Faciality vs. the probe head: Om skejtarna vid South Bank

Det är bra att lördagsflanera på South Bank (även när det regnar). Här är lite tankar om evolution i stadsrummet utifrån senaste Cap&Schizo-läsningen.

Queen Elizabeth Hall

När man går på tecknarkurs, och skall avbilda ett ansikte, blir man uppmuntrad att inte måla ett ansikte. Snarare bör man försöka avbilda den struktur på huvudet – linjer, bågar, veck osv. – som finns i ansiktsregionen. Detta för att vår förförståelse av vad ett ansikte ser ut som får oss att helt enkelt teckna sämre.

Ett annat exempel: När man ser på en struktur – moln, vegetation eller grillen på en bil – börjar man allt som oftast tyda ut öga-näsa-mun i strukturen. Om detta sker på ett oväntat ställe hajar man till – ”ett ansikte!” – och ens anspänning ökar under en millisekund. Precis som om en undermedveten, eller primal, mekanism slår in.

I platå nummer sju i Mille Plateaux, ”Year zero: Faciality”, skriver Deleuze och Guattari om denna mekanism. För dem är konceptet ”ansikte” inte ett område på huvudet, utan just den mekanism (abstrakta maskin) som får oss att inte bara se en extremitet med tillhörande linjer, bågar och veck.

The head is included in the body, but the face is not. … The head, even the human head, is not necessarily a face. The face is produced only when the head ceases to be a part of the body … – when the body, head included, has been decoded and has to be overcoded by something we shall call the Face. This amounts to saying that the head, all the volume-cavity elements of the head, have to be facialised. What accomplishes this is … the abstract machine producing faciality. (188-189, Continuum Impact-utgåvan)

Det finns alltså en post-humanistisk poäng här: Det är ansikts-abstrakta maskinen som får oss att tänka ”Aha – ett mänskligt subjekt!” – och därmed förhålla oss till personen ifråga som just en människa. Vår förståelse av ansiktet – och dess sätt att uttrycka vad en människa känner – överkodar huvud-extremiteten.
En viktig vidareutveckling av detta tema är utgår från det faktum att kapitlet är daterat år noll – as in Jesus. Det ansikte som vi känner igen som mänskligt är det vita, manliga ansiktet – vilket självklart öppnar upp för diskussioner om hur vi ser på ”den andre”.

Platå sju kan alltså beskrivas som en text som

refutes the common assertion that the humanity of a subject is found in the face. … Signification is the meaning of those facial traits divergent from the dominant ”˜level zero”™ face of humanity: the white, male, heterosexual, upper-class ”˜majoritarian”™ face. … The ”˜human”™ face of the majoritarian is a corporeal articulation of this system, and other faces are described through the ways in which they differ from this face.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att facialisation är en abstrakt maskin, som existerar i det virtuella, och därmed kan verka i andra kontexter än just mänskliga hjärnans igenkänning av ”det mänskliga”. Att D&G valt att förknippa denna abstrakta maskin med ”faciality” har mer att göra med att den är så påtaglig i fallet ”människa känner igen annan människa”. Den har alltså inte något att göra med igenkänningen av just ett mänskligt ansikte:

No anthropomorphism here. Facialization operates not by resemblance but by an order of reasons. It is a much more unconscious and machinic operation (189)

Vad är då denna maskinska operation? Jo, uttydandet av viss topografi – inte bara på mänskliga huvuden – och sammankopplingen mellan denna topografi med en viss funktion. På ett abstrakt plan är detta en logik för signifiering och subjektifiering. Denna kan gälla igenkänningen av såväl ett ansikte som ett landskap – och i bägge fall leder igenkänningen av linjer, bågar och veck till att extremiteten eller utrymmet förknippas med en (mer eller mindre) fix funktion och identitet.

