Angående gårdagens GP-artikel om Ipred, publics och ett europeiskt demos: Om paranoida och schizofrena tankeekologier.
Var i helgen på konferens om ”Fascism, fundamentalism och psychoanalysis” på University College London, arrat av bland andra Freud Museum. Såg Elisabeth Roudinesco prata om sina referenser, mer specifikt hennes relation till religion. Kommer nog att skriva ihop ett utförligt referat någon gång, men tänkte här ta avstamp i hennes kritik av praktiserande psykoanalytiker. Uppenbarligen tycker hon att de är för konservativa.
Pratade just med ChrisK om detta. Det finns ju något konserverande i tanke-kontexter som är slutna; i miljöer där endast ett litet antal mästare tillåts ta en viss tanketradition vidare. I sådana kontexter är det den paranoida/fascistiska logiken som tillåts styra över tankeekologierna – ”jag är experten, detta är mina tankar, jag tänker inte dela med mig, folk skall inte kunna sko sig på mina idéer, mina tankar skall inte kunna förvanskas av mina fiender”.
I dessa miljöer reproduceras samma tankar. Mutationer sker sällan. Horizontal gene transfer är ovanligt. Kort sagt, smittor tillåts inte glida. Alla idéer måste följa den becoming-the-same-logik som Brian Massumi skriver om:
A social formation is defined by its particular mix of becoming-other and becoming-the-same, schizophrenia and paranoia, fascism and anarchy.*
Det finns även andra miljöer, där becoming-other-logiken tillåts ta större utrymme. I dessa hålls tankeekologierna nära den schizofrena/anarkistiska attraktorn. Här är begrepp som ”jag är…” och ”mina tankar” mer diffusa. Tänk alltså schizo såsom ett tillstånd av att inte bry sig fullt så mycket om var ”jag” slutar, vad som är ”mitt”. Eller – än mer relevant – tänk schizo som ett ointresse för att avgränsa sig från det som inte är ”jag”; det som man definierar sig mot.
Här är – om jag förstått det rätt – Deleuze och Guattari på tvärs med det som inom psykoanalysen brukar kalla schizofreni. Intressant är dock att Roudinesco, i sin nya bok om bland annat Deleuze, verkar acceptera och använda detta språkbruk: Se denna recension i London Review of Books.
I schizo-tankeekologier är även nojan för att folk skall ”sko sig på” eller ”förvanska” mindre påtaglig. Det lånas fritt; det byggs. Mutationer uppstår. Den horisontella gen-överföringen är någonting som uppmuntras – halsbrytande kombinationer av tankar tillåts uppstå.
Det finns alltså en acceptans för att smittan i sig är en aktör. Det finns även en fascination för tankesmittans inneboende vilja att multiplicera sig i tusental. Detta kopimistiska territorium som så modigt utstakats av såväl Blay som Copyriot. (Bägge besökte GBG häromdagen.) I nästa nummer av Glänta skriver jag och ChrisK, i relation till den senares framtidsdefinition av ”kopimi”:
Fleischers estetiska vitalism står i perfekt resonans med Tarde, för vilken varje innovation väntar på första bästa tillfälle att blomma ut i miljontals kopior.
En sommarhit, ett danssteg, en ritornell – alla har en potential att kopieras, och är själva kopior av andra replikatorer. Imitationen, kopian, är dock aldrig exakt. För Tarde innehöll imitationen ett potentiellt överskott, som när som helst kan göra att imitationen viker av för att bli en ny innovation. Sådana clinamen märks tydligt i olika remixkulturer – alltifrån tidig hip hop till dagens mash-up-genre – där mutationer och aparallella evolutionsprocesser ständigt skapar nya kompositioner.
Hur som helst – det kan även vara spännande att studera dessa miljöer epidemiologiskt. Schizo-miljön kan till och med må bra av ett erkännande av smittans aktörsskap. Ju längre miljön kan hållas borta från paranoia-attraktorns grepp, desto bättre.
Även här är ju delar av musikvärlden föredömlig, se exempelvis hur Daft Punk gör låt av sin referenslista. På samma sätt är det viktigt att nämna att Heiti smittade mig med tanken att suga näring ur Rothsteins prat om bloggar som kloaker, att ChrisK skrivit länge om FRA som publics-skapande sakfråga, och att exempelvis Isobel skrivit bra om Ipred i Expressen.
