Affekt-vändningen: Nu hos en övervakare nära dig

”The turn to affects”, som ju sveper genom social theory, is alive and kicking inom intelligence världen, och ligger implicit i Tolgfors tankar. Därför måste vi diskutera det krångliga A-ordet.

Det verkar som att jag fått ett litet beting av Copyriot – mycket bra uppslag. Skall försöka ta tag i det någon gång, brukar ju ta hemuppgifter på allvar. Men först är det en annan sak som måste avhandlas: Häromdagen kom ju ett svar från försvarsminister Tolgforsvår artikel om FRA på DN Debatt. I en kommentar till föregående post frågade Charlotte vad jag tyckte om Tolgfors replik. Ville inte föregripa vårt gemensamma svar, även denna gång koordinerat av den eminente Mark, så jag bad att hålla på kommentarer. Nu är svaret är spikat så kan jag fylla i med min egen social theory-influerade analys.

I: Tolgfors flöden och mönster

Låt oss ta avstamp i Tolgfors invändning om vad som är objektet för övervakningen:

Signalspaningen får dessutom aldrig inriktas mot endast en viss fysisk person. Någon omfattande kartläggning av svenska medborgare genom signalspaning är alltså icke tillåten. […]

Ett sociogram utgår från en individ medan ett trafikmönster visar trafikflöden oavsett vem eller vad som kommunicerar.

Detta är spännande, för nu är vi inne på just det som jag skrivit om tidigare i relation till FRA.  Det seende som utvecklas i panspektrisk övervakning – genom stora mängder loggade data, och mönsterigenkänning/data mining genom ”super crunching” – är ett seende som är annorlunda än det som finns i panoptiska system. Det är – som Tolgfors skriver – just (trafik-)mönster och (trafik-)flöden som är det intressanta i sammanhanget.

Tolgfors hävdar att detta betyder att vi som individer inte skall vara rädda. Det kan ju bara kallas övervakning om en praktik innebär (visuell/optisk/okulär) inspektion av individer, avskurna från någon kontext. Tänk fången i panoptikon-cellen, eller arbetaren vid det löpande, eller den sjuke i sjukhussängen med ett eget bås.

Men i panspektrisk övervakning (och i hela det panspektriska samhällsdiagrammet) tror vi ju inte på kontext-oberoende, autonoma mänskliga subjekt. Poängen med denna ”nya” typ av övervakning är ju att den bygger på att studera individer såsom de formas genom flöden – i deras successiva kopplingar till webbsidor, till platser, och till andra människor. (Det är detta senare som fångas i sociogram. Sociogrammen är alltså en ”antropocentrisk” delmängd av alla relationer mellan såväl människor och icke-människor.)

Panspektrisk övervakning sätter alltså inte fokus på autonoma individer som sådana, utan på flödena mellan människor, om semiotiken mellan människor. Genom att studera det som är ”mellan” tror man sig kunna förutspå beteenden. Panspektrisk övervakning, som i fallet FRA, bygger alltså på en annan ontologi kring mänskliga subjekt – kring mänskligt handlande – än den ontologi som ligger till grund för panoptisk övervakning. Nedan kommer jag återkomma till hur denna ontologi slagit igenom inom intelligence-världen. Först något om hur det yttrat sig inom social theory.

II: Affekt-vändningen

Flitiga läsare kanske minns – nu när jag droppade ordet ontologi – att just ”the turn to affect” nämndes i förbifarten i en tidigare post om huruvida STS-fältet behöver en ontologi. Då var det Ros Gill som skrev att

ontology seems antithetical to radicalism. Where ontology lurks, essentialism never seems far behind and then before long you”™re in a Deleuze reading group being asked to embrace the ”˜turn to affect”™ and accept that some things are outside of (prior to?) the social”¦ 

Ganska träffande.. speciellt för oss som just tycker att måndagskvällarna inom ramen för vår Deleuze-läsgrupp är det roligaste som finns. (Dessutom, for the record, Gill verkar inte acceptera tanken på att just Deleuze ontologi möjliggör att vi kan tänka på strukturer utan att falla in i platonska essenser.)

Hur som helst, den ”turn to affect” som Gill pratar om är ganska påtaglig inom social theory – se exempelvis Brian Massumis Parables for the Virtual: Movement, Affect, Sensation, eller inflytelserike Nigel Thrifts arbete med non-representational theory, i boken Non-representational theory: Space, Politics, Affect. En hel del av de som skriver om kroppen – nu oxå poppis, se nya journalen Body & Society – jobbar också affekt; se exempelvis The Affective Turn.

Gills dubbeldiss av affekt och Deleuze är inget sammanträffande – det är delvis från Deleuze som affekt-intresset uppstått. Begreppet är krångligt, men jag skall försöka ge ett kort intro:

Gregory Seigworth skriver, i sitt bidrag till boken Deleuze: Key Concepts (red. Stivale, 2005), att Deleuze och Guattari ”fann varann” i just ett gemensamt intresse för affekt-begreppet. Deleuze ville reclaima och göra någonting mer med Spinozas affekt-begrepp, som han ansåg var missförstått och felöversatt. Guattari ville använda affektbegreppet i psykoanalysen, inte minst som ett sätt att bråka lite med Lacan. Ett sätt att förstå affekt är just i relation till psykoanalys – se det som ett sätt att tänka nytt kring begär, eller kanske – något enklare – vad som skapar ”driften” till en viss handling.

Med andra ord måste vi tänka bort det dagliga talet om ”affekt” som ilska, såsom ”att handla i affekt”. Seigworth beskriver Spinozas ursprungliga mening av ordet som såhär:

Spinoza’s ”affectio”, is the transitive effect undergone by a body (human or otherwise) in a system – a mobile and open system – composed of the various, innumerable forces of existing and the relations between those forces. More succinctly, ”affectio” (affection) is the state of a body is in as much as it affects or is affected by another body. Affect, then, cannot be converted into or be delimited by the discursive, by images or representations, by consciousness or thought. Equally significant too […] is the notion that affect has its own autonomy (sida 161)

Affekt är alltså någonting som finns i relationen mellan kroppar. Denna relation skapar möjligheter för handling, den skänker olika kapaciteter åt de respektive kropparna. I mötet mellan mig, min vindsurfingbräda, samt vind- och vatten-flöden uppstår affekter – vi blir kapabla att göra någonting – och detta sätter igång en massa (lycko-)processer i mig. Detta kopplas till beskrivning av begär och sexualitet – tänk Gyllene Tider, ”känna din kropp emot min”, ”när vi två blir en” etc. etc. – men Deleuze och Guattari ville inte reducera detta till mänsklig sexualitet. Omvänt kan man säga att vi alltid – i våra relationer till olika kroppar (alltså icke-snuskuellt) – idkar älskog med världen. (Så, i någon mening älskar jag med brädan, vinden och vattnet.)

