En kortis om Nobelpriset i litteratur.
Ojoj, det är frestande att läsa in mycket i årets prisande av kinesisk partimedlem – speciellt om man ställer det i relation till förra förrförra årets prisande av dissident (fredspris, dock). Ligger inte detta i linje med hur ”väst” alltmer går från att läxa upp, till att bygga broar, till Kina? Ett Kina som, trots allt, förblir en enpartistat? Det som vi en gång, innan Annie Lööf, kallade en ”diktatur”?
Kommentarerna är intressanta: Handelsministern säger att ”Nobelpriset är ett oerhört starkt varumärke och oavsett till vem det delas ut stärker det kännedomen om Sverige, därmed ökar också affärsmöjligheterna.” Jonas Thente påpekar att Mo Yan inte gått ur kommunistpartiet; visst kan det bli liv om detta. Samtidigt verkar det som att ”vi” alla börjar omvärdera enpartistaten; det blir kanske lättare så. Jag kan varmt rekommendera FT Weekends special om vanliga människor i Kina som är medlemmar i partiet. Där kan man läsa om hur partiet inte längre har sina finger med i medborgarnas liv. Snarare är partiet en slags slemmar-institution:
So, the CPC gets in people”™s way a lot less than it used to, but how exactly does it help them? If tens of millions of Chinese have found it worthwhile to join, and party membership over the past decade has got more popular, there must be a reason.
Most political analysts, Chinese and western, agree that for many, the question is less ”why join?” than ”why not?” ”If you don”™t have a principled objection, it is hard to see what the downside is,” says Kenneth Lieberthal, director of the John L. Thornton China Center of the Brookings Institution in Washington, DC. ”People are hedging their bets in China,” adds Gallagher; with one hand they write up a party membership application, and with the other they write the cheque to send their child overseas to study.
The potential gains are huge: ”The party is the largest patronage organisation in human history,” says Lieberthal. ”In urban China, every significant position of authority, not only in the government but in state-owned enterprises, schools, hospitals, think-tanks, the media, you name it, is filled by a decision of the party and for a significant number of those positions, membership is a requirement.”
För mer om maktskiftet, se min och Jonas text i Ord & Bild, nu på engelska i Eurozine.
Jag tycker att det är intressant att en kinesisk pristagare alltid måste ses genom en politisk lins. I Sverige/väst verkar man tro att alla människor i Kina måste ha en genomtänkt attityd gentemot kommunistpartiet och vara antingen dissidenter eller medlöpare. Detta är naturligtvis nonsens och de flesta är helt ointresserade av politik. Kanske även Mo Yan. Att vara partimedlem signalerar egentligen ingenting speciellt i Kina.
Hej Gurra!
Ja, det är spännande – och kanske är det så att ”vår” syn på partiet håller på att förändras. Jag kände att FT-artikeln var riktigt bra på det sättet.