Inte ens på SVT kunde vi bryta det sjuka mönstret. Vi såg till att nedladdningarna multipliceras ytterligare.

Hela Arboga-historien är tragisk. Vem kan tycka något annat? Och vem kan inte bli berörd av allt tal om blod och hammare och mord? Speciellt när vi hela tiden påminns om just sådana detaljer.

Hela diskussionen på Debatt prefixades med Janne Josefssons fråga “har vi blivit hyenor på nätet”? Hade tänkt att svara något i stil med “ja, kanske, men vi är minst lika mycket hyenor framför kvällstidningarna, TV4, och SVT Debatt”.

Fick inte riktigt chansen, eftersom diskussionen föll in i samma onda mönster som fått nedladdningarna att multiplicera sig femhundrafalt sedan stormedia tog tag i frågan. Hur många kommer att ladda ned filerna efter “det dagliga hat” som kvällens program utvecklades till?

Innan jag skulle vara med tänkte jag just på min egen roll i det hela. Vi är ju alla - myndigheten som lämnar ut bilder, person som laddar upp dem, TPB med sin pekning, kvällstidningarna och TV4 som hypar frågan, och deltagarna på kvällens program - bärare av denna smitta. Alla är i någon mån skyldiga, och samtidigt oskyldiga.

Jag tänkte därför att jag borde säga något i stil med: “Vi kommer att fortsätta att sprida smittan så länge vi gottar oss i bilderna som sådana, och så länge vi ältar de etiska i den individuella pekningen.” Och att det enda sättet att inte aktualisera samma logik är att inte prata om hammaren, eller pekningen, utan om hur vi går vidare.

Det är uppenbart att medie-ekologin, som det ser ut nu, sätter igång obehagliga logiker. Men om vi så släpper frågan huruvida TPB skall ta bort pekningen till blodet och våldet - om vi till och med låtsas att TPB stängs ned helt och hållet ikväll - vad gör vi då imorgon? Då samma ekologi återigen hetsar upp sig, hyena-likt, kring något annat obehagligt Bit-Torrent-material?

Tänkte i bilen, på väg till TV-huset, att ens medverkan i ett kvällens program bara kan rättfärdigas om man kunde styra bort diskussionen från snaskigheterna. I bilen hem var det bara att konstatera att ingen av oss lyckades. Så nu sitter man här, och undrar hur många fler som kommer att ha laddat ned PDFerna imorgon. Ytterligare 50.000? 

Inslaget inleds med att pappan pratar. Det känns rimligt. Han måste få komma till tals. Men tråkigt nog måste Janne Josefsson direkt fylla i med de smaskiga detaljerna. Händelserna dramatiseras. Man lyssnar på hemskheterna, och ryser. Folk på läktaren omkring mig tar också illa vid sig. Suckar, skakar på huvudet. Avsmaken och äcklet är påtaglig, och alla - känns det som - blänger mot Peter Sunde. Folk börjar muttra och viska till varandra: “Skall vi fråga honom vad han hade sagt om det var hans barn?”

Upplägget, som jag fått det förklarat för mig, var att pappan skulle tala per telefon. Sedan skulle Sunde och Jigenius börja diskutera frågan om offentlighetsprincipen. Sedan skulle jag in, cirka fem minuter in i samtalet. Jag fick uppfattningen att pappan inte skulle delta i diskussionen. Vet också att Sunde kände att han hade blivit lovad det. För min del spelade detta ingen större roll, men förstår att Sunde inte är bekväm med att diskutera med pappan i direktsändning. Det hela torde vara rejält känsloladdat. Folk är ju bara människor. Förstår om någon av dem - sannolikt båda två - hellre vill prata enskilt, snarare än i direktsändning i svensk public service-TV.

Redaktionen på SVT, däremot, verkar uppenbarligen inte förstå detta. Intentionen verkade hur som helst vara att de båda skulle samtala med varandra i direktsändning. Som om det hela var någon form av konfrontation, arrangerad för en person med missbruksproblem. Eller kanske som en offentlig bikt-situation. Någon kvinna som sitter bakom Sunde dyker ned och börjar ställa honom till svars. För allt.

Eller så fanns det ingen intention från redaktionen. Förloppet bara skedde, autokatalytiskt. Som om “daily hate”-logiken började leva sitt eget liv, genom oss. Vi, massan samlade i studion, dras hur som helst in i den. Stämningen stegras. Folk på läktaren börjar gapa. Det som tidigare viskades skriks nu ut. Är osäker - trängde denna energi ut genom TV-skärmarna, var den tillräcklig för att förmå ytterligare människor att ladda ned blodet? Hoppas inte det.

Mitt inspel skulle alltså komma någon gång efter fem minuter. Men hela situationen följer hate-förloppet; den logik som nu aktualiseras sätter alla planer på undantag. Tiden slut. Janne Josefsson börjar runda av. Han vill att pappan till barnen “som så brutalt mördades” - intensiteten måste ju hållas på max hela tiden ut - skall få sista ordet. Känns som sagt rimligt att han skall få sagt sitt.

Mitt i pappans avslutande ord vänder sig Janne mot mig, sittandes mitt på hatläktaren. Han frågar - “har du ändrat dig” - rörande den fria informationsspridningen på nätet. Funderar på om jag hinner säga allt det där mina bloggkompisar diskuterade i posten om Arboga. Pappan - som ju fått slutordet - börjar prata, men avbryts av Janne. Jag sitter där, på hatläktaren, och får den hyfsat ledande frågan “men du är mer tveksam än du var för bara en kort tid sedan?”. Säger något om att vi måste sluta gotta oss i hemskheterna, och gå vidare. Men då är ju redan allting förlorat. Det skulle ju sagts långt innan. Någon gång mitt i skrikandet. Eller kanske under biktstunden?

Showen slut. Försöker få sagt någonting till den där kameran som filmar extramaterialet på webben. Säger något om det tragiska i att vi just reproducerat just det mönster som alla förfasar sig över. Och något om att det är olyckligt att detta sker just ikväll - inte i trashiga kvällstidningar, eller i suspekta TV4, utan i SVT. Men då är det ju för sent.

Känns som om jag är 14 igen. Som om jag går på högstadiet, och just suttit mig igenom ytterligare en dag av flockbeteenden som alla hatar, och mår dåligt av. Och att jag inte gjort någonting åt att bryta mönstret.

—

Uppdatering, fredag 08:35: Läs Peter Sundes beskrivning av förloppet.

Uppdatering 2, fredag 11.30: Se efterpratet/extramaterialet på SVT Play.

Uppdatering 3, fredag 15.30: Läs SVT Debatts ursäkt till Peter Sunde.