten, och inte i strikt mening rena samhällsteoretiker. Detta har såklart noterats av studenter, och jag har funderat på om jag kan byta ut lite texter. Samtidigt är det just sådana texter som ger den bästa känslan för ”andan” i en viss typ av apparat – som är det bästa uttrycket för ett maskintänk.

Läste just om lite av Bermans All that is Solid… och påmindes om varför detta är fallet. Det handlar såklart om ”the radical splitting-off of modernism from modernization” (309).

Throughout this book I have tried to show a dialectical interplay between unfolding modernization of the environment – particularly the urban environment – and the development of modernist art and thought. This dialectic, crucial all through the nineteenth century, remained vital to the modernism of the 1920s and 1930s […] By the 1950s, however, in the wake of Auschwitz and Hiroshima, this process of dialogue had stopped dead.

It is not that culture itself stagnated or regressed: there were plenty of brilliant artists and writers around, working at or near the peak of their powers. The difference is that the modernists of the 1950s drew no energy or inspiration from the modern environment around them. From the triumphs of the abstract expressionists to the radical initiatives of Davis, Mingus and Monk in jazz, to Camus’ The Fall, Beckett’s Waiting for Godot, Malamud’s The Magic Barrel, Laing’s The Divided Self, the most exciting work of this era is marked by radical distance from any shared environment. The environment is not attacked, as it was in so many previous modernisms: it is simply not there.

[…]

The split between the modern spirit and the modernized environment was a primary source of anguish and reflection in the later 1950s. As the decade dragged on, imaginative people became increasingly determined not only to understand this great gulf but also, through art and thought and action, to leap across it. […]

Eventually, however, […] new modes of modernist language gradually emerged, at once more personal and more political than the language of the 1950s, in which modern men and women could confront the new physical and social structures that had grown up around them. In this new modernism, the gigantic engines and systems of postwar construction played a central symbolic role.

Här vänder sig dock avantgardet i allmänhet mot dessa gigantiska maskiner. Det tänker främst mot, och inte med, maskinerna.

Bermans resonemang är såklart ganska specifikt för vissa typer av kulturuttryck, och för den amerikanska kontexten, men ändå – lätt att glömma vilken roll denna avspjälkning spelat. Denna rörelse är såklart även central för hela modernitetsberättelsen, men just Bermans version är en catchy berättelse.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.