Som svar på en fråga i kommentarsraden, i posten om DN Debatt-artikeln – lite mer utveckling om panspektrocismens subjekt.
Per skriver:
Jag har bara en Foucault-fundering. Poängen med Foucaults Panoptikon är om min läsning är rimlig att ingen ser oss!
Men att möjligheten att vi är sedda gör att vi börjar se oss själva, och därför disciplinerar oss själva. Det är en agnostisk övervakar teori. Övervakaren finns kanske inte, eller kanske. Tornet är mörkt och sannolikheten att någon tittar på oss är närmare noll. Vi är alltså inte sedda eller övervakade i panoptikon – men det finns mörka torn eller kameror så vi konstruerar möjligheten av att vi är sedda.
Detta blir väldigt tydligt när vi i plogbillarna går in i militärbaser eller krigsfabriker. Det finns mängder med kameror på väggarna. Men även om vi hoppar och vinkar så är det sällan de upptäcker oss. Men i början agerade vi som att någon faktiskt såg oss.
Absolut, det är främst genom tron på en potentiell övervakare som ordningen skapas – det handlar om att skapa den typen av subjekt. Just därför är frågan om vilket subjekt som skapas i panspektrocismen viktig – indeed, det är därför jag efterlyser bidrag om detta i mitt call for papers till GBG-konferensen i november. Om panopticismen skapade subjektet som tror sig vara övervakad, som atomistisk individ, och därmed agerar enligt en viss (förväntad) ordning – vilket subjekt skapas av panspekrocismen?
Tror att det var nångång under Deleuzekonferensen, under en oerhört djup konversation med Fredrik, som jag började tänka att det subjekt som skapas i panspektrocismen är ett subjekt i någon slags identitetskris. Om panopticismen skapade en person som såg sig själv som en individ – ”det liberala subjektet” – så skapar panspektrocismen en krypande känsla att vi inte alls är individer.
Mer specifikt: Vi krisar en aning när vi börjar se att vårt handlande skapas semiotiskt, genom vilka vi känner (jmfr ”sociogram”) eller vilka icke-mänskliga aktörer som har format oss – vad vi läst, var vi varit, vad vi konsumerat etc. – vi subjektivitetsskapande ”plug-ins” som råkat hamna i våra huvuden. Vi börjar se att vi bara är resultat av sådana ”smittor” av subjektiviteter – eller rättare sagt, vi börjar se att någon verkar kunna förutspå våra beteenden genom att se dessa mönster bättre än vi själva kan.
Notera att vi kan ha en symmetri med Foucaults panopticon här – det spelar ingen roll om någon verkligen har tillgång till denna ”synlighet”/”visibility”; om övervakaren ”därute” verkligen kan förutspå ens beteenden. Det viktiga är att vi lever i tron att det går.
På ett intressant vis passar ju då ”våra” egna forskningsintressen om mänsklig agens samman med panspektrocismen – den till och med möjliggör den. Vi måste nog acceptera att vi är i panspektrocismen; en del av hela rörelsen mot den. Ju mer idéer från Tarde, Deleuze, ANT etc. blir mainstream, desto mer kan vi säga att de faktiskt utgör en generell världsbild/zeitgeist som passar hand i hanske med panspektriskt ordningsskapande. (Hur var det nu skallige mannen sade: ”Perhaps, one day, this century will be known as Deleuzian”) Med andra ord, ju mer accepterade dessa idéer blir, desto kan folk hamna i tanken att den förmodade övervakaren faktiskt kan se något stort mönster som de själva inte kan se – men som icke desto mindre verkar genom mig.
Så, om man skall skapa någon form av schema över detta, så kan vi prata om panspektrocismen (dess ”assemblage”) i följande termer:
Arkitektur*: Framförallt två teknologiers evolutionära utveckling (jmfr ”teknologiska fyla”) som korsar varandra – digitalisering av alltfler aspekter av mänskligt beteende (jmfr ”universell modulering”) och data mining (för mönsterigenkänning). (Här är det lite svajigt, vet inte riktigt om det är utvecklingen av lagringsutrymme, Kryder’s Law, processorkraft, Moore’s Law, samt framsteg inom programmering/algoritmer som är de relevanta parametrarna.)
Diskurser**: Tankar om att handling skapas just semiotiskt (ANT); att subjektiviteter är någonting som inte kommer inifrån, utan smittar ”memetiskt” (Tarde/Dawkins), att de kan laddas ned som ”plug-in” (se Latours Reassembling the Social) – och framförallt tanken om att det är möjligt att spåra alla denna semiotik och dessa smittor, i syfte att förutspå handlingar.