Denna relation mellan kroppar bör alltså ses som autonom, fristående, från kropparna själva. Det finns ingenting i mig, eller i min bräda, eller i flödena av vatten och vind, som skapar dessa kapaciteter. Återigen, de uppstår mellan oss. Affekten lever sitt eget liv, på ett nästan mysteriskt vis. Det var för övrigt detta om Lacan hade problem med: Vad är detta obestämbara  och oredovisningsbara som uppstår ”emellan”? Kan vi verkligen tro att det existerar?

Här kan det för övrigt vara värt att notera likheterna med Tardes teorier om att ”det sociala”, i ordets vanliga bemärkelse, inte existerar. Det enda som finns är associationen mellan människor; samhälliga mönster uppstår när de är ”massed together” tillräckligt mycket för att epidemier av mystiska ”imitative rays” skall börja uppstå.

Deleuze och Guattari tog så affekt-ordet, och kopplade samman det med deras process-ontologi – tanken att ingenting bara är, utan att saker och ting är i en kontinuerlig process av att hela tiden bli. Paul Patton skriver i Deleuze and the Political (2000):

Defining bodies in terms of the affects of which they are capable is equivalent to defining them in terms of the relations into which they can enter with other bodies, or in terms of their capacities for engagements with the powers of other bodies. In A Thousand Plateaus, what Deleuze and Guattari call processes of ’becoming’ are precisely such engagements with the powers of other bodies. This is the reason for their assertion that ’affects are becomings’ (sida 78)

Så, med andra ord, som subjekt är vi i en ständig tillblivelseprocess. Våra ingivelser, våra begär, vår uppfattning av världen etc. är resultat av ett ständigt flöde av kopplingar – till andra människor, och icke-mänskliga objekt. Subjektiviteter uppstår i alla dessa små skillnader som uppstår i våra sinnen genom dessa ständiga möten. Någonstans på vägen, när vi börjar se våra subjektiviteter på detta vis, slutar vi tro att våra tankar och vårt medvetande finns enbart inne i oss. ”Becoming-Karl” är en process som skapas i de mystiska affekter som uppstår i mötena med alla objekt omkring mig.

Om vi nu köper denna ontologi av jaget – ja, då borde det ju gå att göra någon form av diagnos över människors psyken genom att studera alla dessa möten. Genom kartläggning av loggade händelser går det att följa alla de små ingivelser som gör oss till de vi är. Och visst – det är denna ontologi som ligger till grund för den panspektriska övervakningen. Övervakarnas intresse för allt det där mystiska som finns ”emellan” är ett uttryck för att även de påverkats av affekt-vändningen.

III: Både Raytheon och Tolgfors har fattat grejen

panspectrocism.org finns det flera exempel på hur olika aktörer försöker förstå oss, och förutspå våra framtida begär och handlingar, genom att studera databaser över möten och kopplingar. En ny klass av ”numeratis” lär sig att alltmer – som det står i en ny bok – ”avkoda våra begär, våra rädslor, och våra behov”. På så vis kan de se vem som är becoming-gå-hem-från-casinot-för-att-man-förlorar, becoming-välja-annat-flygbolag – eller becoming-terrorist. 

Intresset för det mellanliggande går att utläsa i Technology Today, ett nyhetsbrev från försvarsföretaget Raytheon. (Uppdatering: Tipstack Chris och Gustaf borta på vetenskapsteori.) Företaget (som startades av Vannevar Bush med flera) är kanske mest känt som de som gav oss Patriot-missilen, men nu verkar de forska mycket på teknologier för att följa affekter. Exempelvis beskriver de (i ett nummer från förra året) ett projekt där de vill integrera social network analysis med ”geospatial” information (sida 12-13). Företaget tänker sig följande scenario:

An analyst is interested in determining when a particular individual has published one or more documents. Her goal is to determine when others had access to the information, thus when it had the potential to make an impact. To pose this question, she simply scrolls to the author name, clicks on it, and views a display of publication dates associated with this author (reference top Figure). If she is interested in a particular publication, she can click on it to determine (by highlighting in the list) who the co-authors are and (by viewing the map) where the coauthors are in relation to the main author.

Notera att företagets utvecklare – eller rättare sagt företagets kunder; staterna – primärt är intresserade av dokumentets väg genom det sociala, vilka affekter de kan ha varit del av. I nyhetsbrevet finns det flera exempel på liknande forskningsprojekt, inriktade på att kartlägga det mellanliggande. Allt detta kartläggande skulle självklart vara meningslöst om man inte hade trott att detta betyder något – att semiotiken kring människor spelar roll. Återigen, affekt-ontologin verkar vara central för deras tänk.

Notera även hur man talar om att få rådatan från ”crawling the Web of communicated messages (or documents) or using Web logs of people” – naturligtvis blir ju verktyget en riktig killer app om man har tillgång till den data som FRA vill få tillgång till.

Så, för att summera upp, två poänger:

För det första, som jag påpekade förra veckan, det är svårt att skriva ut oss själva (som Deleuzianer, Tardianer, affekt-tänkare) från det panspektriska diagrammet.

För det andra, är det viktigt att få ut detta krångliga budskap i relation till FRA. När Tolgfors skriver att han ”bara” kollar på flöden och mönster så skall vi inte vaggas till ro. Tvärtom tyder det på att Tolgfors är helt med på noterna i relation till övervaknings- och krigsteknologier: Det är precis här som maktkampen nu står. Jämför med kartor, som ju länge varit strategiska verktyg, föremål för militär kontroll. Nu växer en ny kartografi fram, som synliggör ”inter-psykologiska” mönster. Vem skall få kontrollera detta ”nya seende”?

49 tankar kring ”Affekt-vändningen: Nu hos en övervakare nära dig

  1. Marcus

    Oerhört bra intro till affekt-begreppet och en skön ”I agree with mr Tolgfors” – med sådana fiender behövs inga vänner…

  2. Rasmus

    Wow! En mäktig begreppsmaskin rullar loss. Måste nog skriva ut det här för att kunna läsa ordentligt (din blogg hör till dem som jag ofta konsumerar via papper och på pendeltåg).

    Affekt-begreppet fick mening för mig när jag sysslade som mest med barockmusik, så det ger mig fortfarande en barock känsla (vilket givetvis är positivt).
    I dessa musikaliska sammanhang fick man lära sig att skillnaden mellan känsla och affekt är att känslor är sinnestillstånd medan affekter är sinnesrörelser. Vilket väl funkar rätt bra ihop med Deleuze/Spinoza.

