Mer-av-samma-akademin and its discontents

Igår skrev Bo Rothstein i GP om den internationella utvärdering av Göteborgs Universitet som nyligen offentliggjorts. Här kommer en liten kommentar.

Som vanligt när det gäller Göteborgs enda morgontidning så finns artikeln ifråga – betitlad ”En inskränkt skola i periferin” – inte tillgänglig på nätet. Därför, ett långt citat:

Skall man sammanfatta utvärderarnas huvudkritik så är den att alltför stora delar av verksamheten utmärks av en inskränkt provinsialism. En huvudkritik [sic] är att man i alldeles för liten utsträckning rekryterar forskare utifrån.

Många av utvärderarna blev, skriver man, ”bestörta” av över hur hela systemet motverkar möjligheterna att rekrytera internationellt men även från andra svenska lärosäten. Här skiljer sig svenska universitet radikalt från de främsta i världen där man har ett principförbud mot att anställa sina egna doktorer. Svenska universitet fungerar precis tvärtom och kan sägas stå för både ”utbud” och ”efterfrågan” på sin viktigaste produkt, vilket inte borgar för innovation och kreativitet. […]

Till detta kommer att universitetet inte har en strategi för att stötta rekrytering utifrån utan i stället i praktiken verkar som ett stöd för vad som lite elakt kan kallas intellektuell inavel. Den unge forskarens bästa karriärstrategi blir i ett sådant system att ta den etablerade professorns teori och visa att den fungerar än bättre på (ännu) ett nytt empiriskt material.

Tyvärr måste man konstatera att utvärderarna inte är helt fel ute. (Jag skriver i egenskap av att vara någon som har doktorerat utomlands, flyttat till GU, och därefter flyttat vidare.) Universitetets ”starka forskarlag” kan nog ofta bestå av ett flöde av forskare som doktorerat för en viss professor, blivit kvar, och därefter fortsatt att jobba för samma professor. Och nog är det så att den säkraste karriärvägen är att producera mer-av-samma, utifrån den etablerade professorns teori. Det är inte omöjligt att utomstående och nytillkomna upplever att forskningsmiljön präglas av provinsialism, inskränkthet och inavel.

Exkluderande grupper av människor, vars samvaro präglas av inskränkthet – här har vi att göra med det slem som jag tidigare skrivit om. Slemmandets produktivitet skall inte underskattas – jag kan mycket väl tänka mig att dessa exkluderande konstellationer av tajt sammansvetsade professorer/forskare/doktorander kan vara mycket produktiva. Frågan är väl exakt hur inaveln yttrar sig. ”Reproductive isolation” kan ju vara en grogrund för att någonting nytt, intressant uppstår. Samtidigt finns det en risk just i den karriärlogik som Rothstein skriver om: Det finns få incitament att avvika från professorns linje, och massor av fördelar för de som reproducerar samma linje.

I dessa fall uppstår en mer-av-samma-logik, en miljö som är fundamentalt konservativ. Skriver om detta i En liten bok om slem:

Ett konservativt och ”polisierande” drag kan man finna i alla tankeekologier som formaliseras till ”tanketraditioner”, ”tankeskolor”, och till ett ”idégods”. Det konserverande finns i alla tankekontexter som börjar sluta sig; i miljöer där endast ett litet antal mästare tillåts föra en viss tanketradition vidare. […] I dessa miljöer reproduceras samma tankar. Mutationer sker sällan. Horizontal gene transfer är ovanligt. Kort sagt, smittor tillåts inte glida. Alla idéer måste följa den becoming-the-same-logik som Brian Massumi skriver om. (78)

Till viss del måste det vara på det här sättet; kanske är det bra att akademin bärs upp av professorer-forskare-doktorander som skapar en veritabel mer-av-samma-apparat? ”Rot-trädsstrukturen” borgar som bekant för långsamhet, och till viss del gedigenhet. Och kanske ser vi ett backlash mot den ”rhizomatiska” akademikerbloggar-struktur som präglat framväxten av spekulativ realism/objekt-orienterad ontologi? Som ”spekulative realisten” Ray Brassier säger i en intervju:

The ”˜speculative realist movement”™ exists only in the imaginations of a group of bloggers promoting an agenda for which I have no sympathy whatsoever […] I don”™t believe the internet is an appropriate medium for serious philosophical debate; nor do I believe it is acceptable to try to concoct a philosophical movement online by using blogs to exploit the misguided enthusiasm of impressionable graduate students. I agree with Deleuze”™s remark that ultimately the most basic task of philosophy is to impede stupidity, so I see little philosophical merit in a ”˜movement”™ whose most signal achievement thus far is to have generated an online orgy of stupidity.

Vet inte riktigt vad man skall säga om Brassiers utspel. (Känns som att man aldrig kan lita på SR-folket – allting verkar bara vara lulz. Total brist i symbolisk effektivitet. Stora A helt frånvarande. Helt förkastligt.) Kanske har SROOONT-grejen gått för fort? Hur som helst har den utgjort en frisk fläkt i kontrast till mer-av-samma-akademin. I vanlig ordning hamnar vi i den gamla välkända D&G-tropen ”tro aldrig att en urskiljningslös destratifiering kan rädda oss… men i allmänhet kan nog en viss upplösning av hierarkin vara att föredra”. Typ.