Visst är detta slemmigt – men det är samtidigt nödvändigt för att tankeekologin inte skall falla samman, som resultat av att dess ingående delar blir offer för den konformiserande paranoian. Visst kan det bli uteslutande – men bara då den slemmande gruppen som helhet utveckar en paranoia gentemot en viss påhittad utsida. Samtidigt, menar Massumi, är detta oundvikligt: Det paranoida och det schizofrena står i ömsesidigt beroende till varandra.
Fascism-paranoia and anarchy-schizophrenia are transpersonal drives in reciprocal presupposition.**
Med andra ord; ibland är det just det paranoida definierandet av en utsida som kan öppna upp en liten frizon för schizofrent kunskapsbyggande. (Jämför med hur katedraler alltid existerar i ömsesidigt beroende med basarer, och vice versa.) Samtidigt måste ju målet vara att paranoian hålls stången på alla nivåer. Endast så kan slemmandets produktivitet överkomma dess uteslutande natur.
(Note to self: Hmm, här har man nog lite att jobba på… hur var det nu… ”verkligheten är på vår sida”… ”textbesatthet”… ”68-tänk”… borde nog lägga mig på divanen och börja gräva lite.)
—–
*: Massumi, B (1992) A User’s Guide to Capitalism and Schizophrenia. Boston, MA.: MIT Press. Sida 116
**: Sida 118
Mr Karl: ”Tänk alltså schizo såsom ett tillstånd av att inte bry sig fullt så mycket om var “jag” slutar, vad som är “mitt”. Eller – än mer relevant – tänk schizo som ett ointresse för att avgränsa sig från det som inte är “jag”; det som man definierar sig mot.”
Mannen, det här var poetiskt! Gracias hermano!
(Poetiskt som i (auto)poiesis – självproducerande, inte paranoit orsakad någon annanstans)
I samband med det här kan jag inte annat än att hänvisa till en väldigt aktuell post av Sinthome på Larval Subjects som antyder att det spelar roll VEMS divan man lägger sig på:
”I would argue that there are at least eight Lacanian claims or concepts that were indispensable to Guattari”™s own radicalization of psychoanalysis and the formation of schizoanalysis.”
Kolla in punkterna här:
http://larvalsubjects.wordpress.com/2008/12/04/deleuze-and-guattari-avec-lacan/
Nice! Kultur, tankar, idéer som våra ”allas” allmänningar är ju en ytterst tilltalande tanke – ekosystem a la Bateson. Man borde ju annordna en ”Bekänn-dina-smittor-dag”…Det är hyfsat ”lätt” att inse vem som har smittat en (efter en viss eftertanke naturligtvis) – däremot är det svårare med ”feed-back” från andra hållen; därför skulle man behöva en ”modul” för detta ändamål…
Det klassiska är su att säga ”Jag-köpte-vad-du-sade” eller ”jag-köpte-dina-idéer” om man skall använda sig av ett ekonomilingo(som brukar vara vanligt förekommande); men det blir ju missvisande. Då ser man tankar/idéer som en ”produkt” som man ”oförvanskat” köper/säljer mellan två konsumenter (individ/grupp). Tankar muteras (bias/noise?) ju också.
Man behöver inte allt vara medveten och ”köpa” det som den ”andra” förmedlar. Man kan ju bli smittad/påverkar i ett sammanhang där man ”inte-köpte-budskapet”; det är ju mycket ”vackrare” (precis som du skriver) att se tankar/idéer som flöden i ett ekosystem där individerna/grupperna/nätverken är ”öppna-system” som konstant ”genomflödas” kultur/smittor/tankar….
Har pratat med några stycken om detta perspektiv. Det är hyfsat kontroversiellt – man är fortfarande ”fast” i ett ”konteiner-perspektiv”: Mina-tankar-finns-innuti-mig-och-jag-väljer-själv-vad-som-är-input-output.
Per H: Always a pleasure. Ses nog om 34 minuter, på Spinoza-seminariet hos Svensken.
Krigstid: Mycket intressant länk – jag behövde den. Tackar så mycket. Psyko är vår nästa anhalt. (Doh! Där gjorde jag det igen. Skulle sagt ”psyko är nästa anhalt”.)
