Om den nya given i Göteborgs city branding.
Kreativitet är temat för årets Vetenskapsfestival här i staden; ”kreativitet för varenda kotte” är dess slogan. Här kan ni se ”Christopher et Karin” marknadsföra det kreativa Göteborg på ett föredömligt vis. Schweizarna är en viktig målgrupp. (Le monki c’est la aussi.)
Kolla! Rätt typsnitt och allt! Gillar det post-humana där också…med kottarna
Är programmet satt redan eller kan vi ansöka om workshop med go:hacking?
Kottens kreativitet… är det panpsykism eller vitalism att säga att kotten är kreativ?
Om Programmet: Jag har kollat Göteborg & Cos hemsida, men inte sett något. De kanske släpper något i anslutning till festivalen?
”är det panpsykism eller vitalism att säga att kotten är kreativ?”
Spännande fråga för vår pågående diskussion! Som jag ser det:
Vitalismen tenderar att tänka en kreativ process, en kreativ natur, något skapande eller produktivt bortom de konkreta uttryck denna kreativitet tar – entiteter, objekt etc i form av händelser.
Placerar vi istället kreativiteten hos entiteterna, objekten själva så får vi någon form av panpsykism, som åtminstone innebär att alla individuella ting – medvetna, omedvetna, levande och icke-levande – möter verkligheten indirekt, via sinnliga karikatyrer av den, och utövar någon form av agens på den.
Det skulle vara intressant att utforska skillnaden mellan händelsen och objektet här. Påstående: Objektet och händelsen är aktuala båda två, men kraften att förändra(s) är immanent enbart i objektet…
Kalle: Min erfarenhet från förra året var att det var enkelt att få till en workshop i nordstan eller något liknande om man var forskare. Men som sagt jag vet inte om programmet redan är satt.
… ah – nu förstår jag vad du menar, monchichi, du menar att vi skall fråga om vi kan göra något som en del av Vetenskapsfestivalen? Bra idé. Vet att Octor skall göra någonting, vi kan be honom fråga. (Jag vågar inte.)
Marky Mark: Ja, jag är med dig om vitalismen, även om dagens ”materiella vitalismer” ju söker ta bort det ”mystiska” i det som vi frankofånar kallar elan vital. Även med dig om panpsykismen.
Sedan måste man kanske inte nödvändigtvis hålla de tu som ömsesidigt uteslutande – man kan tänka sig en hypotetisk filosof som både tänker livsprocess som ”rör sig genom” entiteter, och att individuella entiteter kan ”percepta” eller ”prehenda” sin omvärld.
Om ditt påstående: Antar att du vill peka på ”det omöjliga”, som du ser det, i att tänka immanens och förändring, utan att tänka i termer av objekt som existerar ”in and of itself”?
Fågeln i granen gnager på kottens frö. Det smakar gott och ger energi i snålblåsten. Kotten väntar på att falla till marken så att den kan en dag kanske blir en egen gran. Ett barn plockar upp kotten och kastar den femton meter åt höger. Sakta sjunker fröerna ned i jorden och väntar på Batailles strålar om våren. Från tusen kärnexplosioner i solsystemets mitt finns redan en gran som immanent potential i fotonerna som pressas mot jordklotet. Solen är en gran, fågeln blir en gran, barnet är en kotte. Kotten må vara som alla andra kottar, men just den kotten där blev en gran.
@kalle
Jo, det finns ingen egentlig motsättning mellan vitalism och panpsykism. Den egentliga motsättningen är mellan objekt och relation, kanske även mellan aktualitet och virtualitet (eller potentialitet, om man vill gå så långt) samt varandet och blivandet.
Blivandet är sekundärt i förhållande till varat. Även om all (vital) tillblivelse upphör, så upphör inte varat. Något är också innan det förändras; förändring är alltid förändring av något – förändring måste därför också uppstå någonstans… eller förklaras meddelst brandslangsmetafysik.
