Skall bidra till antologi om design thinking och tycker att det vore kul att ta sig an detta slitna begrepp från ett nytt håll.

I abstraktet tänker jag mig något enligt följande:

Recent work on design thinking follows a tradition of investigating the cognitive styles of designers. This chapter reverses the terms of such inquiry, asking not how designers think, but how thinking is conditioned by design. As such, it reviews literature that describes thought as bound up with metaphors borrowed from designed artifacts, and shows how such accounts of human thought deviates from humanities-based, language-centric accounts. It argues that explicating this worldview allows teachers to describe the societal and human stakes of engineering and design to their students, providing a case study on how to achieve this in educational practice.

Detta kapitel skall alltså röra sig mellan teori (designteori, samhällsteori) och undervisningspraktik – vi får se hur det går. När det gäller teori tänker jag mig att diskutera teoretiker som är nära design, som John Heskett och Peter Sloterdijk. Samtidigt skall jag förhålla mig till folk utanför dessa fält, som Hannah Arendt, Fjodor Dostejevski, och George Orwell. Målet är att fånga upp hur designade artefakter kan inskränka, men även utvidga, tänkande. (Det senare kommer även fram i undervisningssituationen – vad innebär det att tänka genom metaforer, tankebilder, apparater?)

Så, vad kan man säga om Arendt, Dostejevski, och Orwell? När det gäller den senare har jag redan diskuterat det här och här. När det gäller Fjodor blir det nog utveckling av denna frågeställning – om vilken ”känsla” eller tankebild som Crystal Palace gav upphov till, och det uppbyggeliga i ingenjörsskapets drift framåt.

Arendt, då? Jo, där tänker jag nog fånga upp hennes distinktion mellan ”work” och ”action” som finns i The Human Condition. Den är intressant, för den bygger – så som jag förstått det såhär långt – just på föreställningen om en separation mellan design och tänkande. Work-begreppet inbegriper saker vi bygger, action-begreppet handlar om vårt tänkande; vilka berättelser vi berättar. Det förra begreppet handlar om artefakter, det senare om språk. En av Arendts poänger i boken är att vi behöver skapa utrymme för action, och att detta försvåras av att vi efter Hobbes förstått politik (och byggt samhälle) utifrån tanken på staten som mekanisk apparat.

Samtidigt är ju denna distinktion problematisk. Föreställningar om en annan framtid är inte bara rent språkliga. För att tala med Asplund – de opererar som ”tankefigurer” mellan ”bas” och ”överbyggnad”. Är Arendts syn på tänkande alltför präglat av idealism? För henne äger action rum i en fysisk verklighet, men själva tänkandet är en fråga om det vi inte ser. (Thinking ”deals with invisibles”.)

Samtidigt är det också så att Arendt såg tänkande (specifikt ”poetiskt” tänkande) som baserat på metaforer.

In The Life of the Mind, Arendt devotes two full chapters to meta-phor. By thinking in metaphors, that is, by “transferring” (metapherein) words we use to grasp visible experiences within the external world of appearances to invisible concepts within the internal world of the mind, we may establish or reestablish some form of correspondence between our-selves and the world. (Artifacts of Thinking, p. 77)

Nå, detta kräver upp-packning, och jag har några tusen ord att arbeta med.