Har du sett Stivales intervju med Guattari om hans syn på Lacan? Här är två utdrag:
”I’m nearly forced to make personal confidences about this because, if I don’t, this won’t be clear. What was important for me with Lacan is that it was an event in my life, an event to meet this totally bizarre, extraordinary guy with extraordinary, crazy even, acting talent, with an astounding cultural background. I was a student at the Sorbonne, I was bored shitless in courses with Lagache, Szazo, I don’t remember who, and then I went to Lacan’s seminar. I have to say that it represented an entirely unforeseen richness and inventiveness in the university. That’s what Lacan was; he was above all a guy with guts; you can say all you want about Lacan, but you can’t say the contrary, he had no lack of guts. He possessed a depth of freedom that he inherited from a rather blessed period, I have to say, the period before the war, the period of surrealism, a period with a kind of gratuitous violence. One thinks of Gide’s Lafcadio. He had a dadaist humor, a violence at the same time, a cruelty; he was a very cruel guy, Lacan, very harsh.”
”The whole Lacanian extrapolation about the signifier, in my opinion, is absolutely un-Freudian, because Freud’s way of constructing categories relating to the primary processes was also a way of making their cartography that, in my opinion, was much closer to schizoanalysis, i.e. much closer to a sometimes nearly delirious development — why not? — in order to account for how the dream and how phobia function, etc. There is a Freudian creativity that is much closer to theater, to myth, to the dream, and which has little to do with this structuralist, systemic, mathematizing, I don’t know how to say it, this mathemic thought of Lacan.”
Heiti: Japp – bra poäng. Ekonomiserandet är ju problematiskt. Det utgår ju dessutom ifrån brist. Vilket ju är helkass i relation till tankeekologier.
Gillade verkligen gp-artikeln, hoppas du får möjlighet att återkomma i eurodemos frågan framöver (det är ju aktuellt). Kul att du fick användning för kloakmetaforen också… 😉
Kul att du gillade texten – jag hamnar ju i en rätt traditionell slutsats – Margot Wallström säger ju typ samma sak…
Ses imorgon, på stadsrundvandringen?
@ kalle: Jag kan inte påminna mig att jag hört Margot säga att ett presumtivt eurodemos återfinns i den digitala kloakens ekologi… 😉
Tomorrow it is!
Jag känner mig lite olustig här… Lite grand tycker jag att du upphöjer schizofreni till ett ideal. Det är olyckligt, dels naturligtvis för att schizofreni är ett verkligt problem för verkliga människor (D&G varnar också för idealiseringen av det schizofrena, men är ibland farligt nära att falla i egen grop – precis som när deras ”nomadism” hamnar farligt nära en exotistisk projicering av ideal på nomadiska folk…) Men det finns andra, mer djupgående anledningar att undvika schizo-begreppet på det här sättet.
De oväntat affirmerande kopplingarna till kritikernas beskrivning av bloggarna som stinkande kloaker, i den mycket lyckade GP-artikeln, är av en annan art; de bygger, de gör någonting, transformerar invektivet till något positivt – medan schizo-resonemanget är tänkt att beskriva vad det är de gör. Skillnaden är att därmed blir schizofreni en metafor, för exempelvis en anarkistisk, associatorisk kreativitet i allmänhet, vilket dels förminskar allvaret i den faktiska schizofrenin, dels kontaminerar uppfattningen av den typen av kreativitet.
Man skulle till viss del kunna säga samma sak om smitt(ont)ologin, som upphöjer sjukdomars spridning till metafor också för imitatoriska spridningar av idéer etc. Problemet är dock mindre – kanske är det rentav obefintligt – där, eftersom virus, smitta, epdiemi etc redan har överflödat sina strikta grundbetydelser (precis som ”löpeld” (apropå ”smitta”) idag knappast skapar några skräckbilder av det som ordet ursprungligen betecknar).
Schizofreni blandas dessutom ofta ihop med dissociativa identitetsstörningar, vilket kan leda till missuppfattningar av en helt annan art.
Ett lite tjurgubbigt påpekande alltså (sorry…): Vi måste passa oss för hur vi använder begreppet schizofreni.
Hmm, well, det betyder väl om man tycker att den mer medicinsk-psykologiska diagnosen ”schizofreni” är den enda sanna. Som jag skriver ovan – D&Gs användning av ordet är ju annorlunda än denna.