Virtualitet förklarar förändring hos det aktuala, men flyttar egentligen bara problemet någonannanstans.
– Ibland landar vi i problemet som Deleuze duckade för, att det ”ännu inte verkliga” (Bergsons potentialer) inte kan konstituera det verkliga.
– Ibland landar vi problemet med monismer, där grunden för förändring alltid läggs någonannanstans och i slutänden inte kan förklaras alls (även Deleuzes one-all-form, det DeLanda kallar ett heterogent men kontinuerligt fält, landra här. Levi Bryants projekt bygger på den kritiken).
– Vi får göra tiden till något transcendent.
– Vi får gravitera mot platonska idealformer – eller tillblivelselogiker (är de något annat än en beskrivning av förändringar som äger rum? Finns de verkligen någonstans som det som faktiskt driver fram tillblivelse? Var? Hur? Jag tycker alltmer att det är berättigade frågor.)
Behovet av att instifta något utöver det aktuala uppstår dock som en konsekvens av relationism, vill jag påstå. Om vi tror att relationer konstituerar allting så måste vi alltid hitta en (mer eller mindre magisk) vid-sidan-av-dimension hos verkligheten, annars skulle den vara helt uttömd i det rådande systemet av relationer och ingen förändring är då möjlig.
Det fiffiga med Harmans objekt är att de är helt och hållet aktuala, och inte konstituerade av främmande relationer (de är ontologiskt undandragna från relationer*). De måste inte, som Latours aktörer, hela tiden visa vilka de är för att existera. De måste inte laddas med någon mystisk genomkorsande kraft eller överlappas av whiteheadska eviga objekt för att kunna göra skillnad i världen. De behöver bara träffa på ett annat objekt med sinnesförmågor att uppfatta (en karikatyr av) en dittills okänd sida, eller utvecklas i sitt ”vulkaniska inre” (Harmans ord) till något som omgivningen kan uppfatta och därmed affekteras av.
*För tydlighetens skull: Objekt kan existera utan att ha någon som helst effekt på sin omvärld och utan att ta emot någonting utifrån. Det betyder inte att objekt inte kan ha effekter på omvärlden och affekteras av den, bara att när de har effekter och affekteras så är detta något extraordinärt som måste förklaras.
Glömde: En händelse är just sådär uttömd där och då (här och nu). Den måste hela tiden tillföras något utifrån för att kunna uppfattas som en process…
Åh!
Äntligen någonting jag kan relatiera till! Kottar/kärnor och barn! Jag hörde en sak på radion för jättelängesedan om fruktarism och återfödelse.
Det var en man som var frukterian och som sade sig minnas sitt tidagre liv som träd, äppelträd tror jag (Jag vet, lätt att avfärda etc etc, men det är inte det som är poängen). Han fick en fråga om han någonsin kände några moraliska betänkligheter för att äta frukt (eller nåt sånt) och han svarade i egenskap av f.d. fruktträd att det är helt okej att äta frukt, även frukt direkt plockat från trädet, bara man inte åt kärnorna, för de var trädens ”barn”.
Jag har inte kunnat släppa tänken på kottar och frön som små barn. Jag tänker att om jag var konstnär skulle jag enbart jobba med kottar, eftersom fröer är ganska tråkiga över lag. jag får också väldigt dåligt samvete var gång jag t.ex. råkar svälja en körsbärskärna, för att inte tala om när jag äter tomater.
Hm, inser att jag saknar en poäng här…
Marcus: Om relationismen kräver en reträtt till något utanför ontologin för att förklara förändring, är det inte också en shorthand att bara ge objekten en förändringens kraft. Alltså hur förklaras det att det kan ske förändring på insidan av objekt annat är att det sker förändring i objekt eftersom objekt skapar förändring på insidan?
Om man antar att två bilar närmar sej varandra i hög fart så förändras ingen av bilarna men däremot deras relation. Deras relation är dynamisk och bilarna är statiska. När relationen till sist blir sån att bilarna möts i hög fart så förändras de rätt mycket. Här har relation orsakat förändring hos objekt. Eller?