Ett huvud eller ett fysiskt utrymme kan ha flera funktioner, och – framförallt – dessa funktioner kan förändras över tid. Indeed, under evolutionen av det som nu är det mänskliga huvudet har det fungerat på olika vis. Samtidigt är det ovanstående faciality-maskin – signifieringen och subjektifieringen – som gör att vi fixerar huvudets roll som ansikte och utrymmets roll som en plats med viss funktion. Det är ansiktslogiken som gör att vi tänker bort evolutionen.

South bank skaters

Det är knappast originellt att skriva om hur skejtare tar över stadsrum. Icke desto mindre tycker jag att företeelsen är så vacker så jag skriver om det ändå. Dessutom finns det en poäng i att konkretisera ovanstående.

Dagens South Bank fick sin prägel under 1951 års The Festival of Britain – ett showcase för hur man kunde bygga modernt och storslaget. Idag är det endast Royal Festival Hall som står kvar av alla dessa byggnader – enligt Wikipedia tyckte Churchill att de var för socialistiska – men icke desto mindre byggdes senare såväl The National Theatre (1976) som Queen Elizabeth Hall (1967) som modernistiska cementstrukturer.

Utrymmet under Queen Elizabeth Hall har varit ett tillhåll för skejtare sedan tidigt 70-tal. När man ser hur utrymmet används idag verkar det som att arkitekterna ville att det skulle bli hem för brädpopulationen. Detta är dock osannolikt – skejtandet var främst en amerikansk företeelse under slutet av sextiotalet. Så – platsen är nog trots allt avsedd för avnjutandet av klassisk musik. Men, som sagt, någonstans i början av sjuttiotalet började vissa individer ”felanvända” området. Någon form av mutation uppstod alltså. Hur skall vi förklara detta?

I slutet av ”Year zero: Faciality”, skriver D&G följande om vägen bort från faciality-maskinens signifiering och subjektifiering:

Beyond the face lies … ”probe heads”; here, cutting edges of deterritorialisation become operative … forming new becomings (211)

Probe heads? Hmm… vad menas med detta ord? I den engelska översättningen av Mille Plateaux finns det inte mycket till förklaring. Man förväntas känna till författarnas ursprungliga referens, eller associera fritt. Under Cap&Schizo-seminariet fanns det en del diskussion kring detta ord – därför kör jag min evolutions-tolkning här istället:
Manuel DeLanda har gjort en hel del för att operationalisera Deleuze, genom att dra kopplingar till natur- och datorvetenskap. Han menar att begreppet probe head bör kopplas till evolutionär teori – inte minst dess använding i relation till så kallade genetiska algoritmer, vilka John Holland använt för att studera komplexitet och självorganisering. (Kolla i kapitel två i A Thousand Years of Nonlinear History.)

I en intervju säger DeLanda:

I define ”probe-head” behavior strictly as the result of the coupling between a population of replicators (of any kind, not just DNA) and a sorting device (of any kind), so that evolution can stop being thought in terms of ”survival of the fittest” and becomes simply an ”automatic search process”.

Med andra ord, ”probe head”-beteende är ett sätt att beskriva den abstrakta maskin som ligger driver evolutionär utveckling. I fallet South Bank utgörs ”replikatorpopulationen” av människor som utnyttjar stadsrummet, och ”utsorteringsmekanismen” av alla de sätt på vilka människor bildar öar av olika beteenden. Här är själva objektet skateboard viktigt – sammansättningen (assemblaget) människa-skateboard skapar en ”reproduktiv isolering” i stadsbeteenden. Skejtarna bildar sin egen population, som söker ut nya ställen (och nya sätt) att leva på. Det är alltså på så vis vi kan förstå talet om ”the probe head” som en form av ”searching device”.

