Columnated ruins domino

Det är höst, och snart slut på surfet. Därför – en liten snutt från ett kommande kapitel, där jag bland annat skriver om Beach Boys Surf’s Up (1971).

Ja, albumet ifråga fyllde ju femtio förra året, men ingenstans såg jag något skrivet om det. Det är lite konstigt. Det finns mycket att skriva om det – jag gillar främst självreferentialiteten i albumet. Konceptet är verkligen att göra upp med bilden av Beach Boys, så som den presenterades under sextiotalet. Såklart fanns det en kommersiell tanke här – man ville hamna i linje med den nya counterculture-anda som tagit över i staterna. Det var ocoolt att vara preppy och opolitisk. Icke desto mindre, det funkar.

Själv valde jag att lyfta fram albumet i en text som följer upp och svarar på de imperativ som skrivs fram i ”Bodies without Bodhis”. Kapitlet heter ”Surf’s Up: Facing the slow cancellation of nature”, och lyfter fram de mer ambivalenta delarna av surfkulturen – de som inte är affirmerande och ”Red Bull sublime”-iga, de som funderar över förgänglighet och förfall. Det handlar om kroppsligt och existentiellt förfall (’Til I die”), och civilisatoriskt förfall (columnated ruins domino i titelspåret.)

I Beach Boys album finns såklart även passager om naturens förfall – om dess förvandling när den har blivit ”touched by Man”. Det märks exempelvis i ”Don’t go near the water”, men vackrast i ”A day in the life of a tree”. Jag lurar alltså på om det finns en långsam insikt om att något har förändrats, med naturen, och därmed om surfet:

The letting-go of the belief in a pure, authentic nature-as-other has been a gradual process, which has slowly made its way into surfing culture’s representation of the environment. This sentiment is also expressed in instances where there is not only a recognition of a loss of something that was once authentic, but where there is a suspicion that the authenticity never really existed in the first place. For instance, the most disturbing part of Endless Summer II is when the narrator suggests that Cape St Francis was always a fickle wave: The authentic perfect wave never existed in the first place. Similarly, the Beach Boys song “Disney girls (1957)”, featuring on the 1971 Surf’s Up album, sounds like a straightforward homage to the authentic surfer culture of the late fifties and early sixties – a nostalgic memory of the culture that the Beach Boys had immortalized. However, more disturbingly, the reference to Disney’s “fantasy world” suggests that this authentic culture never existed.

Så, målet är inte minst att nyansera bilden av surfkulturen, men även att förhålla mig till de farhågor som Galloway lyft angående den typ av affirmerande deleuzianism som delvis präglar ”Bodies without Bodhis”.

The purpose of explicating this gloomy tradition in surfing culture is not to depress the reader: The aim is to show that this sentiment exists within surfing, and that it may inform an ethics that departs from the positive affirmativism that Galloway critiques. Indeed, this alternative depiction of surfing culture jars with the sun-kissed naiveite that dominates popular renderings of the culture. However, along with the sun-kissed surfer, a melancholic double has always been lurking on the sidelines. To put it in Beach Boys terms: Yes, there is the cliché joyfulness and youthfulness of Surfing Safari (1962), but there is also the death and decay of Surf’s Up (1971). The message of the former is affirmative – “let’s go surfing now”. The message of the latter is negative – “don’t go near the water”, it is polluted, “touched by man”. The former lists surf breaks in California, the latter contemplates the ruins of collapsed European empires. The former lives in the authentic moment, the latter knows that it is forever lost, and only exists as a fantasy.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.