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Mac: Roligt att du tycker så – har aldrig skrivit om affekt tidigare – glömde att lägga upp den länken du skickade – där Deleuze föreläser om affekt…
    http://www.goldsmiths.ac.uk/csisp/papers/deleuze_spinoza_affect.pdf

    Dessutom är det en fascinerande tanke – detta kanske *blir* ett deleuzianskt århundrade? Om inte annat är detta ett exempel på hur väl hans tänk passar in i en värld populerad av datorer.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Rsms: Ja, när jag tittar på skärmen ser jag att inte ens jag kan läsa vad jag skrivit.. borde nog ändra någon inställning, göra texten mer luftig.

    Hur som helst – ja, du har helt rätt, detta kopplar definitivt till upplevelsen av musik. Det finns visst två ord för affekt som Spinoza använde – affectio och affectus – och jag har inte riktigt orkat reda ut dem i texten ovan. Det skulle bli krångligt..

  5. Marcus

    Deleuzes föreläsning i den länkade pdf:en reder ut det där med Spinozas två affekt-begrepp – det är f ö tendensen att översätta dem båda med samma begrepp som är vad Deleuze ansåg var ”missförstått och felöversatt”.

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    Japp, jag anade att det var så. Inte minst för att deras tudelning är en annan, parallell tudelning i Spinoza, right?

  7. Jakob

    mmm, att det kan bli så här bra! och otäckt. att tolgfors fattat grejen, raytheon jobbar för fullt med att teknologisera den och vi sitter och myser över insikten i vår lilla seminariegrupp på humanisten. verkligheten på vår sida, indeed.
    har just haft en diskussion med kollegorna här på cfk om huruvida vi egentligen behöver ha någon form av moraliskt ’stopp’ i våra teorier (i stil med ideologi; ”vem är det som övervakar? vem är det som drar fördel och får makt genom maktteknologierna?). jag propagerade för att vi inte är betjänta av det, och blir än mer övertygad nu. tolgfors och raytheon visar vägen, fast från det andra hållet: det är ingen PERSON som förtrycks, och det finns heller inget intresse av individer utan enbart av beteenden och av möjligheten att förutsäga och styra dem, utifrån en analytisk apparat inriktad på flöden snarare än atomer. en ideologikritisk analys skulle också förmodligen stanna redan där: ”varför skulle man behöva gå längre än att utröna vilka ideologiska intressen som ligger bakom makten?”
    sådant kan man ju undersöka liksom utan att inleda det hela med ett politiskt markerat, moraliskt ställningstagande.

    vår tid är väldigt inriktad på individen, men bara på ett retoriskt plan. marknaden, reklamen, vetenskapen, politiken, konsten; alla talar om värdet av att se individen. men ingen av dem agerar mot individen; de opererar på flöden, för vilka individen är en kopplingspunkt, och det är bara som sådan individen blir intressant för vilken som helst av dessa aktörer. det är förstås i sin ordning, men fokuset på individen tenderar att sopa de egentliga förhållandena under mattan; plötsligt KAN tolgfors säga att FRA inte är intresserade av individer (och ha alldeles rätt i det), och så verkar det som om detta innebär att det inte har några konsekvenser för sådana individer (vilket däremot naturligtvis är felaktigt).

    det här har förstås alla som hänger på denna bloggen fattat för länge sen… i’m kinda slow. men moralgrejen torde väl kanske vara underlag för nån sorts diskussion, eller? så var ju nåt sagt med kommentaren iallafall.

  8. monki

    ”att studera individer såsom de formas genom flöden” Just så!

    Själv har jag i höst gått tillbaka till sociolog-bänken och blir återigen påmind om hur ironiskt (men självklart) att meningen som citeras ovan även skulle kunna vara en slogan för kritisk sociologi. Eller snarare vad den försöker formulera men fattar inte att teorierna materialiseras mitt framför ögonen på dem! Att detta emancipatoriska projekt även är Makten.

    Jag minns min tidiga studietid när jag slog Deleuze i huvudet på alla som korsade min väg (och vänskaper kunde skapas och dödas beroende på hur han lästes), men hur abstrakt han förblev. Man trodde nästan att man var galen (vissa blev nog också…) av att tänka Deleuziansk när det var så svårt att fästa på världen runt omkring. Deleuze har ju också (inte minst inom konstvärlden) lästs otroligt slappt som en samling universalbegrepp som klistas på de mest skiftande företeelser. Som ett meta-språk och inte ett infra-språk alltså!

    Anyway, det är med andra ord sjukt kul att följa hur Deleuze vandrar in i social theory och ut i datornätverken och verkligen används (till skillnad mot applicera (som färg)).

    Det som också är kommer fram är är att panspektronism måste förstås med sina egna logiker. Som två exempel kan vi ta Arboga-incidenten på pirate bay och FRA-debatten där det visas sig att alla metaforer faller helt platt. I Pirate Bays fall gäller det både att likna TPB vid ett publicerande medium och likna det vid posten som bara skickar trafik. I FRA-fallet såklart försöket att påstå att FRA-tjänstemän inte läser all information.

    I arboga-fallet fungerar det såklart att hetsa kring att Pirate Bay har ett publicistiskt ansvar men ingen förmår argumentera för det annat än att hänvisa till att justitieministern kan resonera så och i så fall skärpa lagstiftningen. (Vilket bakvänt argument!)

  9. Kalle P Inläggsförfattare

    Jakob: Ja, någon form av moralisk diskussion vore kanske på plats.. eller bara diskussion kort och gott. Precis som du säger – detta är ju för bra för att vara sant, och även för sant (as in otäckt) för att kännas bra. Det är lite som när folk fick läsa att israeliska militären läser D&G för att lära sig om nomadisk krigsföring i stadsmiljö.

    Men samtidigt – det är kanske såhär det måste vara. Om 150 år kommer alla att hata deleuze, affekt-vändningen osv. Det kommer att finnas museum om detta mörka skede i historien. ”Visste de som levde då vilket monster de satte i rörelse? Hur kunde de vara så blåögda?”, kommer det stå i utställningsprogrammen. Det är bara att acceptera. 😉

    Monki: Ja, nu är det hela inte så abstrakt längre; vi lever mitt i deleuzianismen. E(Eller i datortänket, eller vad vi nu skall kalla det.) Håller helt med dig – vi börjar få alltfler exempel på felslut, baserade på felaktiga tankefigurer..