Återigen – med risk för att bli tjatig – det faktum att en abstrakt maskin ligger bakom evolutionen gör att den inte skall ses som något som bara har med utvecklingen av arter att göra. DeLanda menar att A Thousand Years of Nonlinear History

attempts to de-biologize the concept of species, and to show that the virtual machine that generates species is also behind the process that generates ”sedimentary rock” (i.e. both are the product of a ”sorting operation” and a ”consolidation operation”). …
When I do talk about biology (chapter two), a similar move prevents any ”biologization” of the social: the virtual probe head emerges given a population of replicators of any kind. The fact that genetic replicators happened to be the first ones on this planet is seen as a contingent fact about the actualization of that virtual diagram on Earth, not anything having to do with the ”essence” of life. Hence biology does not play a fundamental role in the book. The existence of a virtual dimension alongside the world of the actual, on the other hand, does play a key role (since the virtual, and its divergent actualizations, is a way to get rid of essences).

Så, med andra ord, det är inte biologism att tala om South Bank-ytorna och skejtarna i evolutionära termer. Humanister och samhällsvetare har varit alltför rädda att för att närma sig evolutionsbegreppet, men här ser vi en öppning som inte leder oss mot eugenik och andra hemskheter.

Hur som helst, låt oss återvända till D&G: Faciality-maskinen har alltså inte verkat tillräckligt effektivt under Queen Elizabeth Hall för att fixera utrymmet som ”lyssna på klassisk musik”-utrymme. Igenkänningen av utrymmet, och överkodningen med en viss funktion, har fått stå tillbaka för evolutionens abstrakta maskin – the probe head.

Här ser vi alltså det fiffiga med Deleuze ontologi – den faktiska (actual) delen av verkligheten blir till enligt de logiker som finns i den virtuella delen av verkligheten. Detta gör att vi kan förstå hur strukturer i den faktiska världen blir till, och ofta bibehåller någon form av stabil identitet – men samtidigt aldrig blir helt fixa eller förutbestämda. Ett utrymme som det under Queen Elizabeth Hall har potential att bli olika saker – och det är i dessa tillblivningsprocesser som politiken finns. Genom att förstå dessa logiker kan vi – som DeLanda säger – hacka verkligheten (”hack reality itself”).

Vilket är då det romantiska löfte som finns i tanken om att låta the probe head styra lite mer än faciality? Jo, som DeLanda skriver i slutet av A Thousand Years of Nonlinear History, några av de vackraste sakerna vi känner till är just resultat av att saker och ting tillåts följa evolutionära linjer. Om inte fåglars näbbar hade frigjorts från deras funktion såsom endast verktyg för förtäring hade vi inte kunnat njuta av fågelkvitter nu i vår.

27 tankar kring ”Faciality vs. the probe head: Om skejtarna vid South Bank

  1. Heiti Ernits

    Har gjort en första skummning av texten och tycker mig känna igen några av grundidéerna från gestalspsykologin. Det vore intressant att veta du om det finns några samband?

  2. Marcus

    Intressant fråga, Heiti, som jag inte kan låta bli att kommentera. För min del skulle jag vilja säga att gestaltpsykologin och det här resonemanget i alla fall berör samma fenomen.

    Gestaltpsykologin arbetar dock mycket med utgångspunkt från helheten som på något sätt finns överlagrad i förmedvetandet, och som fragmentariska bilder – öga-näsa-mun-linknande sådana exempelvis – jämförs med. Som om man håller upp en skiss av ett landskap mot det faktiska landskapet för att se om de stämmer överens. Man ser också gärna överensstämmelsen mellan dessa båda bilder som något positivt (och identifierar brister i överenstämmelsen som något negativt), och inte som en mental boja, en tvingande kod som får oss att missa alla möjligheterna av att det som liknar ett ansikte faktiskt inte är det… Det sistnämnda är dock en av Deleuze & Guattaris poänger, som jag förstår det.

    D&G talar egentligen mer om den process som skapar samma igenkänningseffekt gång på gång, en ständig tillblivelse av igenkänning snarare än igenkänningen som återuppståndelsen av något gammalt. Hos D&G är också facialiteten något som kommer inifrån, medan gestaltpsykologin tenderar att se den som något som kommer utifrån.

