En ny vändning i debatten om Lars Vilks verk har visat på det problematiska att tänka i absoluter. Förhoppningsvis kan vi som gillar yttrandefrihet lära oss att välja våra fajter.
Den vändning i debatten som jag talar om springer ur att Vilks övertygats att knåpa ihop och publicera en judekarikatyr, i samma stil som Jyllandspostens ursprungliga Mohammedteckningar. Plötsligt ter sig frågan om den absoluta yttrandefriheten i ett nytt ljus. Opinionen börjar svänga – att stå upp för yttrandefriheten som ett absolut värde känns inte längre lika fräscht. Nu väljer exempelvis SEMUS att backa från sina tappra försök att upprätthålla total yttrandefrihet, och fler kritiska röster börjar höras.
Samma logik sågs för övrigt i debatten om Mohammedteckningarna – såg exempelvis ett debattprogram där en tysk publicist först intog en mycket principfast hållning inför yttrandefriheten (tog alltså Jyllandspostens sida). När han sedan tillfrågades om han skulle publicera en liknande karikatyr av judar mjuknade han något: ”I vår kultur gör man bara inte så”, menade han. Visst förstår man vad han menar, men poängen är väl snarare att vi – i en värld med blixtsnabba globala informationsflöden – inte kan prata om isolerade kulturer. Den tyska publicisten framstod med ens som – i brist på bättre ord – provinsiell och ignorant.
Med andra ord: Vilks verk har helt plötsligt fått en annan innebörd. DNs Dan Jönsson menade igår att Vilks rondellhundar har avslöjat konstvärldens feghet inför tanken om den absoluta yttrandefriheten. Nu verkar det snarare som att Vilks arbete har visat på det problematiska i tanken om den absoluta yttrandefriheten.
Visst är detta svårt. Jag önskar att jag kunde ha en absolutistisk hållning. Men med tanke på att yttrandefriheten alltid är hotad – och att total yttrandefrihet troligtvis aldrig kommer att uppnås – känns det som att vi är tvingade att välja våra fajter.
För det första: Visst, det är tabu att publicera nämnda teckningar, men det är faktiskt ingenting som hindrar oss att kritisera hur vissa grupperingar eller regeringar agerar, krigar, tänker eller motsvarande. Låt oss använda den möjlighet till kritik! Och, faktiskt, jag vet inte riktigt om symboliska teckningspubliceringar hjälper oss i vår kritik av grymhet och våra försök att förebygga lidande. Snarare tvärtom. Det känns inte som att mer splittring är vad som behövs för tillfället. Det är trots allt en sjuk situation att vi fortfarande, i början på 2000-talet, lyckas piska upp hat mellan religioner.
För det andra: I denna debatt försvinner alla andra hot mot yttrandefriheten och det fria spridandet av idéer. Varje inlägg i denna debatt tränger ut debatten om
- de oroande tendenserna mot en mindre oberoende mediascen (även i de liberala demokratierna i väst),
- den självcensur inom våra egna medier i frågor som krånglar till våra samarbeten med diktaturer – notera exempelvis hur GöteborgsPosten censurerar den journalist som ville nämna frågan om mänskliga rättigheter i Kina på en blogg, (se även här och här)
- den enkelhet och godtycklighet med vilken svenska staten uppenbarligen kan stänga ned servrar på nätet, på klumpigast möjliga vis (som i The Pirate Bay-raiden),
För övrigt är parallellerna många i relation till den censur som Torgny Segerstedt blev utsatt för. Men skillnaden mellan nu och då är att vi har ett nytt stort hot mot yttrandefriheten att tampas mot – utvecklingen mot det som ett par författare kallat Information Feudalism. Vi ser:
- en utveckling mot att stora organisationer kan anse sig äga det vi säger eller vet, och därför få oss i fängelse (exempelvis genom Economic Espionage Act),
- en ofri akademi, där forskare inte vågar eller får publicera sina 5-årsprojekt för att de känner sig hotade av intressen så mycket starkare än dem,
- en generell trend mot en samhällskonfiguration där organisationers framgång bygger på att tillförskansa sig och låsa in kunskap – och hårt sanktionera andras spridning eller användning av denna kunskap. (Även om denna kunskap pekar på missförhållanden som allmänheten borde känna till – se fallet som teckades i filmen The Insider.)