  10. Jakob

    fast etisk får den ju heta då, och inte moralisk. diskussionen. och förstås handla om just vilka ’stopp’ vi installerar i analysen. alltså blir den moraliska diskussionen en diskussion om avgränsningar? ja, så måste det väl bli. var låter vi nätverken/flödena/… ta slut, och vilka blir konsekvenserna?

    det finns liksom både en styrka och en svaghet i att de deleuzianska tankarna funkar för reaktiva krafter såväl som för ’oss’, vilka vi nu är, men som väl gärna vill inbilla oss att vi är så fria i tanken och vill alla väl. styrkan är ju förstås att det verkligen funkar, vare sig man vill eller inte, vilka ens motiv än månde vara.

    habermas försökte några år efter krigsslutet övertyga heidegger om att denne måste ta avstånd från sin partibakgrund och liksom installera ett retroaktivt korrektiv, nåt som skulle visa världen att en riktig filosofi måste ha en spärr mot ondska. heidegger reviderade aldrig sin filosofi. just i detta tror jag att han gjorde rätt.

    världen och universum har just inga för-inbyggda ontologiska korrektiv mot ondska, därför kan inte en filosofi eller teoribildning ha det heller. den humanistiska traditionen (i meningen ’humanistisk fakultet’), som ju innefattar min valda dagliga gärning, har dock gärna velat vara agerande i ’det godas’ tjänst, helst genom att själv få berätta ved detta ’goda’ skulle innebära… nånstans gör det lite ont, det här att ha rätt för en gångs skull.

  11. Christopher Kullenberg

    Mycket intressant. FRA är ett gäng djävulusiska Deleuzianer utan att veta om det (eller så är det vi som är FRAiga utan att erkänna det).

    Hursomhelst. Jeremy Bentham kan läsas som en instruktionsmanual för att skapa ett panopticon, men likaväl är denna beskrivning kritisk. Bentham var ju på ett sätt en god socialliberal. Samma sak med D&G; det kan både vara en trestegsinstruktion för fascism och en kritik.

    Hur gör vi då men FRA? Tja, varför inte relatera FRA till de institutioner som de närmast hakar i: Militären, polisen och SÄPO. Detta skiljer FRA från företag som ex Wal-Mart osv, även om de använder samma ontologi. Problemet är ju att varken juridiken eller polisen gör det. De kan bara arrestera och döma individer (och juridiska personer). Militären däremot har det mycket enklare. De får genom Statsapparaten krig som objekt, och sen är resten bara flöden av energi-materia.

    Således. Vi måste se till vad FRA gör och vilka konsekvenser det får. Ondskan ligger inte i själva görandet, och det är därför som vi inte heller kan döma Heidegger, utan snarare i de destruktiva konsekvenser som kan intensifieras och mångfaldigas.

  12. monki

    Jakob Says:
    ”och förstås handla om just vilka ”™stopp”™ vi installerar i analysen […] var låter vi nätverken/flödena/”¦ ta slut, och vilka blir konsekvenserna?”

    ”världen och universum har just inga för-inbyggda ontologiska korrektiv mot ondska, därför kan inte en filosofi eller teoribildning ha det heller.”

    Inom Piratbyrån har vi pratat ett tag om att digitaliseringen och den oerhörda tillgången på digital information gör att just kontexterna, de tillfälligt slutna sammanhangen är det som blir meningsfullt, dock bara mot bakgrund av en total öppenhet.

    Jag tänker spontant på två texter här. Den ena är Jüngers ”över linjen” om nihilismen och övervinnandet av den. Panspektronismen är nihilistisk i det att den inte har någon spärr och kan användas av båda ”sidor”. Samtidigt är den inte något att ta avstånd från utan att gå igenom, över linjen.
    Den andra texten kommer från ”In the Shade of the Commons” (http://www.waag.org/project/shade) och heter ”Sometimes a great notion” efter Ken Keseys novell. Den bygger delvis på Norbert Wiener som talade om att mänskligheten fanns i de slutna, isolerade delarna i ett öppet system. Bara genom att sluta oss (själva vara delvis slutna) kan vi öppna oss.

    Har för mig att jag har skrivit om den men hittar inte nu. En anledning att återkomma

  13. Marcus

    Det är spännande att det verkligen hände något när den här debatten fördjupades och blev svår just här, genom att angripa FRA-problematiken med ”krångliga begrepp” som deleuzisk affekt

    FRA tillhör en ny verklighet som de gamla argumenten och analyserna inte riktigt rår på. Jag vrider mig som en mask när jag hör stelnade klyschor om ”integritet” (vad fasen betyder det?), när ”Storbror ser dig”-funktionen trots allt görs till något avgörande, i och med att påstås att det är vad FRA kan göra som är det viktiga och inte vad de får göra, medborgerliga/individuella/mänskliga rättigheter, och så vidare. De argumenten hör till samma ordning som ”rent mjöl i påsen”, ett motargument som i den ordningen faktiskt är mycket mer potent än många debattörer låtsas om.

    Nej, det hela lyfte här och gav sig iväg. Och i sammanhanget måste jag slå ett slag för Jakobs kommentarer hos Chris K – de passar så vackert in här med.

  14. Kalle P Inläggsförfattare

    Vad fina ni är! Bli alldeles tårögd såhär på morgonen.

    Chris: Kom just på att du skall ha cred och tipstack för Raytheon-referensen. Lägger in det nu.

    Monki: V interesting – är du helt säker på att du inte skall skicka in något abstrakt till panspec-panelen på konferensen i november?

    Per: Gött, tack för länken.

    Mac: Yes, här har det verkligen hänt något. Känner mig alldeles omtumlad. [SLEMVARNING] Håller för övrigt med dig: Jakob är en av de två människorna i världen vars blogg-kommentarer kan sugas ut från mysql-databasen och publiceras som finbok.

  15. Jakob

    monki: kan man få lite ytterligare ledning i det här? vad jag vet så slets wiener mellan de moraliska implikationerna av sin systemteoretiska biologi och en traditionell humanistisk värdegrund. och jag har ingen koll på jünger alls. ja, återkom! här vill jag gärna vara kvar.

    mac & cal,
    oj, fina ord… tack! fast jag måste nog lära mig att skriva versal i början på meningarna.

  16. jimmy

    Panspektrocismen går från klarhet till klarhet! Väl skrivet (om än inte så ”luftigt”).

    Får mig att önska att jag varit med på de där måndagkvällarna…

  17. Heiti Ernits

    Kul! Det börjar bli en riktgt intressant – och brännande – diskussion. Har funderat i de banorna och sett de ”farhågor” som framkommit här – har legat still i båten för att inte verka som en ”grinig-och-sur” partydödare =)

    När det uppstår en värdenihilism uppstår ju också frågan hur man hanterar detta…Det farliga är väl inte värdenihilismen i sig (som teori eller metod), det ”farliga” uppstår när teorierna skall tillämpas i det praktiska. Då gäller det att ha ”tungan rätt i mun”….

  18. Kalle P Inläggsförfattare

    Heiti,

    absolut – håller med, det inte värdenihilismen, utan någonting annat på spel.

    Som jag ser det fungerar vi som ekvivalenterna till alla de vetenskapsmän vars tankar bidrog till panopticismen – de som skapade kategorier om sjukdom, kriminalitet etc. Det är vi som bistår med de ”expressiva” komponenterna i assemblagen.

    Men som vanligt är det viktigt att komma ihåg allt det braiga som panopticismen givit världen. Typ ordning och välfärd och så.

