Ingenting att fira

Tio år efter Göteborgshändelserna. Ior undrar: OK, vänstern är ledsen, men varför är högern så glad?

Idag har nätmonadsvärmen blickat och klickat mot material kring Timbros släpp av någon slags globaliseringsbok. Timbro verkar glada över att den globalisering som de förespråkar ”vann”, och att rörelsen som var ”anti-globalisering” således ”förlorat”.

Elin Grelsson, som var med när det begav sig, skriver om ”dagen då oerhört många av oss förlorade tilltro till demokrati, polis och rättsäkerhet”. Hon blir ledsen av att Timbro syns vilja ”dansa på vår grav när vi har minnesstund”.

Hmm, jag vet inte om jag håller med i hur de senaste tio åren läggs till rätta. Högern – den som säger sig representera liberal demokrati – borde inte vara så glad. 00-talet kommer nog att gå till historien som en rätt mörk tid. Delvis för det som Grelsson är inne på: ”Det borde även ligga i liberalismens intresse att diskutera hur människor i vårt land kunde kroppsvisiteras, tvingas ligga på marken i timtal och få skarpa skott på sig när de försökte uttrycka sin åsikt och rätt att demonstrera.” Men även för mycket annat.

00-talet var den tid då skrämmande många regelverk och normer kring hur vi människor bör förhålla sig till varandra revs ned i en rasande takt. I början av årtiondet drevs detta av det unilaterala, ”hegemoniska” USA som låg i skottgluggen även för den globala rättvise-rörelsen. Under den andra hälften av 00-talet började det stå alltmer klart att de nya makter som alltmer börjat projicera geopolitiskt inflytande sannolikt blir ännu svårare att påverka. I vårt vardagliga liv, nere på kapillärnivå, är vi nu intimt sammankopplade totalitarism. Det går uppenbarligen utmärkt; no questions asked.

Det är lite ironic: Under senaste forskningsprojektet har jag sprungit på personer som gör en klockren analys av hur rika länder – framförallt USA, men även ett jordbruksstödshycklande EU – inte direkt hjälper fattiga länders utveckling. Delar av analysen låter väldigt lik den som den globala rättviserörelsen framförde för tio år sedan. Problemet är att den motmakt, den lösning som man föreställer sig inte är det alternativ som samma rättviserörelse tänkte sig. Alternativet som verkar begäras är En Stark Ledare – en som inte lyssnar på de bråkiga minoriteterna, en som ignorerar de främmande makter som lägger näsan i blöt. Enhet – inte pluralism – är framtiden, sägs det. Varken vänster eller höger torde vara glada över denna utveckling.

Det sägs att de nya stormakter som tar över då USA-imperiet faller samman inte är lika ideologiskt drivna; att de jobbar ren realpolitik. Så kan det nog vara. Men en viss mimetisk effekt kan vi nog se. Och varför inte? Den så kallade ”auktoritära kapitalismen” som modell verkar ju leverera – sammanhållningsmässigt, men framförallt ekonomiskt. Här borde ju Timbro dra öronen åt sig: Hur var det nu, när kickar den där kapitalism-genererar-demokrati-effekten i? Klockan tickar. Kan det till och med vara så att effekten helt uteblir?

Som Anders Johansson skriver i relation till Göran Sommardals essäsamling Kinesiska samtidigheter,

här lurar, som Sommardal antyder, en provocerande insikt. Tänk om det inte är den kinesiska diktaturen som skulle må bra av mer kapitalism, utan den västerländska kapitalismen som skulle må bra av mer diktatur…

Så: Den höger som säger sig förespråka liberal demokrati har egentligen inte så mycket att fira för, om man väljer att se på världen som helhet. (Vilket vi borde göra, eftersom vi trots allt talar om ”globalisering”.) Dessutom: Även hemma i EU kan vi ju se nya skärningslinjer i politiken. Höger<>vänster börjar få konkurrens av ”med-på-liberal-tolerans-globaliseringståget”<>”livrädd-för-allt-reaktionen”. Frågan är hur vi som är med på tåget skall bidra till ”det stora integrationsprojektet” av reaktionens krafter? Återigen – det är inte riktigt läge för liberaler att öppna champagneflaskorna.

Samtidigt kan man hävda att vänstern faktiskt inte skall vara fullt så besviken över de senaste tio åren. Grelsson skriver att den globala rättviserörelsen inte alls är död, eftersom vi fortfarande ser ”internationella utbyten och sammankomster kring tron på att en annan, mer rättvist fördelad, värld är möjlig”. Jag tycker att man kan gå lite längre än så. Om vi nu skall hålla oss till den faktiska politik som ATTAC och andra demonstrerade för – det verkar vara lätt att glömma denna – så har den ju faktiskt börjat vinna stöd. Tio år down the line kan man konstatera att huvudfrågan – en internationell skatt på finansiella transaktioner – blivit en rumsren policylösning. Till och med IMF – del av den ”nyliberala” Bretton Woods-trio som också fanns i skottgluggen 2001 – verkar tina något i anslutning till frågan.

Förresten, apropå Bretton Woods-trion: Världsbanken, också väldigt hatad under Seattle-Genua-Göteborg-tiden, är mer aktiv än någonsin. Från sommaren 2008 till sommaren 2010 lånade man ut mer pengar än någonsin till den fattiga världen: 100 miljarder dollars. Intressant är dock att Kinas egna utlåning till fattiga länder under motsvarande tid toppade Världsbankens med tio procent. Minst. Financial Times, som tillkännagjorde dessa siffror i januari, uppskattade alltså att China Development Bank och China Export-Import Bank lånade ut minst 110 miljarder dollars. Också ett exempel på hur spökena från 2001 börjar te sig i ett annat ljus.

Sorry, vill inte negga för mycket, men kände att det var dags att återkoppla till öknamnetIor”. Om nu någon känner sig helt nere av detta, läs gärna ur Orwells ”Some notes on the common toad”, som ju också skrevs under en mörk tid:

At any rate, Spring is here, even in London N.1, and they can”™t stop you enjoying it. This is a satisfying reflection. How many a time have I stood watching the toads mating, or a pair of hares having a boxing match in the young corn, and thought of all the important persons who would stop me enjoying this if they could. But luckily they can”™t. So long as you are not actually ill, hungry, frightened or immured in a prison or a holiday camp. Spring is still Spring. The atom bombs are piling up in the factories, the police are prowling through the cities, the lies are streaming from the loudspeakers, but the earth is still going round the sun, and neither the dictators nor the bureaucrats, deeply as they disapprove of the process, are able to prevent it.