Missade möten, myllrande monader

En liten post om psykogeografi, och om hur statistik är en form av kisning.

Häromdagen tittade jag in på Pratt Manhattan Gallerys utställning ”You are here: Mapping the psychogeography of New York City”. En helt OK utställning, som tar avstamp i Guy Debords definition av begreppet:

the study of the precise laws and specific effects of the geographical environment, consciously organized or not, on the emotions and behavior of individuals

Roligast var Ingrid Burringtons ”Center for Missed Connections”. Ett enkelt upplägg – nedkrattad data från den så kallade ”missed connections”-kategorin på Craig’s List, uppmappade ”missade möten” med knappnålar över Manhattans rutnät – som funkade utmärkt.

Center for connections

CMC no 3

CMC no 2

Utifrån denna mappning har Burrington även valt att borra ned i datan, för att kolla vilka tilldragelser som skapat just missed connections. Exempelvis var det visst någon spelning med LCD Soundsystem där många bara nästan träffades. Detta nedborrande skulle man ju kunna dra ännu längre: Vad hände vid dessa möten? Vad var det med just den spelningen som gjorde att så många fick span, men missade kopplingen? Här övergår det kvantitativa till det kvalitativa – datakrattadet övergår i etnografi.

Så skall det ju såklart vara. Vi är ju tardianer, och som sådana vet vi ju att allting är samhällen. Vi behöver inte anta att molekyl-samhällen och människo-samhällen är ontologiskt olika. (Vi tänker ju platt ontologi, symmetrisk ansats, etc etc.) Det finns dock en sak som skiljer studiet av de tu: Vi kan prata med människor. För att förstå molekyl-samhällen måste fysikern skapa en massa apparater som skall få molekylerna att säga något om sig själva. Det måste hur som helst se ut som att molekylerna säger något.. och att det inte är fysikern som talar – annars är det ju inte vetenskap. Alltså hamnar man på ett rejält avstånd från molekylerna. Och det bästa man kan hoppas på är att få någorlunda reliabel statistisk data över deras rörelser. (Se Latours bokkapitel om detta.)

Hos människor, däremot, har vi det fantastiska privilegiet att kunna förstå dem genom att istället närma sig dem. Endast så kan vi också förstå vad den där kartan över Manhattan visar. I utställningen talas det om att det är en karta över ensamhet. Hmm, vet inte om det känns riktigt rimligt. På LCD-spelningen känner man ju sig inte ensam… möjligtvis kommer denna känsla när man är hemma igen. Och är det verkligen ensamhet som uttrycks och platsbestäms i Craigs List-annonsen? Eller förhoppningar? Eller förundran över Manhattans oändliga mötespotential? Vi kan inte veta, om vi inte närmar oss människorna.

En annan fin psykomappning stod New York Times för, i anslutning till midterm elections. Med hjälp ett myller av pilar utspridda över landet visas hur de monadiska väljarna liksom sugits åt olika håll, som av magneter på endera sidan av landet – till höger och vänster, öster och väster. En riktigt fin beskrivning av hur de svärmande monadernas begär och tro påverkas av krafter som tar rollen av Leibniz gud (det finns ju ingen gud hos Tarde): De bringar ordning i svärmen, utifrån processer som bör förstås som magnetiska, atmosfäriska, epidemiska. Kom ihåg, monaderna har ju ingen insida från vilken de rationellt bedömer omvärlden. Monaderna kan bara reflektera varandra – det finns inga fönster, bara speglar!

På morgonteven satt det en nyhetsuppläsare och sade att denna psykogeografi var alldeles för confusing för honom. Visst, som så många andra vill han ha enklare data. Han vill ha entydighet. Han vill ha siffror i procent – ”43% tycker si, 57% tycker s唝. (Eller så vill han bara gå hem i stugorna – förlåt, på rancherna – George W Bush-style.)