Monkis fråga kräver lite fler ord, så jag svarar Ingemar först:
Bilarna som närmar sig varandra har ingen relation alls, vill jag påstå, varken statisk eller dynamisk. Det är bara en betraktare utifrån som ser en relation, men det går ju inte att göra (realistisk) ontologi av. Alternativ är att se rummet som en container i vilken världen utspelar sig, där avståndet mellan bilarna har en faktisk relation till rummet som sådant, men då är vi återigen där…
Relationen uppstår först när bilarna möts, på insidan av en krock. Först finns objekten. Sedan uppstår en relation (något händer här, något som behöver förklaras). Och då förändras saker – på insidan av ett objekt.
monki:
Bra fråga! Det finns så klart ingen perfekt ontologi som har alla svar… Man får ofta bara välja vilken position man tycker är starkast.
Svårigheten att svara klart här beror delvis på att det per definition är omöjligt att veta något om undandragna objekts inre. Det verkar dock bättre att tänka sig att agensen är lokaliserad dit, än i någon transcendent eller supplementär dimension, även om något sådant också kan fås att fungera som tankemodell. Åtminstone verkar det objektorienterade alternativet bättre från ett spekulativt realistiskt håll, där filosofin inte bara spelar roll för vad den gör för oss, politiskt, etiskt och så vidare, utan faktiskt söker någon slags absolut grund i världen bortom korrelationen till människan. Jag gillar spekulativ realism, så jag kör på det.
Med det sagt… Om vi accepterar att det är objekten som bär hemligheten i sitt inre, hur kan vi spekulera vidare därifrån?
Objekt är sammansättningar. Det är objekt inveckade i objekt inveckade i objekt – utan att någon botten någonsin kan nås. Var och en av de familjära relationerna på insidan av ett objekt är ett nytt objekt. Varje nytt objekt har en unika förmåga att affekteras av andra objekt, relatera till ett annat objekts tidigare dolda kvaliteter etc, där på insidan. Hela tiden bubblar och kokar det i objektens vulkaniska inre. Och det kan göra det just för att objekt hela tiden är fullt aktuala och inte uttömda i sina relationer på ett monistiskt fält av relationer. Att objekt drar sig undan från relationer, upprättar sin integritet, är förutsättningen för att detta ska kunna ske.
Om vi istället tänker oss en asteroid som passerar så nära jorden att den fångas av gravtiationen och börjar dras ned mot jordytan, ska då gravitationsfältet räknas som en del av objektet, eller?
När objekt möts gör de då det utan något medum som ett rumtidskontinuum?
Ingemar: Det är väldigt svårt att tala om saker som gravitation, tycker jag. Vad är gravitation? Ska vi gå på den generella relativitetsteorin eller kvantmekaniken, krökning av rummet eller en kraft (som är vad?)? Även kvantförklaringen har ju kända brister… Vad är ett gravitationsfält? Jag vet helt enkelt inte.
Frågan om tid och rum kräver egentligen mer än vad jag kan ge med en magknipande bebis på magen. Men helt kort – vi får bygga vidare sedan: Det medium, den eter, där objekt möts är den sinnliga ”världen”. Det är alltid via sinnliga objekt som karikatyrer av verkliga objekt som verkliga objekt möts. Det är också i denna sinnliga eter som tid och rum konstrueras:
– Tid konstrueras i den sinnligen upplevda spänningen mellan ett objekts varande detsamma och dess ytliga, inessentiella förändringar
– Rum konstrueras i spänningen mellan ett sinnligt objekt direkta närvaro och det verkliga objektets fundamentala undandragenhet (det skulle f ö säkerligen gå att göra en ooo-analys kring kröktrum-gravitation utifrån detta…)
Så, objekt möts i tid och rum just eftersom tid och rum konstrueras i/genom det sinnliga eter där mötet sker. Ett möte är på det viset tidrumsligt. Men ooo vill inte veta av tid och rum som en fyrdimensionell container som världen utspelar sig i.