  19. Jakob

    men värdenihilism behöver väl inte betyda något annat än att det inte finns några FÖRE DETTA GIVNA värden, att det inte finns någon etablerad universell moral? och det är ju något alla vetenskaper behöver gnuggas mot, men som kommit att göras till hjärtefråga för humanistiska discipliner. det är väl också här som (analytisk moral-)filosofi faktiskt visar sig vara ett humanistiskt ämne, trots all strävan att framstå som naturvetenskapligt och anti-relativistiskt.

    tillexempel är det väl ett värdenihilistiskt ställningstagande att, även om man inser att de demokratiska principerna och de mänskliga rättigheterna är inget annat än överenskommelser, konstatera att det nog är en bra idé att vi faktiskt håller oss till dem ändå? det där sista argumentet – att det skulle finnas något liksom naturligt (eller gudomligt) sant och riktigt med dem behövs väl egentligen inte?

  20. Heiti Ernits

    ” braiga som panopticismen givit världen”

    Visst, det Hägerströmsta-arvet har ju lagt grunden till hela den Svenska systemet: byråkrati, socialingenjörskonst, funktionalism, rättssystemet (som i grunden bygger mycket på Hägerström) etc. etc.
    Den har haft en stor vikt vid byggandet av det Svenska-modellen, men in-absurdum så har också systemet medgivit en alltför ingående optimistiskt och ”rationellt” förfarande (som har bland annat medgivit tvångssterilisation och andra ”obskyra” metoder). Man har glömt bort människan, känslor, irrationalitet etc. etc : det är faktorer som de ”stora” och linjära systemen (läs: socialingenjörskonst) inte kan förutse/rå på.
    Därför tycker jag att det nya sättet att ”se-på-världen” : självorganisering, komplexitet, dissipativa strukturer, datortänk etc. etc. har en mycket mer tilltalande klang.

    Men, visst, en brobygge måste till mellan dessa sätt att se världen: man kan inte förkasta någon av synsätten, snarare komplettera, bygga vidare”¦.Vi måste samtidigt acceptera att vi måste bygga approximationer av vår världsbild – samtidigt som ”andan” skall vara experimentellt istället för dogmatiskt.

    Det farliga är om ”rationaliteten” får existera utan en ”förnuft” (det ligger en artskillnad i detta begrepp). Förnuftet har en affektiv komponent”¦känslor eller en moralisk komponent om man så vill. Vi får inte riskera att det ”Tardianska” sättet att se på världen blir performativ. Det blir den de-facto när ideologi skall byggas – då måste den kompleteras på något sätt”¦
    Svamlar jag? =)

  21. Heiti Ernits

    Jakob:

    ”.men värdenihilism behöver väl inte betyda något annat än att det inte finns några FÖRE DETTA GIVNA värden, att det inte finns någon etablerad universell moral?”

    Så sant”¦.Men det värdenihilistiska hållningssättet verkar i praktiken(!) inneburit att man försöker frikoppla alla moraliska ställningstaganden från samhällsvetenskapen: man frilägger/dissikerar, objektifierar, kvantifierar och atomiserar i enlighet med den klassiskt vetenskapliga seden. Dvs. man ger fältet fritt för ingenjörer att göra upp med vår subjektivitet.
    Den ”kritiska teorin” (när det gäller den vetenskapliga metoden) kom ju långt efter Hägerströms idéer och fick ju inget genomslag i t.ex. Sverige vad jag har förstått”¦

    Det Svenska rättssystemet är ju det bästa exemplet för detta tänk (om än ett lyckat exempel på en balans mellan värdenihilism/etisk subjektivism): problemet med alltför hög grad av ”rationalisering”/”byråkratisering” via regelverk (=lagar) har ju lösts med nämndemannamajoritet i första instans (tingsrätt), däremot ju högre upp i ”hierarkin” man kommer desto mindre ”värderingar” tillämpas. Redan i Hovrätten ligger nämndemannarepresentationen i minoritet. I detta fall kanske denna ”balans” är det bästa?

    ”konstatera att det nog är en bra idé att vi faktiskt håller oss till dem änd唝

    Hmm”¦men måste inte dessa överenskommelser (i sak) förankras i en gemensam värderingsgrund?

  22. Jakob

    hej heiti, och nej, det är helt uppochned! skulle jag säga då. eller så här: varken förnuftet, rationaliteten eller moralen kan GÅ UTANFÖR överenskommelserna, eller finns före dem. det är tvärtom så att det är själva värderingsgrunden man måste komma överens om. eller såhär: det är ordet värderingsGRUND det är fel på.

    för om det verkligen var en grund, så skulle ansträngningarna inte vara att komma överens om den, utan om att hitta den. eftersom det inte finns någon sådan grund som man liksom hittar bara man gräver på rätt ställe, så kommer ansträngninarna vi går igenom för att definiera den istället handla om metafysik, men utge sig för att handla om att finna sanningen. striderna är dömda att vara strider mellan olika metafysiker, och kan till slut bara vinnas av de som har mest pengar eller störst vapen. därför menar jag att vi måste komma till frid med idén att grunden inte är en grund och aldrig kan vara det – bara en överenskommelse.

  23. Jakob

    och heiti:
    jag tycker att förnuftsbegreppet du nämner är jätteintressant! hur skiljer det sig från rationalitet? på nåt annat sätt än genom att det har en klangbotten och ett ursprung i ’känsla’ (vilket ju knappast är mer ursprungligt och sannt och naturligt än rationalitet)?

    en diskussion som kunde hjälpa oss att få ihop de här sakerna – förnuft, hägerström, värderingsgrund – med självorganisering, immanens, dissipativa system etc skulle banne mig vara nåt.

  24. Heiti Ernits

    Jakob (26):

    Skall försöka sammanfatta – mina smått ostrukturerade och lösa tankar – under kvällen…jag utgår från von Wrigth&Co…

    Kanske kan man nå fram till en: Tes,Antites och Protes
    😉

  25. Jakob

    you know what’s best with the Prostheses? du kan inte finna den – den måste tillverkas. den är ingen ersättning utan en förlängning. den är inte ’i stället för’ nåt där ute i världen eller motsvarande någon idealkategori, men det är en bra idé att se till hur världen är ordnad för att den skall fungera så väl som möjligt.

    blinkningen anländ! varmt välkommen till TAP-bloggen, när den dras igång senare i höst!

  26. Marcus

    Heiti (och Jakob), en lös reflektion med anslutning till affekt-begreppet:

    Jag tror att det är enklare, efter hela den ”postmoderna” kritiken av modern rationalitetsdyrkan, för sådana som oss att acceptera rationalitet som representationell idé, en abstraktion som måste kopplas loss från världen genom transcendens för att fungera – men som i samma stund den klipper banden med världen förlorar sin kontakt med verkligheten.

