Lovande att se att EU-kommissionen, genom kommissionären Margarethe Vestager, intagit en skarpare linje mot skatteplanering.

Det intressanta i Vestagers projekt är att EU-kommissionen skjuter in sig på skatteupplägg som godkänts i enskilda länder. Det hela beskrivs som en konkurrensfråga – enskilda länder skall inte kunna ge ”sweetheart deals” till företag; detta snedvrider konkurrensen. Samtidigt är ju effekten att kampen mot skatteflykt (mer specifikt internprissättning) nu lyfts upp till en transnationell, europeisk nivå.

The Guardians ledare är belåten,  för”transnationella problem kräver transnationella lösningar”. Man påpekar att Vestagers initiativ bygger på de senaste årens genomlysning av det internationella banksystemet – inte minst Luxemburg Leaks – men vill ändå ge cred till EU-kommissionen;  ”it is a moment to savour when any political authority shakes itself awake and demands that supersize companies respect rules resembling those for humbler beings”. Vidare;

the tax ruling is a reminder of why a continent has found it to be in its common interest to live by common rules. There are some European freedoms, such as the freedom for a company to incorporate in the state of its choice, which can encourage the caricature of the EU as a ultra-liberal club. But here is a reminder that the answer is not for nations to retreat behind ancient barriers. Pan-continental corporations are surely here to stay; the only effective balancing force is pan-continental cooperation. In an indirect way, it is proof that the EU, for all its flaws, really does carry social and moral dimensions.

FTs ledare är också positiv:

The companies and jurisdictions involved will doubtless challenge the commission”™s findings. Staunch defenders of tax sovereignty will be dismayed at the precedent. But Brussels is right to look at the question of profit shifting. Sharp practice should be uncovered, whether blessed by national law or not. The very fact of the commission”™s intervention may help to deter similar infractions in future.

FT fortsätter med att påpeka att detta är början på en mer omfattande, och mer tidskrävande process. Samtidigt:

In the meantime, shaming, transparency and an activist Brussels may be the best tools the frustrated taxpayer has to hand.

Det verkar för övrigt som att ingen svensk ledarsida har valt att skriva något om frågan.