Det kan ju förresten nämnas att interagerande krafter mellan objekt, som vi känner dem idag (eventuellt inklusive gravitation) är – just det! – medierade av partiklar…
Den gäckande gravitonen har tyvärr ännu ej återfunnits. Tillsammans med Higgsbosonen så är den akilleshälen som kan få standardmodellen på fall.
Redan Biskop Berkeley (ärkeidealisten) kritiserade Newton för att han föreslog en mystisk verkan på avstånd och kallade honom därför för ockultist.
för Einstein var ju gravitation en böjning hos rumtiden, ett slags hyperobjekt skulle man kanske kunna säga?
Inom dataspel så kodas allting in som objekt. Jag såg på tv om ett svenskt företag som skulle göra dimma i sitt spel och fick lösa problemet genom att ha ett halvgenomskinligt objekt överallt.
Skulle inte materiella objekt kunna vara mereologiska delar av objektet universum som även består av objektet rumtid?
För Einstein så påverkades rymden av objekten vilket dels antyder att vakum är något konkret med egenskaper. För Whitehead så var även vakuös rymd uppbyggd av acctual occations.
Dels att objekten inte är underkastade rymden (som en slags behållare) mer än rymden är underkastade objekten.
Ingemar: Ian Bogost är en litteraturvetare som gör och bygger objekt-orienterad filosofi om dataspel. Kolla upp honom!
—
Jag är tveksam till att betrakta universum som ett verkligt objekt (det är för mig bara ett sinnligt hyperobjekt, ett sätt som ett hypotetiskt ”alla” objekt kan uppfattas på). Och jag förstår verkligen inte hur rumtid kan vara ett objekt – hur tänker du?
Sedan närmar vi oss svart materia känns det som, och här är det återigen vanskligt att filosofera. Man faller lätt över i scientism, att man väljer någon för tillfället trendig vetenskaplig teori att upphöja till metafysik. Vetenskap gör dålig metafysik.
Motfråga istället: Vad är det du är ute efter med frågorna om gravitation och rumtid? Det går kanske närma sig kärnan från ett annat håll.
Jag ställer frågor om saker som jag tycker är oklara hos OOO. Som W säger så kan ett helt filosofiskt system eg. aldrig motbevisas, men i bästa fall så kanske jag lyckas peka på några punkter som behöver klargöras.
Harman skrev nån gång att OOO även utforskar relationer på ett bättre sätt än relationism har gjort, och jag har ställt några frågor om relationer inom OOO.
Relationen mellan de två bilarna förnekade du att det var en verklig relation eftersom de inte bildade något objekt förrän de möttes. Deras synbara relation var bara ett sinnligt objekt för mej.
Ok, men objekt kan även påverka varandra utan att röra vid varandra rent fysiskt. Detta förklaras antagligen som indirekt påverkan inom OOO. Men objekt som indirekt påverkar varandra bildar alltså inte något nytt objekt då?
Men vad i hela fridens namn betyder direkt beröring om man inte har något rumsbegrepp? Jag säger inte att det är paradoxalt, bara att det är en punkt som behöver utredas. Tid och rum skapas av objektens relationer till varandra, om de bildar något gemensamt objekt eller inte, men hur kan de mötas till att börja med om det inte finns någon plats där de kan mötas för att skapa tid och rum?
Samtida fysik menar ju att tid och rum tycks ha egenskaper i sej förutom att bara vara ett annat namn på relationer mellan objekt. Därmed så närmar sej rumtidskontinuumet status av att vara ett eget objekt. Einsteins gravitationsteori ser ju g som en egenskap hos rumtiden. Jag frågade om OOO istället såg g som en egenskap hos objekten. Kanske kan de yttre gränserna för objekten sägas vara där de öht påverkar andra objekt, så att stjärnorna på himlen är närvarande även här eftersom ljuset från dem är det?