    Vad Spinoza lär oss (eller vad Deleuze lär oss om Spinoza) med sin dubbla uppsättning affektbegrepp (affectus och affectio) är att känslan (affectio) också är en representation.

    Den varma glädje jag känner av att delta i den här typen diskussioner är en effekt av mötet mellan mig och diskussionen, mellan mig och er, mellan mina tankar och era tankar. Men den varma glädjen blir en idé så fort jag varseblir den, något jag kopplar loss från dess tillblivelse och på något sätt tillskriver vårt möte så här i efterhand. Den blir representationell, en affektion, affectio.

    Den komplexa process som i mötet, sammanblandningen av er och mig, skapar effekten (den varma glädjen) är dock affectus, deleuziska affekter, icke-representationella och immanenta i själva tillblivelsen. Det är GRUNDEN, det som kommer först, och det är våra unika förmågor att affektera och affekteras som bestämmer vad effekten blir när vi möts.

    Det är här vi måste börja diskussionen: Rationalitet och Känsla, Medvetande och Kropp, är i själva verket inte alls väsensskilda, utan vad Spinoza skulle kalla olika modulationer av samma substans. Det är först då vi verkligen kan jämställa Rationaliteten och Känslan, inte bara konfrontera dem varandra – och uppnå något slags… förnuft?

  27. Jakob

    det får jag med. vackert, och jag blir själv lite varm i själen. jag kommer att återkomma om saken, för jag är inte helt på det klara med om huruvida detta är ett sätt att förstå förnuft, rationalitet, moral och känsla tillsammans eller om det bara blir att man använder namn för något annat än vad som brukas (då blir det ju liksom metafysik igen…). deleuze brukar ju förvisso vara så bokstavlig som det går, vilket blir problematiskt då de flesta andra inte är det, så felet skulle väl knappast ligga hos profeten själv…
    men: kan vi tala om deleuzes spinoza med sådana vars spinozor är t.ex. naess’ spinoza, eller blir det bara såna där metafysiska krig igen? det är ju t.ex. helt kört för mig att bli annat än krigisk och hatisk då t.ex. christer sturmark öppnar käften och säger sina debila saker om hägerström, spinoza och utilitarismen.

  28. Marcus

    Jag trycker och drar lite i begreppen här, det måste medges. Jag använder rationalitet/medvetande som en variant av Själ och känslan som en variant av Kropp, och kopplar dem till attributen Tänkande respektive Utsträckning i Spinozas filosofi, och det är nog att göra visst våld. Mest ville jag dock närma mig Heitis utgångspunkter lite grand för att etablera ett gemensamt avstamp, där känslor också är representationer, och således inte det som ska ställas mot rationalitet; att Grunden näppeligen står att finna vare sig i rationaliteter eller i känslor utan ”före” dem båda. Det är viktigt tror jag att inte hamna i en diskussion om vilket som är vår bästa kompass i världen, förnuft eller känsla. Ingen av dem behandlar nämligen världen i sig, utan är blott effekter av den.

  29. Heiti Ernits

    Jakob (29) Du är en sann försäljare av filosofisk gods! I am sold! Ser framemot bloggen!

    Nu kommer ett långt inlägg (men inte mindre oklar än mina kommentarer) 😉

    Skall försöka förklara den bilden som jag tidigare målade (smetade) upp. Jag kommer att utgå utifrån von Wright/Naess och därmed också Naess version av Spinoza. Få se om detta är helt tokigt eller värd att bygga vidare på som en”¦

    Den historiska bakgrunden är säkert ingen nyhet, så jag behöver ju egentligen inte skriva om hela det modernistiska projektet (med början av: descartes / kant /condorcet och fram tills nu) och dess avarter och intrikata inriktningar. Det som t.ex. Sven-Erik Liedman gör så intressant i boken (I skuggan av framtiden) är att han delar upp upplysningen i en Hård (teknologi, exakta vetenskaperna, ekonomi etc) och en Mjuk del (politik, samhällsvetenskap, moral, etik, konst, religion etc). Det är naturligtvis vanskligt att försöka göra denna tudelning, då delarna är sammanvävda. Däremot kan detta tjäna som ett intressant exempel/metafor – då många tänkare tycks mena att det som Condorcet ansåg med sitt optimistiska upplysningsideal och utvecklingstanke, inte har infriats i lika hög grad när det gäller den mjuka upplysningen jämfört med den hårda. Dvs. den teknologiska utvecklingen har gått otroligt mycket snabbare än den mjuka delen (Condorcet ansåg att de delarna skulle utvecklas unisont). Framstegstanken. Däri ligger den första kritiken.

    Den moderna vetenskapen, med en begynnelse i senrenässansen, tog allt mer ”utrymme” i anspråk. Rationalitet är ett instrumentellt begrepp – och har en ”vetenskaplig” grund. Man såg det som någonting positivt och eftersträvansvärt att ”den vetenskapliga rationaliteten” rökte ut allt som hade med religion, vidskepelser, myter, fördomar etc .att göra – i och för sig med all rätta!
    Den rationalitetsbegrepp som det handlar om består framför allt i en behärskning av medlen för uppnåelsen av olika målsättningar. Den är instrumentell eller tekniskt, målinriktad rationalitet: ledorden är effektivitet, logik, organisation, hierarki, objektivitet, byråkrati etc.

    Flera tänkare med utgång både från Weber och från Frankfurtskolan (Marcuse, Adorno, Horkheimer etc.) menade att detta har ”strömlinjeformat” våra liv. Däremot står den handfallen inför de värdepremisser, som skall legitimera målen för samhälleligt handlande. Det menas också att hänsynen till ”människan” (människovärdet) minskar – man styrs av byråkrater, socialaingenjörer etc. dvs. ”statsapparaten” (som ses som en väloljad motor där kuggarna är högst determinerade). Jmf. den mekaniska världsbilden (den reduktionistiska/determinerade/newtonska världsbilden = meristisk/atomistisk). Teknologien, som var/är(?) en metod att verkställiga den ”rationalitet”, kom att ta allt större utrymme i våra liv. (Se t.ex. anteckningar från ett källarhål där Dostojevski lägger en rejäl bredsida åt denna utveckling)”¦Men visst är det gnälligt? =)

    Nåja”¦denna utveckling beskrivs bra och väl av ”Upplysningens Dialektik” och i många före- och efterkommande verk. Men det är egentligen inte denna utveckling som är intressant utan begreppet Rationalitet. I det här fallet handlar det om ett instrumentellt begrepp som frikopplas från all subjektivitet. Begreppet rationalisering tycker jag är rätt talande. Frankfurtskolan kallar detta för ”teknisk rationalitet”.

    Däremot ligger det en viss kontrast i begreppsparen rationalitet och förnuftighet (vettighet?), där den sistnämnda är ”värdeorjenterad”; von Wright försöker göra en parallell till Webers begrepp ”Wertrationalität” (värderationalitet), det har göra med det rätta sättet att leva, med målsättningarna inte med medlen, med det som är bra eller illa för människan [djur,natur,ting?]”¦.