Det senare är ett led i övergången mot ett – för att använda Deleuze term – kontrollsamhälle. Om man ser tillbaka hundra år så framstår denna utveckling med all önskvärd tydlighet – som innovationsforskaren David Nobel uttrycker det, den moderna ekonomin byggdes främst utifrån tanken om att centralisera all kunskap till slutna labb. Sedan dess har vi – både institutionellt och legalt – stött denna centralisering av kunskap. Detta är ett viktigt skäl till att 1900-talet blev hierarkiernas århundrade.
Med andra ord – jag håller med om att yttrandefriheten inte mår så bra, men menar att hoten främst kommer från andra håll än de som främst diskuteras på kultursidorna. Samtidigt är vi alldeles för få som diskuterar det faktum att utvecklingen, i enlighet med ovanstående, går åt fel håll.
Jag önskar att jag inte behövde vara såhär pragmatisk, men som sagt – vi som gillar yttrandefrihet måste nog börja välja våra fajter. Jag har en känsla om att ni, mina vänner, som frekventerar denna blogg nog känner annorlunda. Kanske tar jag för lätt på yttrandefrihetens villkor – är jag helt fel ute här?
Jyllandspostens agerande pekade bara ut bristen på yttrandefrihet någon annanstans (och bekräftade dessutom för den Andre att yttrandefrihet bara är skräp). Att publicera upphovsrättsskyddat material utan medgivande vore en helt annan frihetsaktion i vårt samhälle. Jag är helt med på ditt resonemang.
Men jag hävdar också att frihet, i den upplysningsliberala ”frånvaro av tvång”-traditionen, paradoxalt nog måste begränsas för att kunna vara absolut (då inom dessa gränser). Gränsen för vad jag får göra går därvid min handling hindrar eller dikterar någon annans. Att just yttrandefrihet ofta sägs existera med andra premisser är bara möjligt under vanföreställningen om materiens essentiella skillnad från idén, signifiant från singnifié, det vill säga att ett yttrande till skillnad från en annan handling helt kan frikopplas från det sammanhang som format det och den påverkan det själv har på sammanhanget.
Frihet i en ”being is becoming”-tradition bör därför, menar jag, istället betraktas strikt i ett motståndsperspektiv. Friheten blir när den utövas gentemot ett hinder eller en påverkan (mot makt, skulle jag vilja säga), den är inte ett tillstånd – statiskt, i jämvikt – som är i frånvaron av påverkan (tvång).
En förståelse av frihet som motstånd gör att jag inte skulle kunna kalla mig liberal, så som du gör. Din anade konflikt med begreppet kanske ligger i framhärdandet av liberalismen… 😉
Ett problem är att man oftar talar om yttrandefrihet utan att egentligen definiera begreppet. Man låter betydelsen vara underförstådd. När du, Kalle, skriver ”Nu väljer exempelvis SEMUS att backa från sina tappra försök att upprätthålla total yttrandefrihet” så är det osäkert vilken betydelse det har, eftersom de gjort två olika saker. Dels beslutat att inte publicera Vilks Muhammedhund och dels avbrutit dialogen med Vilks. Det förstnämnda tycks inte ha särskilt mycket yttrandefrihet att göra, så länge man använder sig av en negativ definition, och det sistnämnda handlar förstås om yttrandefriheten som sådan, oavsett hur den definieras.
Absolut yttrandefrihet tycks inte vara några större konstigheter, så länge man väljer att definiera det negativt. Möjligtvis har Marcus en relevant invändning, men det lät mest som snömos och jag har inte förstått budskapet.
Ånej, jag visste det, jag försöker inta en ohållbar position! 🙁 Det går kanske inte att både kalla mig liberal och samtidigt tycka att är onödigt att publicera både jude- och mohammedteckningar.. Vad göra???
Hur som helst, jag ser inte frihet som motstånd, tror trots allt det inte finns någonting ”utanför” samhällets institutioner. Våra friheter kan bara existera inom institutioner. (Sen kan dessa vara mer eller mindre tvingande, auktoritära, katedraliska osv. Kom ihåg att även basaraktiga strukturer innebär någon mån av styrning.)
Men mest av allt är jag modus vivendi-liberal, tror att det bästa vi kan hoppas på är att försöka upprätthålla ett något sånär fungerande ramverk för medborgerliga friheter, som samtidigt säkerställer fredlig samexistens. Postig fegliberalism kanske är en lämplig synonym… 😉
Kalle: Äh, du tog det på rätt sätt, och inte som ett sådant där påpekande att du inte är en ”riktig” liberal, eller hur? 🙂
Vad jag vill åt är inte att ”både och” vad gäller positiv och negativ frihet skulle vara en ”ohållbar position”, utan att dikotomin är falsk (utifrån den ontologiska synvinkel vi i ganska mycket tycks dela. Mitt i moderniteten är tudelningen nog högst relevant, skulle jag tro). Det är alltså snarare ett argument för att en sådan position visst är hållbar. Det är först på följdfrågan av detta – Hur ska man då definiera ”frihet”? – som ”Frihet som motstånd” är mitt personliga svar. Det finns sannolikt flera, så jag ska inte trötta ut er med någon längre utläggning.