Jag tycker att begreppet funkar, om man ser det abstrakt, i relation till paranoia – som också definierats i lika abstrakta termer.
Men absolut – viktigt att vara klar här – vi pratar inte paranoia/schizo i ordens psykologi-diagnostiska mening.
Detsamma gäller ju för övrigt D&Gs användning av ordet fascism. Deras F är ju annorlunda än den historiska F’n, i Tyskland/Italien…
Nja, fast jag menar det faktiskt i D&G’s bemärkelse…
Paranoia och schizofreni ska nog läsas som ett slags diagnoser även hos D&G, menar jag, två psykopatologiska poler av begärproduktionen närmare bestämt. Kopplingen till kapitalism i AO och TP och kopplingen till andra sociala produktionsformer – ”större” fenomen om man så vill – finns för att begär är så centralt i all social produktion.
Det vill säga: Vi kan använda oss av paranoia/schizofreni när vi direkt pratar om en viss begärproduktions inverkan på olika tankeekologier, men frågan är om vi kan kalla en tankeekologi för schizofren? Den schizofrena begärsproduktionen och en kopimistisk tankeekologi kan dela samma abstrakta maskin, men det gör inte kopimistiska tankeekologier schizofrena.
Äh, jag är otydlig och jag kan ha fel i sak – dessutom är jag kanske orättvis mot ditt användande av begreppet. Jag försöker bara få tanken att plana iväg… 🙂
(Det här är förresten spännande i sammanhanget: http://www.iop.kcl.ac.uk/news/default.aspx?id=236)
OK, jag tror jag förstår vad du menar – det är en förenkling att skriva att en viss tankeekologi ”är paranoid” – mer rätt att skriva ut hela tankegången; att den paranoida abstrakta maskinen kan komma att verka i en eller flera handlingar, på ett eller flera psyken, i en viss tankeekologi.
Håller med dig om att det hade varit mer rätt att rubricera inlägget i stil med:
”Slemmandet kan bli uteslutande om det formas i relation till en gegenbild och därför är det tacknämligt om den schizofrena abstrakta maskinen verkar lite överallt i ett slem, inte bara i dess kärna”.
En sådan rubrik hade dock varit lite lång. 😉
Det är rätt – förlöjliga mina hårklyverier bara… Mer klyvna hår åt mig! 😉 Jag tänker trots detta framhärda…
Bland annat kvarstår faktum: Schizofreni är ett psykopatologiskt tillstånd, även i D&G:s språkvärld, så av alla uttryck för mer okodad tillblivelse är det ett av de sämre att välja som metonym för den abstrakta företeelsen. Särskilt om vi nu är posthumanister…
Men frågan är ju också om det verkligen är schizofren begärsproduktion bakom just de fenomen du beskriver – slemmandet framför allt? Med andra ord: På vilket sätt är det faktiskt bara en rubrikvänligare, mer hanterbar förkortning att kalla slemmet schizofrent? Är inte slemmet snarare en stabilisator till den associativa tillblivelsen, ett sätt att tillfälligt koagulera en sådan mer flyktig struktur? Slemmet kan ju rentav vara något man producerar för att i viss mån kunna ”frysa” den mer öppna, associativa, emergenta, basariska, rhizomatiska strukturen, hindra den från att lösas upp. Man gör den mer trögflytande, så att den ska kunna gå att relatera till, återvända till och bygga vidare på eller från.
I så fall skulle ju slemmet vara relaterat till metonymisk paranoia snarare än metonymisk schizofreni… (Men egentligen varken eller, eftersom inget av orden är lämpliga som metonymer. Om man frågar mig.) Viktigt också: Detta slemmande i och mellan basarer är inte samma sak som att gubbslemma i och mellan katedraler (det vill säga stratifiering).
—
I’m almost picking a fight, märker du det? 😉 Nej, jag vet inte hur jag skriva mera med dig här, mer byggigt så att säga. Ber om ursäkt för det… Jag hoppas att vi kan överbrygga. Jag är för kärlek.
Kul samtal Karl och Marcus! Behövs lite problematisering av begreppen ibland!
Marcus: ”I”™m almost picking a fight, märker du det?”