    Jag har för övrigt för mig att D&G nämner den härlige tokfransen och gestaltpsykologen Wilhelm Reich i Tusen Platåer…

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Dessutom – kom ihåg – platå sju är rätt krånglig – ovanstående är min tolkning…

  4. Marcus

    Ja, därför vore det kul att höra vad de andra på cap&schizo-seminariet hade att säga om probe heads och faciality… Kan inte de också parasitblogga någonstans i närheten?

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, precis – det var ju detta som var förhoppningen – men de är ju uppenbarligen för lata för att få ur sig någonting.. 🙂

  6. Heiti Ernits

    Marcus:

    Jag vet inte om jag har uppfattat texten rätt…

    Men skulle man inte kunna säga att gestalspsykologin jobbar med fenomenet ”gestaltning” (oavsett om det är tidigare erfarenhet eller inte), ansatsen är således fenomenologisk och perspektivet på de psykologiska mekanismerna är holistiskt. Rätta mig om jag har fel, så försöker inte gestaltp. hitta mekaniskerna bakom utan jobbar med själva fenomenet.

    Medan D&G försöker att hitta själva ”algoritmen” bakom igenkänningen. I texten gör Karl kopplingen till genetiska algoritmer.
    Det är ju trots allt fortfarande en gåta hur hjärnan så effektivt kan jobba med avkodning och igenkänning. Inom datorvetenskapen brottas man med algoritmer och metoder för att efterlikna människan (naturen) i detta avseende, och jag antar att genetiska algoritmer används även inom detta område. För ”Brute-force” och enorm kalkyleringskraft klarar inte biffen, utan det krävs algoritmer och metoder som efterliknar naturens sätt att fungera (vilket också inbegriper slump, kaos, reproduktion, mutation etc.)

    (En vattenbubbla kan hitta närmaste vägen mellan ett antal punkter, men på samma ställe misslyckas en dator).

    Kan man säga att enligt den modellen (”probe head”?) så kan vår perception muteras då den ”mänskliga-igenkännings-algoritmen” innehåller oförutbestämda komponenter? Rätt långsökt kanske..

    Kan Probe-head begreppet vara lånad från teknologin? Probe-head är ett slags anordning (läshuvud/sensor) för att översätta verkligheten (mätobjektet) till maskinens språk…Då känns det ännu angelägnare att prata om gestaltning.

  7. Marcus

    Som sagt, de är ju inte alldeles busenkla de här begreppen… 🙂

    Det handlar också mycket om nyanser och vad man lägger in i orden, men jag tror till exempel att D&G kände väldigt lite släktskap med en psykologi som är holistisk och fenomenologisk (som ju gestaltpsykologin dock absolut är) men det beror också på vad man menar med orden. I slutänden måste man hitta sin egen ingång till D&G, det är till och med en av deras filsosofis och deras filosofiska texters (stilens) huvudpoänger – vilket för övrigt borde uppskattas mer. Kanske kan du leta dig in via gestalspsykologin, och en mer direkt teknologisk uttolkning av probe head än Kalle använde sig av här.

    Testa, men håll tungan rätt i mun så du styr rätt för börjar man trycka in exempelvis metaforiska uttolkningar av begrepp så faller D&G:s filosofi ihop. Det är en oerhört viktig grundregel vid läsning av D&G.

    Minns alltså härvid: Maskinen (till vilken verkligheten ska översättas) är inte människan, eller psyket, utan en abstrakt maskin som verkar på människans flöden av materia och energi. Och probe head får inte göras till metafor, utan denna teknologiska anordnings funktion måste abstraheras till en form som går att applicera direkt på både den teknologiska anordningen och människans perception.