10 tankar kring ”Mer-av-samma-akademin and its discontents

  1. Christopher Kullenberg

    Dock är Rothsteins perspektiv molärt. ”Utifrån” ser man bara indikatorer och siffror. Det riktiga slemmet har ju andra egenskaper såsom konspiration, asignifikation (smygfunktion), nomadism etc.

    SROOONT skulle man kunna se som en ”performance indicator for academic excellence” om Staten (universitetet) bara hade approprierat det till att bli Royal Science (formalisering av publikationer, inrättandet av formella insitutioner, höga löner). Först genom denna assimiliering får ju krigsmaskinen kriget som objekt. I vetenskaperna konstitueras detta krig som ”Sanning”, och SROOONT kan genom Staten definiera ett ”outside object” [insert skolbildning] som sedan mobiliserar resurser [i slutändan olja, tänk konferenspaneler och flygplan] för att vinna kriget.

    Således. En lösning på Rothsteins problem torde vara en starkare Universitetsstat som återinrättade lockelsen om den fasta anställningen. Först då kan ”de där filosoferna” tämjas och bli lydiga tillverkare av peer-reviewade melodifestivalspoäng i Bolognavision Contest of Scientific Excellence.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Jag har inte läst rapporten som Rothstein skriver om, och kan tänka mig att det finns en hel del indikatorer och siffror i den. Samtidigt torde utvärderarna ”fått en känsla” för miljöerna de skriver om – utgår från att de besökt institutionerna. På dessa möten kan de upplevt något i stil med det man upplever när man faktiskt jobbar i dessa miljöer. För det är ju så – cue etnografi-plug – att den upplevda erfarenheten är ett ypperligt vis att få en känsla för slemmets dynamiker.

    Om SROOONT: Ja, någon borde fångat de där akademikerbloggarna för länge sedan; mutat dem med att bli adlade osv. 🙂 ”Monsieur Arrrman, dix points”.

  3. Andreas B

    Kalle, många av utvärderarna har inte ens varit i Göteborg, utan de har haft möten utomlands i städer dit det är enkare att flyga från olika håll, te.x. Köpenhamn. De har framförallt läst självvärderingar som institutioner skrivit + en separat grupp med bibliometrisk analys.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Andreas: Aha! Högst intressant! Antar att det varit en hel del diskussion om utvärderingens kvalitet…?

  5. Andreas B

    Jag tycker att det varit dåligt med diskussion om utredningen måste jag säga.

    Mitt intryck var att kvaliten på utvärderarna varierar mellan de olika grupperna, t.ex. så tycker jag att gruppen som utvärderat humanisterna gjort bättre jobb än samhällsvetarna, mkt mer kommentarer och beskrivningar på detaljer om humanister. Min institution t.ex. (globala studier) fick ett ganska svepande omdöme som lät ungefär så som vi ser oss själva: ganska bra forskning, samhällsrelevanta, med bristande organisation och fokus … men inget initierat intellektuellt alls, vilket jag tyckte fanns en del av inom humanioras utvärdering.

  6. Johan

    Man kanske borde tillsätta en utvärdering som kan kvalitetssäkra utvärderarnas utvärdering, utifrån en blandning av självvärdering av kompetens och objektiva mått. En slags meta-utvärdering enligt principen ”Quis custodiet ipsos custodes?” Frågan är bara hur man kvalitetssäkrar en sådan meta-utvärdering.

    Nå, oavsett utvärderingens kvalitet kan ju Rothsteins poänger vara giltiga.

  7. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, själva provinsialism- och inskränkthetslogikerna finns nog där – på GU, och inom akademin mer generellt. Sedan är det alltid vanskligt att uppskatta exakt hur utbredd denna tendens är.

  8. Andreas B

    Provinsialismen varierar mellan fakulteter och discipliner. naturvetare är mindre provinsiella, och har en del mekanismer som Rothstein efterfrågar (t.ex. oftast att man bör, rentav måste, åka på post doc utomlands, eller vid annan institution). Samhällsvetare, än mer så humanister, är provinsiella, väntar alltför ofta i kö på fåtal tjänster lokalt, istället för att bygger kontaktnät och arbetar vid annat universitet efter disputation.

    Men går inte provinsialismen tillbaks till det tyska akademiska system som sverige institutionaliserat för ngt hundratal år sedan? Med EN professor och dennes hov, successionsordning där den mest lysande individen vid hovet tar över efter den ende professors död … och de gamla grekerna (sokrates, platon, Aristoteles) är väl också en successionsordning med mkt inavel där de seniora kontrollerar de yngre så att de inte kan tänka alltför fritt och nytt?

  9. Karin

    Var kan man hitta utvärderingen i sin helhet? Eller delhet, för den delen, vill läsa om humanioran.

  10. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Karin,

    jag vet faktiskt inte. Antar att den finns någonstans på Göteborgs Universitet. (Jag är ju på Chalmers, har därför dålig koll.)

Kommentarer inaktiverade.