En gång i tiden hade jag och en kompis en plan om att starta ett syntband.

Det blev aldrig av. Men om vi skulle kommit loss – inte bara pratat om saken i en skidlift – så gissar jag att vi låtit som antingen Howard Jones (min favorit), eller som någonting ”hårdare” – säg, tidiga Depeche Mode (någonstans mellan New Life och Some Great Reward). Eller.. vi hade nog låtit såhär, som Double Fantasy, men jag spekulerar nu i hur vi velat låta.

Vi var kanske tio år gamla då, det måste varit kring 1986. Om vi hade startat det där bandet, och om vi hade fortsatt ett par år så kan jag tänka mig att mitt musikaliska uttryck – återigen, detta är spekulation och dagdrömmeri – skulle utvecklats. Jag hade låtit lite mindre som Howard Jones och lite mer som Mauro Scocco. Ett visst, men ändå högst begränsat, mörker hade nog gjort sig gällande i texter och toner.

Fann igår Ratatas album Jackie (1982) borta på Andra Långgatans Skivhandel. Slog till. Har lyssnat några vändor, går nu omkring och nynnar. Känns inte helt OK; varför? Tror inte att det har att göra med att exempelvis Lustans Lakejer kanske är något mer kreddiga. Finns det kanske något självbelåtet i att identifiera sig med Mauro? Någonting svennigt, medelklassigt, trettionågonting-manligt?

Ja, så är det nog: Som medelklassing känner man först ”ah, det här slår an en sträng i mig”, och sedan slår medelklass-skammen till – ”jag borde inte gilla det här”. I regel vill ju medelklassingar antingen göra anspråk på att vara arbetarklass, eller aspirera på att träda in i någon slags kulturell eller ekonomisk överklass. (Vänta lite nu – sen när blev jag Bourdieuian? Detta börjar ju lukta habitus?)

Titellåten är fin. Thank god for Youtube – denna fantastiska plats som registrerar och digitaliserar de ständiga vindar som blåser i de svärmande monadernas skiftande begär och tro. Klicks och kommentarer säger en hel del. Se den kärlek som väller ut i anslutning till ”Jackie”:

Jag va så Kär när denna låt va Poppis. Hon gick på Friidrottsgymnasiet på Lidingö.

Jag var den enda som spelade ”Jackie” i Säröskolan under gympan när den va ny. Vilken tripp tillbaka i tiden nu, Gottskär, Kullavik, Hovås, Särö och Askim med alla vänner och fantasier. Enjoy mina herrar…

Hmm. Jo, där har vi det. Samhällelig stratifiering är en sortering och utsållning av minnen, en sortering och utsållning av känslor.

OK, dags att vända sida.