    Jag känner att jag inte är tillräckligt hemma på vare sig gestalpsykologi, det vi i verkligheten kallar probe heads eller den sjunde platån (fasen, det var länge sedan jag hann bidra med något till cap&schizo-projektet, känner jag…) för att kunna gå vidare just här och nu. Men håll gärna diskussionen igång.

  8. Marcus

    Lite förtydligande (?): Både den abstrakta maskinen bakom och själva läshuvudets funktioner måste vara så abstrakt formulerade att de kan appliceras direkt, utan metafor, på både en teknologisk probe head och människans gestaltning av fenomen – då har vi kommit någon vart, deleuzian style!

  9. Heiti Ernits

    Tack för detta förtydligande! Jag känner att jag är lite för färgad av den naturvetenskapliga skolan där…Det gäller att komma tankemässigt out-of-the-box 😉

    Jag är lite nyfiken på den virtuella delen av verklighet där den abstrakta maskinen verkar.
    Finns det något förtydligande där?

    Är jag helt fel ute om man ser den som en teoretisk konstruktion för att tydliggöra flöden och tillblivelsen av strukturer? Vilka sedan ständigt ”kompileras” (från den virtuella delen av verkligheten) (för att låna ett datorvetenskapligt begrepp) av den abstrakta maskinen och blir till verkligheten?

    Snurrigt det här… 😉

  10. jimmy

    Intressanta reflektioner! (Beskrivningen av skejtarna förde mina tankar till hur folk började bada längs kajen på Bo01-området i Malmö, trots att det inte alls var tanken.)

    Fast jag har fortfarande svårt att greppa skillnaden mellan å ena sidan det virtuella och det reella, å andra sidan t ex Platons idévärlden och sinnevärlden. Det känns som ”bara” ett nytt sätt att tolka samma gamla sak (om än ett produktivt sätt). Visst, det är ingenting trancendent i det virtuella/abstrakta, men är inte det lite av hårklyverier? Om du ursäktar mig.

  11. Marcus

    Heiti och Jimmy: Det virtuella kräver omsorgsfull utredning. Jag jobbar på en kort och begriplig förklaring och ber om att få återkomma, någonstans (kanske här), relativt snart. Jag vill med Brian Massumi hävda att det virtuella är Deleuzes minst utredda, minst förstådda, minst återanvända och trots det kanske viktigaste begrepp…

  12. Kalle P Inläggsförfattare

    Om det virtuella:

    Deleuze ontologi bygger på att verkligheten består av ”det faktiska” (actual) och det virtuella.

    Det faktiska är den del av verkligheten vi ser – kroppar, artefakter etc. Dessa strukturer består, ytterst, av flöden av materia/energi. Därav ordet ”flödesontologi” – säker och ting är i en ständig process av tillblivelse. (Visste ni för övrigt att alla atomer i en mänsklig kropp byts ut under loppet av två år?)

    Det virtuella är den del av verkligheten som inrymmer alla de olika ”flödeslogiker” som gör att flödet av materia-energi (i den faktiska delen av verkligheten) blir till sammanhängande entiteter.

    Dessa flödeslogiker kallas ibland ”abstrakta maskiner”. (Abstrakta, eftersom de inte är fysiska maskiner, utan abstrakta logiker.) Man kan alltså inte se dessa, man kan bara se dess resultat (hur de skapar strukturer i den faktiska verkligheten).

    Jimmy: Den avgörande skillnaden med Platon är att hans idévärld är en ”container” för essenser. Deleuze ontologi är ett försök att komma ifrån Platonism – och dess tilltro till transcendenta essenser. Det finns nämligen ett – i teorin – oändligt antal abstrakta maskiner som kan ”verka på” den faktiska verkligheten.

    Om Platon pratar om en ideal-Jimmy, en essens av dig som finns i idévärlden, så pratar Deleuze om att du är ett flöde av materia-energi, som verkas på olika abstrakta maskiner.