Det skulle vara roligare i en bar! Säg till mig i så fall! Skulle inte vilja missa det!
Har egentligen ingenting att tillfoga, men funderar om inte Schizoid inte är ett ”bättre” begreppp än Schizofren? Begreppet är ”vidare” och betecknar inte enbart ett sjukdomstillstånd….
Per och Heiti: Jag och Mac håller med varandra osv., har bara inte haft tid att kommentera mera – har lite föreläsning att förbereda, och måste få färdigt DeLanda text till Ord & Bild…
Per och Kalle: Vi är nog överens egentligen. Och det är en rätt kass utgångspunkt för ett barslagsmål, så vi får nog skippa det… 🙂
… Får plötsligt en bild i huvudet, av ett riktigt barslagsmål, westernmatiné-style. Det skulle gå att göra en sjysst epidemologisk studie av, hur det börjar med gruff vid ett av pokerborden för att sprida sig via missriktade rallarsvingar och den uppvaknande lusten att slåss tills hela saloonen är involverad i ett kokande kaos av kött, pinnstolar och krossade whiskyflaskor.
Heiti: Fast schizoid är väl något helt annat. Rätta mig gärna om jag har fel, men vill inte det schizoida snarast avskärma sig, undandra sig relationer etc? Det vill säga själva motsatsen till vad som söks här…
Kokande kaos av kött… hmm, vackert!
Marcus:
Oops! My bad….skulle kollat upp det innan. Fick för mig att begreppet syftade på någonting helt annat – Schizoid är synenrligen olämpligt i det här fallet 🙂
Marcus:
Det är intressant för sådana barslagsmål fungerar mer och mer sällan. Tränade krogvakter med teleskopbatonger upptäcker tillblivelsen i tid för att avstyra. Man får gå på kniv direkt i dagens läge, vara taggad på koks och flippa utan förvarning.
Monki: Så är det! En dos Lag med en dos Övervakning har transformerat saloonen till en mer städad bar. Härnäst: Krogvakten har all data han behöver för att veta att du kommer att flippa ut senare under kvällen och du får spendera en natt i preemptivt häkte.
Just så!
Jag tycker vi ska se krogvaktens övervakning och ingripande som en positiv möjlighet. Det blir ett kort och bra knytnävsslagsmål mellan Kalle och Marcus! Och vakten hinner ingripa innan det blir bestående skador!
(Våld definierar jag som bestående skador (psykiska eller fysiska).)
Per: Ja, det är svårt att värdera övervakning – panoptisk likväl som panspektrisk – som något entydigt negativt. Om man inte tror att ”integritet” har ett värde i sig… Preemptiv brottsbekämpning är ju jättebra, inte minst om det förhindrar våld (både jag och Kalle är ju alldeles för vackra för att få våra ansikten demolerade).
Det vi är mest skraja för är väl hur den nya teknologin dels producerar en disciplinerande paranoia, dels omdefinierar vad en brottsling/terrorist/etc är, med maktutövning långt bortom det isolerade ingripandet som följd.
Men appropå barslagsmålets icke-linjära historia: De flesta av oss underkastar sig lagen, låter sig övervakas och disciplineras – men precis som kapitalismen producerar schizofreni vid sin yttre gräns, skapar dessa räfflingar anti-auktoritära, odisciplinerade marginalfenomen. Jag tänker på den idag växande slagsmålskulturen i utkanten av samhället, Fight club-syndromet men även de så kallade huliganerna som stämmer möte för att slåss på parkeringsplatser och grusplaner på industriområden, i förorter och små samhällen. Det är lite otäckt, men fascinerande på samma gång. Som schizofreni.
Marcus och Kalle: Det här kan vara intressant för er:
Ett par nunnor från oss i plogbillsrörelsen har precis blivit stämplade som terrorister. Det bor i kollektivet Jona House, Baltimore, där jag också bodde ett kort tag:
Sr. Carol Gilbert,OP and Sr. Ardeth Platte, OP, who live at Jonah House, labeled ”terrorists” by Maryland State Police and Homeland Security
http://www.jonahhouse.org/
Hittade ett citat häromdagen:
”For literature is like schizophrenia: a process and not a goal, a production and not an expression”
– Anti-Oedipus, sid. 145
Ser man literatur i ett vidare perspektiv så blir det ännu intressantare.