Innan jag drar iväg till blåsiga öar utan dator vill jag puffa för två texter.
Den första texten är kort, och handlar om sakpolitik: På DNs ledarsida kan man idag läsa om behovet för finansiering för sociala företag. Väl skrivet, av en sympatisk skribent som hade hittat min artikel om samma ämne på denna blogg. Härligt att se hur saker och ting börjar röra sig i debatten om socialt entreprenörskap. Det är nu det börjar!
Den är andra texten längre, och handlar om en ny intellektuell riktning: Min kompis Jakob Wenzer disputerade för några veckor sedan i ämnet etnologi. Det sägs redan att hans avhandling – betitlad Resonanser, om indiemusikscenen i Göteborg – kommer att bli en milstolpe inom ämnet. Anledningen till detta är att den utmanar den antropocentrism som traditionellt präglat etnologin.
Jakob är ju en av de som står bakom seminarieserien Tes-Antites-Protes (TAP), och därför är det inte förvånande att Resonanser innehåller en rejäl dos posthumanism. Jag kan förstå att detta är magstarkt för några av humanisterna borta vid Näckrosdammen – ”beskriva kultur utan att sätta det mänskliga subjektet i första rummet?” – men jag tror nog att fler avhandlingar som bygger på liknande ansatser är att vänta. (I pipelinen finns fler göteborgska förmågor som förhoppningsvis drar åt samma håll.)
Har inte hunnit läsa hela texten i detalj, utan glufsade i mig hela stycket under några timmar inatt. Texten är nämligen mycket spännande att läsa. Till skillnad från oss andra är ju Jakob en god stilist. Dock finns det en massa teoretiska poänger i texten – poänger av den sort som troligtvis kräver att man återkommer då och då, läser om.
Det finns flera intressanta kapitel – ett om Göteborg-klubbosfärens topografi (med referenser till ställen som Kompaniet/Underground och Magasinet), ett om The Knife och dess assemblages, ett om skivbolagen (exempelvis Service) som reläer osv.
Mitt favoritkapitel handlar om klubben som abstrakt maskin. Jakob beskriver torsdagsklubben på Jazzhuset – främst Gump – som en ”flödesordning”. Den återkommande klubbkvällen arrangerar den strida ström av människor, band, pengar, trender, sprit m.m. som kontinuerligt – över flera år – flödar genom Jazzhusets lokaler. Trots att detta ”råmaterial” består av ständigt nya, olika och oberoende komponenter – vissa klubb-besökare slutar att gå till Gump, nya kommer till, vissa band slutar med sina torsdagsspelningar, andra kommer till – finns det ändå något som gör att Gumpkvällarna är mer eller mindre likadana över tid.
Klubben Gump är alltså den abstrakta maskin som gör att torsdagskvällarna på Jazzhuset får en sammanhållen karaktär – det som gör att inflödet av besökare leder till mer eller mindre samma upplevelse, torsdagkväll efter torsdagskväll.
Därmed inte sagt att det alltid kommer att vara så. Det finns ingen transcendent essens i dessa torsdagsklubbar på Jazzhuset. Gud, eller någon annan transcendent varelse, har inte försett stället med en inneboende essens. Det är snarare så att att flödet av människor m.m. har börjat följa en viss spontan flödesordning. Systemet av människor och andra råvaror har (för att prata komplexitetsteori) råkat hamna kring en viss attraktor – men detta betyder inte att denna ordning är evig (som en Platonsk transcendent essens). Systemet av människor, band m.m. kan komma att rubbas – systemet kan bifurkera – och börja röra sig mot en annan attraktor, en annan abstrakt maskin, en annan klubbföreteelse.
Men det mänskliga subjektet då? Var det verkligen så att Gump bara ”råkade” hända? Visst, Gump uppstod delvis på grund av att grundaren Isse var framsynt och hade kontakter, delvis på grund av att det fanns bra band (vad det nu innebär) i Göteborg, delvis för att det finns göteborgska yngligar med koll (vad det nu innebär). Men bortom alla dessa mänskliga subjektiviteter finns det någonting annat – någonting icke-mänskligt, en viss logik – som gör att detta självorganiserande system hänger samman. Denna spontana ordning kan inte sägas vara planerad (i traditionell mening).
Däremot kan vi människor lära oss mer om ”emergensen” av detta torsdagskvällsfenomen. Vi kan kanske till och med lära oss känna igen de tillfällen då ett komplext system kan bifurkera (närma sig, eller byta, attraktor). Därför borde även Chalmerister och andra naturvetare läsa Resonanser. Förståelsen för hur strukturer uppstår utifrån abstrakta maskiner – vare sig dessa är katedral- eller basar-strukturer – torde vara central även för naturvetenskapen. Kanske kan vi se en ny ingenjörsvetenskap växa fram? Ett ingenjörsskap som utgår från att strukturer kan skapas ur andra abstrakta maskiner än den som ligger till grund för 1900-talets hierarkiska katedral-strukturer?
Det är detta som gör texter som Resonanser – och de andra texter i samma anda som är på väg – så lovande. De visar på en väg bort från de science wars som präglade vår föräldragenerations intellektuella värv. Nu får det vara slutkrigat – låt oss börja experimentera!
Du kanske bör göra en Bosse och kräva kreddning av DN-journalisten?
Kan instämma om Jakobs avhandlings läsvärdhet. Posthumanism, alltså? Skulle man inte lika gärna kunna kalla det antropomorfism när kollektiva, självorganiserade enheter som Gump tillskrivs aktörskap och ett emergent medvetande? (Själv leker jag i ett avsnitt av min avhandling med vad idén om att stater faktiskt är personer (inte bara ”as if” personer, utan faktiska kollektiva personer på samma sätt som myrstackar och forskarsamhällen) skulle betyda för normativ demokratiteori. Egentligen ett ämne för en hel avhandling i sig.)
Nejdå, jag har ett alldeles för litet ego för att göra en Bosse…
Jodå, man kan säkert kalla det antropomorfism också. Och visst är det skönt med dessa emergenta strukturer. Kanske är det därför det är så kul att gå på klubb, vara del i en ”scen” etc. – att känna att man är del någonting som är större än sig själv?
Pingback: Intensifier » Subalterna flöden - För en materialistisk subjektivitet.