    Detta gör att det inte finns någon ”Jimmy-het”, någon essens som gör dig till Jimmy; din identitet och dina egenskaper är endast semi-stabila resultat av en blandning av olika abstrakta maskiner i samverkan, vilka kan ändras över tid.

    Ett exempel: Tänk på ett flöde av vatten. (Se vattnet som en typ av flöde av materia/energi.) Detta vatten kan exempelvis flöda laminärt – rent och fint. Om du ökar intensiteten i flödet kommer du snart se att turbulens uppstår – små virvlar.

    Här har alltså vattenmolekylerna – som del av den faktiska verkligheten – skiftat karaktär. (Laminärt vatten har helt andra egenskaper än turbulent.) Det som händer i skiftet mellan laminärt och turbulent är att en flödeslogik ersätts med en annan.

    Vattnet har alltså inte fått en annan essens, utan uppenbarligen har vattenmolekylen en inneboende potential att flöda på olika vis. Flödeslogiken/den abstrakta maskinen finns alltså inuti materian – i detta fallet vattenmolekylen. Den är immanent.

    Så: Tänk inte essenser, existensen av någon transcendens, eller någon idévärld. Tänk abstrakta maskiner/flödeslogiker, som finns immanent i all materia, i det som kan kallas den virtuella delen av verkligheten.

    Det virtuella har alltså ingenting att göra med ”virtuell verklighet” (i cyberspace-meningen). Om man läser exempelvis Hardt och Negri kan man lätt tro så…

  13. Kalle P Inläggsförfattare

    … så – för att återvända till bloggpostens ämne…

    På samma sätt som ett vattenflöde kan verkas på av ”laminär-logik” och ”turbulens-logik”, kan vår relation till en kroppsdel/
    ett landskap/whatever verkas på av ”faciality-logiken” eller ”probe head-logiken”.

    Den förra handlar om signifiering/subjektifiering (”det där är en människa och inget annat”, ”det där är ett finkulturutrymme och inget annat”), den senare är evolutionär (sätt igång en population, och tillåt nya sätt att vara/leva på uppstå i populationens muterade periferi).

  14. jimmy

    @Kalle: Flödesontologin är jag helt med på, den köpte jag redan från början. Men trots en väldigt bra förklaring från dig (jag tror du försökt förklara det för mig tidigare, men jag är rätt trög) har jag svårt att se någon avgörande skillnad mellan abstrakta maskiner och platonska idéer.

    Med två och ett halvt tusen år är det klart att konceptet förändrats, men jag har svårt att se det som något annat än ett nytt sätt att resonera kring samma tanke. Istället för essenser är det logiker, men likväl är de abstrakta. Jag kan köpa att det är ett bättre sätt att resonera, men ändå…

    Jag antar att man inte slipper man undan det här bara genom att hålla sig till Delanda och ANT-folket, och skippa Deleuze himself…? 😉

  15. Kalle P Inläggsförfattare

    Jimmy,

    du har rätt – det är detta som göra att vissa inte köper Deleuze tankar om det virtuella och abstakta maskiner. (Tror att många av ANT-folket känner just att Deleuze hamnar för nära den Platonism han kritiserar – att de inte ser någon skillnad på idévärlden och det virtuella.)

    Jag tycker dock att det finns avgörande skillnader. Tänk i fallet ett företag: Finns det en fix essens för företaget – en essens som är samma överallt och alltid? Eller finns det bara vissa flödeslogiker som verkar på flödet av pengar, människor, och råvaror – där en viss typ av logik har dominerat, men inte nödvändigtvis kommer att göra alltid?

    Sedan kan man ju skippa hela grejen med såväl Platonska essenser vs. abstrakta maskiner – göra kulturalist-grejen och säga att allt är konstruerat genom mänskliga maktspel, kultur, diskurser eller whatever. Problemet är då – menar åtminstone DeLanda – att detta blir en ny typ av essensialism. Nåväl..

