Dubbelprojektion

Något om läromedel.

När jag läste på Chalmers talades det ofta om att Percy Barnevik körde med dubbla overheadprojektorer. På så vis kunde han mata på med kopiösa mängder OH-bilder, och samtidigt rabbla upp alla siffror som stod på bilderna – utantill. Jag kan tänka mig att en och annan föreläsare på handelshögskolor kände sig manade att göra likadant.

Idag ser man inte detta dubbelprojicerande i samma utsträckning. Antar att detta är kommunikationskonsulternas verk; de har säkert övertalat alla would-be-Barneviks att skala ned sina presentationer, och hålla sig till nyckelbudskapet. Idag är det ju ofta dessa konsulter som sätter samman VDarnas bildspel.

Detta är synd. Dubbelprojicerandet hör trots allt framtiden till. Enkelprojektionen känns obsolet – i någon mån har den stått still sedan sextiotalet. då Robert McNamara höll i pekpinnen. Tydligt, katederfähigt, men en aning statiskt och linjärt:

Kanske är det så att dubbelprojektionen kom på skam, just för att den kom att förknippas med det Barnevikska bildmatandet/sifferrabblandet. Detta är olyckligt: Påhittigt användande av dubbelprojektionen torde kunna powerpointandet en välbehövlig nytändning. Ja, sannerligen, dubbelprojektionens ankomst borde kunna vara minst lika omvälvande som det ögonblick i slutet av åttiotalet då Carl Cox började nyttja tre turntables istället för två.

Nu är jag ingen Carl Cox-fan – jag föredrar den andre Carl C (hans ”Falling up”-remix är episk och evig). Men icke desto mindre – i adderandet av den tredje turntablen så händer någonting intressant. Tillsatsen av 50% extra turntable skapar så mycket mer än 50% extra möljigheter.  Det är denna poäng som den här killen försöker göra. (Tror jag.)

Detsamma gäller steget från enkelprojektion till dubbelprojektion: 100% mer projektion skapar mer än 100% mer möjligheter för läroändamålet. Här är några uppslag på manövrar som varje dubbelprojicerande föreläsare bör kunna:

  1. ”The Barnevik”: Används som ett sätt att visa tillbörlig respekt inför dubbelprojicerandets fader, eller som ett sätt att få tillbörlig respekt från åhörare. (Funkar sannolikt bäst på handelshögskolor samt Industriell Ekonomi på tekniska högskolor.)
  2. Festentricket: Förbered två föreläsningar, projicera upp de olika titlarna, låt åhörarna bestämma vilken de skall få höra. Slå igen den laptop du inte använder.
  3. ”Off on a tangent”: Förbered en andra presentation att styra in på om någon skulle råka ställa den där frågan som du egentligen vill prata om. ”Roligt att du ställer den frågan, bla bla bla”.
  4. Dualismer: Använd olika material på de båda projektionerna; ex bilder på den ena och text på den andra. Eller låt politisk höger och vänster representeras på de olika sidorna. Eller låt ena sidan säga någonting om världen, medan andra sidan urskuldande pekar på alla utsagors relativa giltighet.
  5. Gör ett oväntat byte, så kallad ”crossover”, när du arbetat in någon av ovanstående dualismer. (En oväntad crossover av det kritisk-relativiserande perspektivet kan verka särskilt desorienterande för åhöraren.)
  6. Kör samma bild på bägge sidor, för att 1) göra en viktig poäng, eller 2) säga någonting riktigt totaliserande.

Gissningsvis är även dubbelprojicerandet utmärkt för alla som arbetar med dialektik, men vet för lite om ämnet för att säga någonting säkert om saken. (Föregående mening är ett bra exempel på varför man alltid skall ha en ”kritisk-relativiserande” projektion vid sidan av huvudprojektionen. Detsamma gäller för övrigt ovanstående mening om killen som försöker lära ut tre-turntable-mixande.)

Hur som helst, skall känna lite på det imorgon, får se hur det går.

10 tankar kring ”Dubbelprojektion

  1. Octor

    Som gamle Borges sa i Tlön-essäen; ingen bok skall anses komplett förrän den har sin kontra-bok. Men vad är projektorernas fjärde parameter-rymd? Hur når vi dit?

  2. Johan

    Jag kör gärna en kombination av projektor och svart/vit tavla. Blir ofta en schyst kontrast; tavlans öppenhet för infall och återfall, som bromsas av kritans/pennans friktion kontra PPT:ns linjära, sekventiella förutsägbarhet och snitsiga övergångar från en sak till en annan.

  3. monki

    Falling up mixen lyssnade jag på igår. Svårt att inte drömskt förflytta sig till småtimmarna på mörka klubbar när man hör det. Gillar dock ”Phoenix Apollo” av Cox, men det är allt.

    Dialektikern kan med fördel skapa syntes genom att avsluta med att vända projektionerna mot samma punkt i mitten.

    En till variant är att låta projektionerna vandra från vänster till höger så att den förra projektionen ligger kvar. Så slipper man de här jobbiga åhörarna som ska anteckna allt och inte hinner klart.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Johan: Ja, det är svårt att komma ifrån linjäriteten i PPT, oavsett hur många projektorer man har. Vet inte hur man skall lösa detta.

    Octor: Ingen aning, känns som att det är en fråga för någon av Kull(en)berg?

    Chrisk:
    Projektor 1: Negera.
    Projektor 2: Negera negationen.

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    monki: Ja, just det där med att vrida projektorerna måste ju vara next level. (Men då kanske man behöver assistenter?) Ytterligare en version är ju att vända ut projektorn mot åhörare, när man vill
    a) fråga en viss person något (”vad säger du, nn?”)
    b) väcka någon som sover.

    Förresten, ofta ser man att det finns både OH-projektor och datorprojektion. Du har ju mycket erfarenhet av OH… har du använt dem ihop någon gång?

  6. monki

    Kalle: Det man skulle kunna göra är att kombinera dataprojektor, webkamera och OH och låta webkameran känna igen mönster man målar upp med OH och låta datorprojektionen följa dem. Typ att du kan rita upp en cirkel på OH och låta datorprojektorn fylla i den med en pie chart.

  7. Eddy

    Tar till mig detta med stort intresse Kalle. Det sätter igång tankar. Jag ser möjligheter. Finns anledning att se över min semiotikföreläsning senare i höst. Konnotationer på ena, och denotationer på andra … Bara fantasin sätter gränser. Underbart!

  8. Pingback: 99, our 68 » Carl compared

Kommentarer inaktiverade.