Marcus, jag skojade, tog det inte som kritik. Samtidigt som jag tror att både din och Dennis kommentar är relevant.. min liberalism kan mycket väl vara är en urvattnad variant – om jag är liberal så är alla det osv. Näväl..
Förstår din hållning om frihet som motstånd, även om jag kanske har en mer optimistisk syn möjligheten till frihet inom samhällets givna ramar. (Om jag förstått dig rätt.)
”Frihet som motstånd” är kanske något missvisande. Poängen för mig är att vi inte bör tala om statiska tillstånd – både fri-het och mot-stånd är statiska. Fullföljer jag mitt resonemang så handlar det om att man hellre bör tala om frigörelse än frihet. Det eviga mot-ståndet är snarare frigörelsens motsvarighet till en statisk uppfattning av fri-het. Krångligt? Säkert… 😉
Om man talar om frigörelse istället så undviker man de problem som uppstår när ofri/fri behandlas som en binär polaritet i tillvaron. Det går ju alltid att problematisera såväl det negativa som det positiva frihetsbegreppet genom att formulera typsituationer då en i realiteten ofri person klassas som fri om man applicerar begreppet. Inställningen att är man inte fri så är man ofri innebär att verkligheten är en ständig ofrihet – då är i sanning ”frihet inom samhällets givna ramar” en omöjlighet.
För mig är man snare alltså fri i frigörelsen, det är en process, en tillblivelse, för om rörelsen upphör och ett statiskt tillstånd inträder, kan man då verkligen säga att man är fri längre – fri att göra vad? Den frågan kvarstår alltid och ”Vad man vill” är aldrig svaret, oavsett frihetsdefinition. Jag vill därför ställa ”friheten” i direkt relation till faktiska maktstrukturer i varje faktisk situation – inte som ett idealtillstånd bortom alla maktstrukturer. En mer realistisk hållning, vill jag tro…
Bra med utveckling av resonemanget, måste iväg på möte nu, återkommer!
Har för övrigt hittat bildbeviset för att jag är emot sfärismen.
Äh, bilder går alltid att manipulera, din smygsfärist!
Ja, polisen borde bura in mig. Det ryktas om att jag även håller på med såndär ”knarkkonst”, som man ju hört talas om.
Hoppas att Säpo, Jan Björklund och andra ordningsmänniskor snarast inför ett angivarsystem även inom akademin. Jag måste stoppas.
Jag tänkte att jag vill relatera Deleuze lite mer direkt till mina tankar om frihetsbegreppet. Har du tid och ork får du gärna kommentera:
Den första utmaningen mot en upplysningsliberal uppfattning av “yttrandefrihet” är att jag betraktar yttranden som handlingar. Yttranden är resultatet av en tillblivelseprocess i en högst materiell realitet – inte produkten av en i förhållande till världen autonom (gudomligt given) mänsklig fantasi. Yttranden påverkar dessutom den kontext i vilken de uttalas, även rent materiellt. Allt detta precis som vilken fysisk handling som helst.
Men precis som alla andra handlingar är det först ur ett maktperspektiv de kan värderas. Jag vill nämligen utmana upplysningsliberalismen igen, genom att påstå att de flesta (om inte alla) handlingar och typer av handlingar, exempelvis yttranden, saknar grund för principiellt godkännande eller förbud. “Samma” handling kan vara såväl godkänd som förbjuden, beroende på dess relation till faktiska maktstrukturer. Det finns ingen universell kategorisering, inga absoluter – det finns ju överhuvudtaget inte två “samma” handlingar i en mer deleuzisk värld. Varje handling måste värderas separat, med hänvisning till det aktuella sammanhangets tillblivelseprocess, till materiella och expressiva komponenter, effekter, och så vidare.