    Däremot ligger det inte någon konflikt i att det förnuftiga även kan vara rationellt! Omvänt behöver inte det som anses rationellt vara förnuftigt!

    Vad säger Naess om förnuftet då?

    Naess kritiserar att känslor ses som någonting negativt i samhäller– störande för det intellektuella arbetet etc. (T.ex. så gäller kritiken också Vetenskapen som inte i tillräckligt grad tar hänsyn till känslor/affekter jmf. Frankfursskolans kritiska teori).
    Naess skriver: ”Filosofen Spinoza har en uppfattning om förnuftet som inte sätter det i skarp kontrast till känslorna. I hans filosofi är förståelsen brobyggare mellan förnuft och känsla. Spinoza är den av de tänkare i Västerlandets historia som har intresserat sig mest för känslornas roll. Negativa känslor engagerar inte hela människan, säger han – det gör bara det positiva [”¦.] mitt mål är att framställa hur Spinozas helhetssyn, som inkluderar både djup förnuft och djup känsla [”¦] Spinozas fasta tro på att människornas möjligheter när de i sitt inre liv inte för annat än att handla utifrån det som är inneboende i deras natur [”¦] För Spinoza är själva grunden för hans etik en tro på den enskildes möjligheter att göra framsteg”¦Enligt Spinoza är det bara positiva känslor som kan få en stark genomslagskraft, genom att de direkt aktiverar människans essentiella natur [”¦] Han säger att vi kan vara ”slavar” under negativa känslor (passiones).”

    Naess myntar ett utryck för det ”inre” aktivitet som kan vara av intresse: Aktivhet (analogt med aktivitet).

    Vidare skriver Naess (jag vet att det är enbart lösryckta fragment nu”¦)

    Känslolöshet är en form av själslig död för Spinoza. Man är levande biologiskt sett, men ingenting väsentligt kan hända en. Ingenting betyder något. [Vi står stilla]. Inga bilder är väl helt täckande för förhållandet mellan tankar och känslor, men Spinoza har ett användbart förslag: Ryttaren ger hästen order, men det är hästen som för honom framåt. [”¦] Dynamiken återfinner vi även i ordet ”emotion”, som kommer ur verbet movere, röra sig. [”¦] Vägen till friheten kräver motivering genom känslorna eller, som vi har sett flera gånger det Spinoza kallar transformation (transformatio) av känslorna. Man lyssnar till vad förnuft och erfarenhet att säga en. Det man erfar när man följer ratios röst, är det som följer människans essentiella natur, och en ny erfarenhet kräver nya beslut. [”¦] Empirin får därmed också en plats i Spinozas filosofi”

    Vidare förklarar Naess innebörden av ratio: ”[..,] Ratio visar oss vilken riktning det beslut bör gå som harmoniserar med människans väsen och därmed med natura naturans.”.
    Via en idéhistorisk expose kommer Naess fram till att Ratio har fått en annan innebör idag. Där den från början betydde förnuft (som ett känsloinfuserat begrepp) har glidningen skett mot rationalitet som ett instrumentellt begrepp.

    Det finns mycket mer att plocka ur när det gäller Naess-spinoza men jag sätter nog p. för idag”¦

  30. Heiti Ernits

    Marcus (31)

    ”Rationalitet och Känsla, Medvetande och Kropp, är i själva verket inte alls väsensskilda, utan vad Spinoza skulle kalla olika modulationer av samma substansDet är först då vi verkligen kan jämställa Rationaliteten och Känslan, inte bara konfrontera dem varandra – och uppnå något slags”¦ förnuft?”

    Precis…

  31. Heiti Ernits

    Tänkte förtydliga lite…när jag skrev ”rökte ut allt som hade med religion, vidskepelser, myter, fördomar etc .att göra – i och för sig med all rätta!

    Så menade jag att detta är rätt till en viss del (när det gäller samhällsvetenskap, politik, teknologi, vetenskap etc.)…Problemet(?)är att denna ”anda” har tagit överhanden och spridit sig till alla ”områden”…med ibland inte så lyckat resultat…

    Frågan är – om en alltför ingående avmystifieringen av ”världen” är så lyckad…(men det är en annan diskussion) 😉

  32. Thomas Svensson

    Kalle: Min tolkning av Spinozas affektbegrepp är inte riktigt den du beskriver. Du menar att affekter är något som finns mellan objekten, medan jag ser det som en fysisk reaktion på omgivningen. Denna fysiska reaktion tolkas av vår hjärna till en känsla. Men, affekten finns i min kropp, inte i interaktionen. I en annan kropp som är inbegripen i skeendet kan affekten mycket väl vara helt annorlunda, speciellt förstås hos de objekt som inte är människor utan brädor och vindar. Den fysiska reaktion som uppkommer är en evolutionär produkt.

    Denna anmärkning påverkar förstås inte alls din poäng, att studiet av det komplexa affektionsmönstret i skeenden är intressant för FRA. Jag tror absolut att detta mönster (sociogrammet) innehåller oerhört mycket information, varav en del kan vara livsfarlig i FRAs eller någon annan organisations händer. Min omedelbara tröst är att människans förmåga att få ut denna information ur materialet är starkt begränsad, men vid närmare eftertanke är det en klen tröst. Det finns nämligen alltid de som tror sig ha fått ut väsentlig information och våra politiker har en beklämmande tendens att lita till dylika självutnämnda experter. En inbillad kunskap om sociogrammets budskap kan vara minst lika farlig som en sann i politikernas händer. Så, jag håller verkligen med, stoppa FRAs nya tekniska ambitioner.

  33. Marcus

    Äh, jag bara är tvungen att lägga mig i, Thomas. För att du har alldeles rätt om Spinozas affekt-begrepp, men det är också precis vad Kalle (Deleuze) beskriver! Du säger det egentligen själv: ”en fysisk reaktion på omgivningen”… Det går ju inte att tänka re-aktionen utan inter-aktionen – hur skulle det gå till?

    Det fascinerande är att ju längre ner i de neurologiska förklaringarna till känslor man går, ju djupare ner i varje verkan som uppstår i mötet (blandningen, som Spinoza skulle säga) mellan kroppar, desto ”enklare”, naturligare blir det att kliva över från den ena kroppen till den andra. Till slut finns affekten inte i din kropp, utan mellan din kropp och en annan kropp, i blandningen dem emellan, i det (vad det än är – energier, partiklar etc) som överförs från den ena till den andra.

    Jag tror att det är en väsentlig poäng som Deleuze ,gör bland annat i den där föreläsningen som Kalle länkar till i kommentar nr 3: Spinoza har ju faktiskt två ord (affectus och affectio) för det som oftast översätts med ett enda (affekt), och det är sannolikt ingen slump att Spinoza användet två ord – därtill är han för slug.