Subjekt: Personen som inte bara tror att någon förmodad övervakare ser ens handlingar, utan att någon kan förutse ens handlingar. Personen som insett att den inte är en individ, utan en summa ”divider” som cirkulerar i samhället. Personen som inte bara ser över sina egna handlingar, utan ser efter att inte hamna i ”fel sammanhang” – som inte laddar ned vissa dokument, som inte vistas på vissa ställen, inte konsumerar vissa saker. Inte för att någonting det är olagligt att ladda ned/vistas/konsumera, utan för att det kan skapa en konfiguration som ökar ens förmodade sannolikhet att bli ett hot mot ordningen.
Motsvarigheten inom panopticismen var panoptikon-arkitekturer (det kända Benthamska fängelset, masstillverkningsfabriken etc.), olika begreppsbildningar (kriminell/laglydig, sjuk/frisk etc.) respektive ”den som tror sig vara övervakad”.
Nåväl, det var det hela. Detta är work in progress. Kommer säkert att ändra mig.
—
* = Det som enligt Foucault ”gör något synligt”, det som Deleuze kallar ”content”, det som DeLanda kallar ”komponenter som spelar materiell roll i assemblage”
** = Det som enligt Foucault ”gör något uttalbart”, det som Deleuze kallar ”expression”, det som DeLanda kallar ”komponenter som spelar expressiv roll i assemblage”
Jag håller med om din analys.
Jag undrar om man ännu mer ska betona det paranoida, att man aktivt söker efter och uppfattar olika representationer för en överhet som kartlägger ens kopplingar. I panoptikon blir problemet lillebror-ser-sig-själv snarare än storebror-ser-dig. I panspektrocism blir problemet istället lillasyster- och lillebror-paranoia.
Den paranoida dividerade underordnar sig genom att undvika att plugga in sig.
Panspektrocism producerar en paranoid praktik som är rädsla för kopplingar. Lydnaden som skapas genom rädslan för det panspektrocistiska sociogrammet blir därmed ett särskiljande, ickekopplande till motstånd, ickekopplande till olagligt motstånd, ickekopplande till araber …
Detta borde producera isolering gentemot olagligt motstånd. Motståndsassemblagen och molekylerna blir svårare att skapa.
Här lyckades det i varje fall pluggas ihop till motstånds-filosofi-assemblage …
http://ickevald.net/plogbill/eddynehldeleuzeplogbill.htm
Hemligt kopplande, eller anonymt kopplande, måste också förstås som en underordning, som en rädsla för att plugga in sig i det samhällsomälvande, eller i det som uppfattas som farligt.
Hemligt kopplande reproducerar då det parnoida hos den paranoida praktiken i panspektrocism.
Jag försöker här producera en agnostisk makt analys som inte blir beroende av hur eller ifall sociogrammen skapas hos marknadsanalytiker eller FRA.
Per!! Detta är oerhört lyckat – glad att du går in och bygger i begreppen – detta är mycket viktiga tankar.
Håller helt med dig, den paranoida vinkeln – eller rättare sagt den agnostiska vinkeln – är viktig att understryka. Eller ännu rättare sagt; frågan om hur den agnostiska analysen ter sig i panspektrocismen är mycket viktig.
Vi måste bygga vidare på detta!
Dessutom – det är spännande att tänka vidare på ”rädslan för kopplingar”, och främjandet av ”icke-kopplande” subjekt.
Jag menar, det har ju länge sagts att vi lever i ett nätverkssamhälle, och att nätverkande är bra etc. Här har vi en rörelse mot något som stävjar nätverkandet.
Framförallt kan vi se detta som ett sätt på vilket ”farliga blandningar” – heterogena, oordnade massor – hålls i schack. Här är vi dels tillbaka till Foucaults analys av hur sjukhus försökte bringa ordning på ”farliga blandningar” av människor som spridde smittor. (Kom ihåg hans analys av lepra-smittade och pest-smittade.)
Här är vi också tillbaka till Spinoza och hans multitud-begrepp. Det går inte att stoppa ett massuppror, därför är en heterogen massa med självorganiserande potential farlig.
I någon mening kan vi se att den panspekriska paranoian kan fungera som ett hinder mot uppkomsten av just självorganisering: Rädslan för kopplingar omöjliggör att en heterogen massa kan hamna i immanent ”självsvänging”, där ”autokatalys” uppstår (om vi skall prata Kauffman).
Alltså: Panspektrocismen fungerar preemptivt, detta har vi redan pratat en hel del om, men även ur ditt maktagnostiska perspektiv (vilket vi inte pratat om).