Jag kan just därför exempelvis lättare acceptera en gravt anti-semitisk text i en nationalsocialistisk skrift än på ledarplats i DN, ur ett yttrandefrihetligt perspektiv – det är samma yttrande, men det föreligger också en mycket stor skillnad i inflytandet över problemformuleringar i samhället. Det är för mig då inte bara “olämpligt” att DN publicerar en sådan ledare, det är direkt anti-frihetligt. I nasseskriften är yttrandet “bara” en åsikt som har små möjligheter att vinna materialitet, i DN blir det plötlsigt en direkt maktutövning. Yttranden är handlingar som påverkar samhället och andra individer i proportion till den maktposition de utgår ifrån.
Jag ifrågasätter alltså inte den enskilda människan Lars Vilks “rätt” att rita av Muhammed som rondellhund, utan påstår att alla sammanhang där dessa teckningar visas upp inte kan försvaras enbart med hänvisning till “yttrandefriheten”. Jag tror förresten att du kan applicera detta maktkritiska tänkande på Hollenders knarkkonst och få bekräftelse för din magkänsla då det gäller den: Maktperspektivism funkar som moralisk kompass…
Genom att sedan flytta fokus från frihet som ett tillstånd, som riskerar att rubbas från sin jämvikt genom varje handling; till frigörelse, en dynamisk process som alltid utgår från den förtrycktes plats i en maktstruktur, undviker man problemet att inskränkningar i handlingsutrymmet för den mäktige uppfattas som ofrihet. I frigörelsen finns maktperspektivet alltid med.
Absolut har jag tid och lust att läsa!
Så du menar att yttrandefrihetsbegreppet inte alltid mår bra av att ses i universella termer – istället bör vi utvärdera från fall till fall? Jag ser absolut poängen i det. Speciellt som jag tycker att minskandet av lidande (och upprätthållandet av fredlig samexistens), är viktigare än spridandet av den förment universella Sanningen.
Gillar även tanken i att ta in maktperspektivet – det spelar onekligen roll vem som ”kränker” vilka. (Att en ensam konstnär ”kränker” en statligt sanktionerad drogmoralism borde ju rimligtvis inte vara så illa…)
Samtidigt behöver vi någon form av tumregel att gå på.. så att inte allting urartar till djungelns lag osv.. (Hobbes etc etc.) Finns det något sätt man kan formalisera detta förhållningssätt, så att det inte missbrukas?
Helt rätt frågeställningar. Jag ser olika spår att slå in på här.
Dels kan man hävda att staten med sitt våldsmonopol ALLTID befinner sig i maktställning, och därför ur just ett etiskt-maktkritiskt perspektiv saknar alla befogenheter att inskränka eller straffa exempelvis yttranden. Skillnaden mot dagens totalister är då bara teoretisk, även om det skulle vara välgörande för efterdebatten om inte yttrandefrihetskortet kunde viftas med hursomhelst…
Jag tror dock på möjligheten av ett annat spår: Vad som verkar fiffigt med den här principen är att statens befogenheter skulle kunna öka i takt med graden av demokrati! En diktatur har ingen moralisk rätt att inskränka yttrandefriheten enligt principen, då diktaturens makt är absolut, medan den demokratiska staten skulle ha en något större moralisk rätt att göra det – dess makt är ju inte oinskränkt på samma sätt… (Mind you, att jag med demokrati här inte bara menar majoritetsstyre).
Man kan faktiskt dra en parallell till våra grundlagar, där det förutom yttrandefrihet slås fast att en viss person inte får yttra sig om vadsomhelst, av maktskäl i relation till demokratin – gissa vem jag syftar på? 🙂
Problemet att formalisera och uppnå rättsäkerhet kvarstår dock. I princip är väl detta beroende av möjligheten att formalisera och mäta makten själv. Det är ett oerhört spännande ämne. Jag vet att många metoder finns, även om jag är rätt dåligt insatt rent praktiskt. Framför allt tror jag att assemblage-teori är lovande då det gäller att erbjuda värdefulla ingångar till en sådan formalisering… Eller vad tror du?
Ja.. har just suttit med visual complexity program osv. och det finns ju alltfler sätt att fånga (”mäta” är kanske fel ord) mjuka storheter som makt och inflytande. Som sagt, mycket intressant.
På tal om Deleuze och assemblage osv – vi håller på att dra igång ett gäng som skall läsa Mille Plateaux (dock ej på original-språket) tillsammans, kanske göra något kollaborativt kring detta. Det finns till och med en reggad sajt för det… skulle du vara intresserad?
Ah, det låter mycket spännande. Jag skulle definitivt vilja vara med, men frågan är hur mycket jag skulle hinna bidra med… Det beror på formerna. Skicka gärna ett mejl till mig med lite mer detaljer. 🙂