    Skillnaden är i korthet att affectio är effekten av blandningen, känslan, det som varseblivs, medan affectus är det som i själva verket orsakar en sådan effekt, neurologiska signaler, biokemiska responser på stimuli – det (vad det än är – energier, partiklar etc) som överförs från den ena till den andra…

  34. Marcus

    … och affectio är det som finns i din kropp, det som Deleuze kallar affektion; medan affectus – det som Deleuze och Kalle här kallar affekt – finns mellan kroppar.

  35. Thomas Svensson

    Nja, Marcus, jag är nog fortfarande inte riktigt med dig. Men, det spelar inte så stor roll, egentligen. Det väsentliga är det vi är överens om, att kroppar påverkar varandra ömsesidigt fysiskt på ett oändligt komplext sätt och att detta ger upphov till känslor, beslut och handlingar.

    Den väsentliga skillnaden mellan mitt synsätt och ert, tror jag, är tilltron till möjligheten att modellera denna komplexitet.

  36. Marcus

    Då måste jag fråga: Varför tror du att jag (vi) hyser tilltro att modellera en sådan komplexitet? Jag vill påstå att jag först och främst försöker dra de filosofiska implikationerna av att vi människor i själva verket formas av flöden som verkar på submänskliga nivåer (bland affekterna). En politisk implikation skulle kunna vara att våra insatser borde rikta sig mot att dirigera om dessa flöden, men den politik jag själv ser som fruktbar är den som Deleuze antyder – ett pragmatiskt, experimentellt förhållningssätt gentemot världen.

  37. Thomas Svensson

    Marcus: Låt mig säga att min åsikt formats av de flöden som strömmat mellan raderna under det senaste halvårets läsning av era inlägg. Fascinationen för kaos och komplexitetsteori och den senaste tilltron till sociogrammets användbarhet är vaga exempel.

    Jag är glad om jag missuppfattat er, ett pragmatiskt, experimentellt förhållningssätt till världen antyds inte bara av Deleuze, det rekommenderas också klart av min läromästare Popper.

  38. Heiti Ernits

    Marcus (40)

    ”Skillnaden är i korthet att affectio är effekten av blandningen, känslan, det som varseblivs, medan affectus är det som i själva verket orsakar en sådan effekt, neurologiska signaler, biokemiska responser på stimuli – det (vad det än är – energier, partiklar etc) som överförs från den ena till den andra”¦”

    Detta är en mycket intressant distinktion. btw. är det är märkligt hur översättarna missat denna skillnad mellan affectio och affectus! det är ju en oerhört viktig poäng som går förlorad… (det görs inte heller någon skillnad på affekt-begreppen i nya(svenska) utgåvan av Etiken).

    Mer poetiskt kan man säga att affectio är ett eko av affectus – ekandes intill evigheten 😉

    Ett litet tankeexperiment:

    1) Om en människa saknar alla ”sinnesförnimmelser” dvs. det uppstår inget ’becoming’, borde inte då också denna människa sakna all slags affectio? Eller kan man ändå tro att det sker någonting ’inombords’ som denna m. är oförmögen att kommunicera ut?

    Tja, det kanske blir en Schrödingers-katt av det hela…
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Schrödingers_katt

    =)

  39. Per Herngren

    Heiti: ”Om en människa saknar alla “sinnesförnimmelser” dvs. det uppstår inget ”˜becoming”™, borde inte då också denna människa sakna all slags affectio?”

    Jag ska inte bli deleuze-dogmatisk men Deleuze och Guattari har ändå en poäng i att affekter produceras mellan mineraler, växter, mellan sociala företeelser. I deleuze tänket är affekter inte det som upplevs eller uppfattas av subjekt. Det finns inte innuti ett subjekt utan mellan. Det är något som sätts igång, och affeker kan skapa kopplingar mellan molekyler, och affekter kan därmed skapa kontinuitet.

    Ok, jag blev väl lite deleuze-dogmatisk då …

  40. Heiti Ernits

    Per:

    Jag är med dig där. Jag är i högsta grad förespråkare för detta synsätt. Även om det skapas en viss ’affectus’ på ett visst ’omedvetet plan’, så är frågan om det skapas ’affectio’? För kommunikationen är ju envägs? omgivningen -> individ…

  41. Per Herngren

    Heiti ”För kommunikationen är ju envägs? omgivningen -> individ”¦”
    Min fundering: Är man inte kvar i transporttänket här: att kommunikationen är en transport från A-B, eller från omgivning till individ??
    Skulle man inte kunna tänka kommunikation som en linje på tvären som sveper förbi eller sveper emellan? Ungefär som strömmar mellan två öar.

  42. Heiti

    Jag ser det som så,

    Människan som jag tar upp i mitt tankeexperiment är antigen en människa i full koma (’becoming-coma’) eller en människa som saknar alla möjligheter för känsloförnimmelser och kommunikation med omvärlden(’?’).

    Dvs. det pågår en ”becoming-process” när det gäller ’affectus’-delen men inte på ’affectio’-delen:

    Dvs,
    Människokroppen avger värme till sin omgivning; friktionen och metabolismen genererar en värmeväxling med omgivningen: dvs. kroppen försöker uppnå en termodynamisk jämvikt. Hemoglobinet i blodet polariseras av klockradios elektromagnetiska fält. Kroppen genomstrålas av joniserade partiklar från rymden som i vissa fall reagerar med receptorer eller andra organiska mekanismer. Avdunstningen av vattnet genom huden ökar i sin tur humiditeten i rummet – som i sin tur skapar sprickor i fönsterträet och lägger förutsättningar för dammet att fastna i ventilationsventilen. Partiklar, radon och aromatiska kolväten genomtränger lungorna och ger orsak till en sälla skådad mobilisation av vita blodkroppar. i Vissa fall muteras enstaka gen. D-vitaminet produceras i huden samtidigt som kroppen exponeras av UV-strålningen som strömmar in genom det öppna fönstret. Det autonoma nervsystemet omdirigerar blodflödet till det solutsatta hudområdet. Osv. osv. och inte för att tala om hur denna person påverkar det mentala ekosystemet med sin existens osv. osv.

    Min poäng är väl att kroppen interagerar på alla sätt fortfarande åt alla håll och på tvären. Dvs. energiflöden både genomströmmar och uppstår i samband med denna kropp. Men fortfarande (i den koma-drabbades perspekiv) så sker detta flöde enbart på ’affektus-planet’…
    Dvs. det uppstår inget subjektivitet, inget ’becomning-heiti’…

    Dvs. det skapas inget ’affectio’? Men jag insåg egentligen direkt att det var ett ytterst korkat tankexperiment – då jag egentligen slår in öppna dörrar. Men ibland skriver jag snabbare än jag hinner tänka 😉

Kommentarer är stängda.