  16. Jimmy

    Å andra sidan gillar jag snacket om datortänk kontra motortänk kontra urverkstänk. Och det handlar väl om abstrakta maskiner, om jag fattat rätt?

    Problemet som jag stöter på (och det här är personligt, jag menar inte att det skulle vara en svaghet hos teorin i sig) är när det görs en poäng av skillnaden mellan platonsk essentialism och deleuzianskt virtualism (om jag får ta mig friheten att använda det uttrycket). Finns det inte en risk att man konstruerar nya essenser just i snacket om abstrakta maskiner?

    Det är förstås viktigt att betona att abstrakta maskiner handlar om logiker och inte något slags essenser, bara man inte hamnar i en ny universaliestrid.

  17. Jimmy

    Apropå universaliestriden: Gör jag fel som uppfattar det som att Deleuze ligger närmast den aristoteliska ståndpunkten?

  18. Marcus

    Hmmm… Min korta snabba förklaring håller på att utveckla sig till en bok. 🙂 Vi får se i vilken form jag återkommer. Vill bara helt kort säga:

    Det är inte nödvändigtvis essentialism i ordets alla betydelser Deleuze vänder sig emot – poängen är mer att ett fenomens essens snarare ligger i dess pågående blivande, och inte i varandet; i vad fenomenet gör, och inte i vad det är.

    Det man under alla omständigheter ska undvika är transcendenta essenser. Det virtuella är egentligen ett försök till svar på frågan hur ”samma” fenomen kan uppstå gång på gång om det vare sig är determinerat av ingångsvillkoren (den atomistiska-mekaniska världsbilden) eller följer någon slags plan (den transcendenta-idealistiska världsbilden).

    Det virtuella är en potential (en differentierande (skillnadgörande) kraft – jfr ”potens”) som finns hos varje fenomen i varje ögonblick, en dynamik som aktualiseras samtidigt som tiden fortskrider, snarare än en möjlighet som antingen realiseras eller inte. Potentialen är redan reell, den verkar redan på sitt objekt. Möjligheten måste realiseras innan den är.

    Det virtuella vill alltså föra ner den dynamiska och nyskapande (differentierande) utvecklingen på ett immanent plan. Det är en avgörande skillnad mot både platonska essenser och en newtonsk mekanisk världsbild, menar jag.

  19. Jimmy

    Jag är ledsen, Marcus, men din förklaring gör mig inte särskilt mycket klokare. Särskilt inte som du säger att det inte är essentialism man bör undvika, utan att uppfatta essenser som transcendentala. Kanske är det ordet transcendental jag inte fattar, även om jag alltid (nåja…) trott att jag gör det.

    Varande och blivande hajar jag, som sagt har jag inga som helst problem med flödesontologin som sådan. Och efter att ha läst lite i Jacob Wenzers avhandling fattar jag att evolutionism inte är problematisk i sig, utan det problematiska uppstår när man uppfattar evolutionen teleologiskt (att utvecklingen har ett syfte/ändamål/slutmål). Evolution bör uppfattas som ”open-ended becoming”. Men jag vet inte om det är något av det här du försöker säga.

  20. Jimmy

    Ni får ursäkta min tröghet, men jag pendlar mellan att fascineras av Deleuze och att tycka att han mest verkar jobbig. 😉

  21. Marcus

    ”Jag pendlar mellan att fascineras av Deleuze och att tycka att han mest verkar jobbig”

    Ah, men då är du på helt rätt väg! 😀

    Transcendens? Som jag ser det: Platons filosofi´utgår från idévärlden och sinnevärlden som två skilda världar, där essensen transcenderas (överförs) från den första till den andra. Den kartesiska dualismen utgår från att själ och kropp är skilda saker, och att den förstnämnda transcenderar något slags livsessens till den sistnämnda. Och så vidare, det är en livaktig tradition i den klassiska västerländksa filosofin, vilket du naturligtvis är väl förtrogen med. Men spåret fortsätter ända in i den moderna tron på ett rent förnuft, fast transcendensen är då i princip omvänd: från sinnevärlden till idévärlden – ligger fenomenens innersta väsen inom vår fattningsförmåga? Modernt tänkande kan skiljas från klassiskt bland annat genom denna omvända transcendenta ordning, men inte genom en generell misstro mot transcendens.