Hypotetiskt sett behöver inte NSA et.al. förutse vilka hemska blandningar som kan skapa oordning (genom data mining etc.). Den mer effektiva preemptionen inom panspektrocismen uppstår genom att de hemska blandningarna aldrig uppstår, eftersom de som skulle kunna ingå i dessa blandningar har kopplingsfobi – de tror att NSA kan förutse deras handlingar.
Paranoian är mycket viktigt! Panspektronismen får ju svårt att hantera kopplande fenomen som t.ex. fildelning där man inte har resurser att följa upp sin data. Antipiratbyrån sitter ju på databaser med ip-nummer men inte lyckas de massanmäla alla dem för det. Det närmaste man kommer är massutskick av brev som RIAA har hållt på med, men inte ens det verkar fungera. Att statuera exempel, ”visa att upphovsrätten gäller även på internet”, blir då den enda taktiken.
Mycket intressant vad Per skriver om hemligheten, hur rädlan för fel kopplingar leder till att nätverk sluter sig. Kanske är det idag en strategi som måste tas, inte bara av rädlsa för repressalier men som ett sätt att utvecklas utanför inblicken.
När det gäller Piratbyråns bussprojekt s23m har vi diskuterat i termer av ”konfidentiella projekt”. Se den här remix-texten: http://s23m.tumblr.com/post/47488822/victor-misiano-the-institutionalization-of-friendship
Dvs att man tillfälligt sluter sig i en grupp (ett system) med stor tillit för att utveckla idéer och erfarenheter för att så att säga hämta kraft som sedan kan spridas.
Ja, jag är som sagt glad att Per gjorde sitt inlägg – detta tillför en helt ny aspekt i förståelsen av panspektrocismen.
Sedan är det ju så – som jag och Per diskuterade igår, efter Deleuze-seminariet – att panspektrocismen trots allt fungerar genom att maktinstansen faktiskt går in och preemptivt stoppar skeenden. Men effekten av detta är nog marginell, om man jämför med paranoians effekter.
Skall kolla upp länken!
Monki skrev: ”Mycket intressant vad Per skriver om hemligheten, hur rädlan för fel kopplingar leder till att nätverk sluter sig. Kanske är det idag en strategi som måste tas, inte bara av rädlsa för repressalier men som ett sätt att utvecklas utanför inblicken.”
Fast hemlighetsmakeriet är en form av underordning (underordning i blivande). Florida Freeze Movement – min stödgrupp i USA när jag satt i fängelse, lyckades avslöja tre infiltrationsförsök. Syracuse Peace Council där jag jobbade ett tag begärde ut FBIs papper när Carter släppte hemlighetsmakeriet. De fick ut en hel roman med rapporter om olika infiltrationer. I den svenska gruppen Bread Not Bombs Plowshares stödgrupp i England så avslöjades en infiltratör (En frilansare åt flygindustrin ej polisen. Han var väldigt trevlig och bjöd alltid på öl!). Våra motståndskonferens Hope & Resistance besöktes vid två tillfällen av en fransk frilansande infiltratör.
Teorin vi haft har varit att infiltrationen inte producrade makt genom att ge FBI eller vapenindustrin information utan genom att producera paranoia och misstänksamhet inom rörelserna. (Varför var det annars så lätt för oss att avslöja infiltratörer.) Flera av mina vänner i England och USA har blivit utpekade som infiltratörer av paranoida aktivister. Grupperna sluter sig och blir sekteristiska. Infiltrationsparanoian skapar mobbningstendenser.
1984 när jag bodde i USA jobbade polisen med trigger-word avlyssning, och det avslöjades i en tidning att en halv miljon i ett fackförbund hade avlyssnats. Detta skapade rädsla för att prata i telefon, rädsla för att kommunicera – inom alla aktivistgrupper! Jag kom ihåg att vi började prata i koder – vilket ju är en effektiv sektskapande uteslutnings-metod.
Lite spekulativ FBI historia: Jag tror att sociogrammet som huvudsakliga övervaknings-teknik kommer från den tidiga maffia perioden ca 1920. Det var inte individens kriminalitet som blev intressant utan relationerna. Sociogrammet hade väl en storhetsperiod under 50 och 60 talet i FBI, men teknikutvecklingen har självklart accelererat och breddat användningen av sociogram inom FBI.
Per: Jag håller helt med dig. Det jag menade med konfidentiella projekt var inte alls nån slags undergroundverksamhet eller hemliga avantgarde-grupper. Jag får återkomma nånstans att utveckla det i förhållande till panspektronism och paranoia.
Att bero på det kollar jag just nu på ”Ensamseglaren” som spermaharen gjorde. Känns relevant på nåt sätt 😉
Per: Konfidens betyder tillit, snarare än hemlighetsmakeri!