Och visst är NYT-kartan lite stökig, men man kan ändå notera en gravitation åt höger. Det bästa sättet att få denna entydighet är att kisa lite. Ja, just det – om man ser till att försämra sin blick i tillräcklig utsträckning, så börjar världen bli lite enklare. Och det är ju det som är grejen. För att tala med Latour: Engelskans ”oversight” har ju en intressant dubbelmening. För att få överblick måste man ha överseende med saker. Även NYT-kartan är ju en förenkling. Och så kommer det det alltid vara. I varje aggregerad bild av värden fångas bara en liten fasett av monadernas komplexa speglingar.

5 tankar kring ”Missade möten, myllrande monader

  1. Stefan Molnar

    Hej!

    Mkt intressant det här med psychomapping, och kul att det kommer mer och mer data av slaget ”missed connections” att använda sig av i sina analyser.

    En fråga, skulle du säga att det finns någon form av motsättning eller så mellan att mena att verkligheten är stratifierad i olika ontologiska nivåer och att använda sig av mixed methodologies, typ att använda både statistik och etnografi? Jag menar inte att detta är vad du menar, men ditt inlägg skulle kunna tolkas så…

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Stefan: Well, världen kan ju ses som en kaskad av nästade emergenta fenomen… som DeLanda pratar om det. Nerifrån och upp uppkommer olika helheter, som hakar i varandra.

    Med Tarde/Latour ligger fokus någon annanstans. Där pekas det ju på att det alltid finns mer i den enskilda monaden än i den aggregerade bilden av monaderna. (En förenklad bild är det enda man kan få.) Varje monad speglar hela världen, medan aggregatbilden bara sätter samman en viss fasett av en samling monader.

    (Även här finns det dock en fråga om att olika skalor är nästade i varandra. Det är liksom monader hela vägen ned.)

    Det är definitivt OK att använda statistik, så länge man kommer ihåg att den inte kan vara mer än så. Det är ju frestande att man gör Durkheimgrejen och ser denna statistik som de sociala fakta som på något sätt formaterar det partikulära.

    Jag tror att det jag är ute efter är ett sätt att tänka kring skala på lite nya vis. Har inte tänkt färdigt kring detta… behöver hjälp. 🙂

  3. Stefan Molnar

    Jo visst, det du beskriver verkar vara den klassiska uppmaningen att göra åtskillnad mellan korrelation och kausalitet (om vi snackar statistikska termer)…

    Jag känner mig dock osäker på om huruvida ontologi – om vi talar om de idag stora ontologierna – överhuvudtaget är betydelsefullt för vilken syn man har på metodologi. Ta t.ex. kritiska realismen (KR) som med sin strat ontologi är lite av en antagonist till ANTs platta ontologi. Samtidigt brukar man ju inom KR verkligen lyfta fram det här med hur t.ex. statistik bara betecknar en del av verkligheten men inte visar på underliggande mekanismer hos individers handlande (KR har ju förövrigt mkt gemensamt med delanda/deleuze).

    Ontologi tror jag därför är mer betydelsefullt i andra sammanhang, t.ex. när man ska förklara handlande (t.ex. om man förklarar handlande i termer av downwards causality eller uppwards osv), vilket angreppssätt man använder när man ska komma med policylösningar på problem osv.

    Vad menar du mer specifikt med det här med att ”tänka i skala på nya vis?”

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Absolut – man ser att DeLanda vinkar en del mot KR – borde läsa på mer om detta.

    Att tänka i skala på nya vis: Jo, den monadologiska hållningen är ju rätt vidlyftig i sin spekulation om att hela världen speglas i varje unik monad. Frågan är hur man fångar detta, skriver om detta, i mer konkreta kontexter? Tänker inte minst på detta i relation till mitt projekt på Sri Lanka, där man ser hur ”hela världen” speglas på en viss, begränsad geografisk plats… Frågan är alltså hur man tänker skala där…

  5. Stefan Molnar

    Precis. En skillnad mellan KR och Delanda är väl skillnaden relations of interiority-exteriority.

    Och angående skala, då förstår jag vad du menar… samtidigt som det är lite ogreppbart.. men det var väl det din fråga gällde i första taget 😉

Kommentarer inaktiverade.