Läste häromdagen om Ola Larsmos essä om Geijer i Ord & Bilds specialnummer från 1997. Slogs av två saker.

För det första – tanken om ”vänsterblivenhet” är visst gammal. Här om hur Geijers avfall tolkades av hans gamla konservativa vänner:

För det andra – Om vår tids inre samhällsförhållanden, alltså – det känns som mer borde skrivas om den där boken. Kanske om dess plats i berättelsen om ”det allmänna intellektet” – Geijers bok skrivs ju 13-14 år innan Marx Grundrisse. Samtidigt är ju Geijers tanke om det allmänna intellektet inlindat i något helt annat. Det är spännande.