I Beckerts Imagined Futures diskuteras de skiften i tidsuppfattning som ligger till grund för den moderna erfarenheten, och såklart även för Kapitalismus.

Kapitel två om ”the temporal order of capitalism” skriver fram detta fint. Om cyklisk tid till linjär tid. Om eskatologi som övergår i reformationens mera precisa – och därmed mer politiskt kontrollerade – föreställning om ”finite possibilities, arranged according to their greater or lesser probability”. Om upplysningen – Hegels specifika uppfattning om historiens slut, Marx egna version av densamma. Om hur den liberala ekonomiska föreställningen gick bortom tanken på att modernitetens turbulens skulle lugna sig – den specifika tidsuppfattningen om evig utveckling och tillväxt. Om vanishing lines borta på horisonten.

If imaginaries of a distant, better future fade away or are obscured by fear, time horizons shrink and actors forego opportunities for further, future growth. As a result the capitalist dynamic slows. One may indeed say that capitalism “would not survive a considerable shrinkage of time horizons” (Luhmann 1976: 150–51)  

Här handlar det om tidsliga horisonter, men det finns ju även de rumsliga att tänka på. Harveys Spatial Fix spelar roll, och på senare tid även det som i Futures-artikeln om eskatologi kallas ”the Spa(ce)tial Fix”. Denna är i sin tur högst tidslig – koloniseringen av Mars ligger långt fram i tiden, men ger just en möjlighet för att sträcka ut den tidshorisont under vilken det diskonterade kassaflödet kan beräknas.

Samtidigt kom jag att tänka på nanogrejen, som ju arbetar åt andra hållet – nedåt i skalvärlden. Minns följande tankegång:

Under det faktiska året 2001 söker sig mänskligheten inte uppåt och utåt i rymden, utan inåt i materien. Inte mot ljusåren, utan mot nanoskalan. Tematiken är densamma, men scenen för brottet mot/med mänskligheten är en annan. Helt plötsligt är det i det lilla allting sker – i en skala där vi är alltför klumpiga, i en domän som vi fåfängt söker bringa kontroll över.

I den ursprungliga posten gäller resonemanget Människans slut, inte tillväxtens fortlevnad. Icke desto mindre är de ju sammankopplade. Risk and return. (Eh… ”it is easier to imagine the end of Man than the end of capitalism”…?)

Det sägs ju att det finns plenty of room at the bottom, precis som ute i rymden. Tidshorisonten sträcker sig åt båda hållen samtidigt. Mitt i allting står vi kvar, i junkspace.