”Världen är full av spännande problem som väntar på att lösas.” En text som inleds med denna vinkning måste ju bli legendarisk.
Nu finns ”Manifest för den glada statsvetenskapen”, signerad Anders Hellström och Johan Karlsson Schaffer (Statsvetenskaplig Tidskrift nr 4, 2010), ute i det fria. Texten skulle lika gärna kunna heta ”Manifest för den glada samhällsvetenskapen” – den är inte bara relevant för statsvetenskapen. Exempelvis är femman central:
5. Akta dig för dem som alltid söker konsensus och sky intellektuella monokulturer, för komplexa sanningar växer fram ur meningsmotsättningar. Skaffa dig beröringsytor mot andra discipliner, universitet, debatter, livsstilar.
Indeed, rörelse är viktigt för att motverka gravitationen mot en mer-av-samma-akademi. En närbesläktad tes berör relationen till sin egen eventuella briljans:
44. Ta inte dig själv på för stort allvar. Kritiskt tänkande kräver en ödmjuk, ironisk attityd till dig själv, till ämnet och till dess etablerade föreställningar om korrekt beteende.
Tesen slår extra hårt mot statsvetenskapen – detta samhällsvetenskapens mest gravallvarliga ämne – som kanske skulle må bra av att slappna av litet grand, bli lite öppnare. Här kan även bloggandet hjälpa:
37. Våga blogga om din forskning. Bloggen förför dig att skriva. En berättelse kommer att finna dig och göra dig till sin, och likt en distribuerad hjärna jobbar nätet åt dig även när du inte sitter vid tangentbordet. Dessutom ger bloggen dig och dina idéer ett ansikte utåt. Men kom ihåg: Bloggen är snarare första uppgiften än tredje, även om dina medproducenter förmodligen inte har forskarlicens i statsvetenskap.
Nu kanske ni tänker: ”Behöver statsvetenskapen bli mer öppen? Ser vi inte statsvetare på teve varje dag?” Jo, vi ser dem varje dag, men det är kanske detta som är problemet. På teve tillåts forskarna sällan bli någonting mer än talking heads som
1. levererar självklarheter i form av oneliners, eller
2. än värre – förväntas utröna vad väljarna därute tänker (kommenterar ”opinionsläget”).
Detta är både synd – forskare bär på mer än spådomar om opinionsläget – och problematiskt. Ja, problematiskt, eftersom beskrivandet av väljarna därute blir ju en del av görandet av samhället. Och ofta verkar ju the talking heads rätt ointresserade av detta faktum.
Därför är, i mitt tycke, följande tes den viktigaste:
40. En statsvetare som jobbar för staten är som en medicinare som jobbar för läkemedelsbolagen. Förhåll dig till det.
Denna pekar ju direkt på frågan om statsvetenskapen som ”state science”; på vilka sätt är statsvetenskapen någonting som stabiliserar samhället-som-vi-känner det? Kanske kan man säga att Hellström och Karlsson Schaffer vill skriva fram en vision om statsvetaren som ”civilstatsvetare” (jmfr civilingenjörer och civilsociologer)? Vackert, vackert.
Yes, manifestet är applicerbart på fler civila vetenskaper än bara statsvetenskapen. Min favorit:
”Sitt inte ensam på din kammare, om du inte känner att du absolut måste. Forskning är en social process. Om ingen hör vad du säger har du ingenting sagt. ”
Humaniora är eventuellt snäppet värre på den här punkten. Men det är ganska okej ändå eftersom nätets kloaker finns som bördig mutationsfetjord för filosofien.
Detta leder ju till att forskningsfronten ligger utanför universiteten, och det som sedan hamnar i avhandlingar och artiklar endast är en tam och formatanpassad version av det som gjordes för längesen på nätet. Dock finns det inga strukturella resurser på universiteten att mäta, appropriera eller belöna denna forskningsfront, vilket kanske inte är dåligt nödvändigtvis. Att den ligger där och flyter för vem som helst att ta del av är kanske det ”nycivila”.
När Vint Cerf och CERN-forskarna byggde hypertextprotokollet tänkte de kanske inte på att de därmed förflyttade forskningsfronter.
Ja, kanske det! Fast låter det inte snäppet finare med ’civilpolitologi’? 😉
Kul att se manifestet ta skruv. I mycket är det ju en samling kärleksfulla hellströmska (som i Håkan, snarare än Anders) samplingar av idéer som smittat oss inte minst i kloaker som denna.
Apropå CK’s kommentar: Hade härom dagen en diskussion med en kollega som undrade om man verkligen får lägga ut sina arbetspapper på nätet — kommer inte de akademiska tidskrifterna att vägra befatta sig med sådana manus? Följer man den skräcken för den gutenbergska upphovsrättsindustrin bör man förstås inte heller presentera papper på konferenser och seminarier, innan man publicerar — eller rättare sagt: privatiserar — dem i de akademiska journalernas paywallade valv. (Obs: Detta är inte ett argument mot journalpublicering, utan ett argument för open access.)
Jag gillar ”civilpolitologi”!
Apropå det där med att lägga ut saker som sedan skall baxas in i tidskrifter – antar att tidskrifterna kan vara neggiga mot detta av minst två skäl:
1. Det finns en risk att det blinda i peer-reviewen undermineras.
2. Tidskriften kan inte äga med ensamrätt.
Re 1: I en alltmer panspektrisk värld, där allting loggas (inklusive konferens- och seminarieinlägg), kommer det ju gå att identifiera folk ändå.
Re 2: Ja, jo, det är ju säkert så att akademiska förlagens inkomster kan börja sina. Vad tråkigt för dem. EXODUS!!