    Deleuze är dock ingen anhängare alls av modernt tänkande… Han står för en direkt anti-idealistisk materialistisk immanensfilosofi.

    1. En transcendent essens är en ideal re-presentation, det vill säga en ”idébild”, av vad ett fenomen väsentligen är. Det är alltså en idé som antingen transcenderas ”ner” till fenomenet eller har transcenderats ”upp” från det. Sätter man den ständiga tillblivelsen som ”essens” (i betydelsen det väsentliga hos ett fenomen) undviker man detta problem – och Platon!

    2. Det andra problemet som Deleuze angriper är hur denna ständiga tillblivelse kan förstås som en i sanning nyskapande, differentierande – skillnadgörande – ”kraft”, och inte bara det mekaniska fullföljandet av i begynnelsen satta villkor. Den virtuella abstrakta maskinen möjliggör att förklara hur mer eller mindre stabila former kan förekomma hos olika fenomen utan att fenomenen görs identiska med vare sig substansen eller formen. De är tillfälliga och därmed också skilda från en aristotelisk essentialism – som ju är immanent till skillnad från Platons.

    En deleuzisk essens är med andra ord immanent (till skillnad från transcendent) och tillfällig (till skillnad från fix och evig). Sedan är det ju en definitionsfråga om det då fortfarande kan räknas som en essens. Jag tycker ändå det, och det är därför jag menar att det väsentliga med Deleuze inte är någon icke-essentialism.

    Blev det något klarare eller gör jag allting bara värre?

  22. Marcus

    Den deleuziska essensen hos ett fenomen skulle alltså vara det den gör och det sätt på vilket den ständigt blir…

  23. Jimmy

    Blev det något klarare eller gör jag allting bara värre?

    Det blev faktiskt något klarare, tror jag (och det hjälpte att du minimerade mängden vardagsfrämmande termer).

    Det kan vara så att anledningen till att jag inte fattat/fattar det är att jag tror att det är krångligare än det faktiskt är. Det kan vara så att jag hänger upp mig på det faktiska kontra det virtuella, när jag egentligen kan strunta i de två och bara betrakta abstrakta maskiner som en mängd möjliga – och alltid tillfälliga – logiker som de processer vi studerar kan följa.

    Eller är jag fel ute?

  24. Marcus

    Nej, med förbehåll för att detta är min tolkning och inte nödvändigtvis Deleuzes… Jag tror att det räcker utmärkt med din mer ”praktiska” förståelse. Det virtuella är ju en del av en grymt elaborerad ontologi som genom sitt kretsande kring skillnad och repetition bryter ganska radikalt med den västerländska filosofin. Fenomenen denna ontologi har bäring på är dock alltjämt desamma och att beskriva dem i flödeslogiska termer själva ”det som ska bevisas” med ontologin.

    (Men minimerade jag verkligen mängden vardagsfrämmande termer? Alla skulle nog inte hålla med… ”kartesisk dualism”, ”anti-idealistisk materialistisk immanensfilosofi” och lärda referenser till ”rent förnuft” (Kant), ”substansen och formen” (Aristoteles) etc. De var nog mest mindre Jimmy-främmande. 😉 )

  25. Kalle P Inläggsförfattare

    Har varit lite offline ett par dagar, men ser att diskussionen fortsätter, härligt!

  26. Kalle P Inläggsförfattare

    Härligt Olle – har kollat in – ser bra ut! Skall försöka titta förbi när utställningen öppnat!

Kommentarer inaktiverade.