Teorier om alternativa universa tvingar oss att se hela universa som avgränsade objekt som kankse kan sägas existera i någon form av hyperrymd. Du kommer nog ihåg de cirkelrunda mönstren i bakgrundsstrålningen som man hade hittat och som kanske kunde vara avtryck av andra universa som studsade in i vårt, likt badbollar. Jag frestas att skriva att ringarna är ”karikatyrer” av andra universa.
Snarade än att se filosofin och vetenskapen utvecklas helt separat utan någon påverkan åt något håll så vill jag hellre se en kreativ spänning där det ena fältet kan ge det andra fältet nya idéer. Vad som utmärker stora vetenskapsmän enl. mej är att de också är goda filosofer. Den samtida fysiken tycks göra en del vetenskapsmän osäkra och betvivla att det går att göra några begripliga modeller av verkligheten alls. Vilket om inte annat visar att medelmåttiga vetenskapmän blir dåliga filosofer.
hm, känns som jag har glömt något men jag måste sluta nu.
Jag har verkligen inte påstått att filosofi och vetenskap utvecklas separat, eller velat antyda att stora vetenskapsmän inte kan vara och ofta är goda filosofer! Jag hävdade att vetenskap inte blir bra metafysik, och den här diskussionen visar exakt varför.
Som jag ser det sätter dina frågor inte alls ooo på prov, utan min och hela vetenskapssamhällets kunskap om diverse fysiska fenomen. Vilken gravitationsteori som är ”den rätta”, om det finns flera universa etc påverkar möjligen hur vi ser på enskilda objekt – för all del, om gravitation ska ses som en egenskap hos objektet eller inte, om universum ska förstås som ett objekt eller inte – men inte metafysiken, den objekt-orienterade ontologin. Åtminstone ser jag inte omedelbart hur den gör det.
”Samtida fysik menar ju att tid och rum tycks ha egenskaper i sej förutom att bara vara ett annat namn på relationer mellan objekt.” Jag förstår faktiskt inte alls vad du menar här. Vad menar samtida fysik att tid och rum är? Från min, numera visserligen ganska oinformerade, position tycks den samtida fysiken allt mindre tro sig veta vad tid och rum är, i takt med att den ser sig tvingad att tala om mörk materia, kvantmekanisk sammanflätning, att vakum inte bara är tomrum, och så vidare.
Förresten, ooo har ju ett rumsbegrepp. Allt är objekt, universum är fullpackat av objekt, och i och med ett objekts upplevelse av ett annat uppstår vad vi kallar rum. Men det finns ingen direkt beröring – en sådan vore ickerumslig, inte sant? Bara indirekta relationer äger rum.
Funderar på om en del av problemet här är att man lätt antingen överskattar eller underskattar den sinnliga domänen? Att man ser den antingen som en ytlig produkt av underliggande ”materiella” processer, eller som den privilegierade, representationella dimensionen för mänskligt tänkande?
Inom ooo spelar den sinnliga domänen roll som själva platsen där kausala relationer utspelar sig. Den är mediet, etern. Det finns en sinnlig buffertzon mellan alla verkliga objekt, som kan göra dem helt blinda för varandra, som kan tillåta att de ”perceptar” varandra, och som i sina verkliga ögonblick tillåter att kausala relationer uppstår mellan de verkliga objekten.
Vad ooo säger om tid och rum är alltså inte att det bara är illusioner, bara för att de konstrueras i eller i relation till den sinnliga upplevelsen av världen.
Sarha (kommentar 10): Nejdå, du saknar inte poäng! Fröer är viktiga, måste skyddas. De är ju en slags öppen potential, någonting som kan bli lite vad som helst. Själva frukten är ju redan färdig, liksom förstelnad. Så, ja, in någon mån får man kanske hålla med killen i radion.
Samtidigt blir ju detta perspektiv krångligt, då det appliceras på människor. Det blir lite som i den där Monty Python-låten.