Något om Anders Ehnmarks Slottet: En essä om Alexis de Tocqueville.
Varför läsa Tocqueville? Det är intressant att David Runcimans bok om demokratins kriser – som uppkom som svar på vår tids demokratiska kris – lutar sig mot Tocqueville. Ehnmark tycker sig nämligen se att det är när demokratikonjunkturen står lågt som folk intresserar sig för hans tankar:
Tocqueville stiger, då hoppet sjunker. (154)
Självklart finns det en hel del demokratidiskussion i boken, men det finns en del andra intressanta resonemang. Exempelvis är det intressant att läsa om de Tocquevilles fängelsestudier som tog honom till USA. Väl på plats var det inte panoptikon-modellen som gjorde störst intryck på honom. Mer inflytelserik, menar i alla fall Ehnmark, var den modell han finner i Sing Sing i maj 1831, i vilket fångarna går lösa i ett stenbrott:
Ett fåtal vakter övervakar dem. Inga kedjor hindrar dem från att rymma. Tyngda av släggor, hackor och andra tänkbara mordredskap vandrar några av USAs farligaste förbrytare omkring som fria män.
Det är hett. Förutom ljudet av järn mot sten råder tystnad. Inte ett ord yttras fastän nio hundra fångar befinner sig i stenbrottet. Tystnaden är hemligheten. De fåtaliga vakterna bär piskor. Till synes har fångarna ett maktövertag. De utgör en beväpnad armé. Men tystnaden skiljer dem åt. I brist på ord kan de bara handla individuellt. Tystnaden tar isär deras väldiga styrka och ställer dem en och en mot vakterna. Dessa däremot förenas av sin frihet att tala.
Vakterna är väl medvetna om denna tystnadens betydelse. Därför kastar de sig över var och en som yttrar ett ord och piskar honom […] Risken är i varje ögonblick stor att fångarnas övermakt ska framkallas av en replik i ledet, en viskning, ett tecken. Att det i stenbrottet dolda maktförhållandet ska uppenbaras. (70-71)
Denna tankefigur, menar Ehnmark, slår igenom i hur han senare kommer att tänka kring massan. Det kan nog även vara produktivt att – folk har säkert redan gjort detta – diskutera som ett alternativt ”diagram” för social kontroll.
Precis som i Ehnmarks bok om Geijer – de båda essäerna är för övrigt mycket lika – har frågan om historieskrivning en framskuten plats. Tocqueville hatar den determiniska historieskrivning som präglar den moderna världen: ”antikens historieskrivare lärde ut att befalla, medan nutidens lär ut att lyda” (41). Här, som på andra ställen, angriper Tocqueville en idé för ”den skada en tanke gör, inte det fel den innehåller”. (Jämför med hans syn på demokratins framväxt; han menar att demokratiseringen bör fortgå, men denna hållning betyder inte nödvändigtvis att denna utveckling är av godo.) Hur skall då historien skrivas? Jo:
Man skall skriva historia för att överlista historien. (42)
Alltså – genom att ta ett nytt grepp på det som skett kan påverka det som skall ske, och på så vis lura samhällets förmenta lagbundenhet.
Samma intresse för historieskrivande finns även i det som Ehnmark skriver om Tocquevilles bok om franska revolutionen. Tanken var att den först skulle handla om hur revolutionen urartade till Napoleons despoti, men för att skriva denna berättelse tvingades Tocqueville bakåt i historien, till tiden långt innan 1789. Det blir i slutändan en berättelse om hur ”den gamla regimen redan var ny: jämlikheten, det nya, var ett verk av kungarna, inte revolutionärerna” (155) Det är inte, menar Ehnmark, en ”om inte”-historia. ”Istället är frågan: hur ge 1789 en annan fortsättning, hur konstruera en frihet, som inte leder in i rundgången befrielse-despoti-befrielse” (156). Alltså; ”det som skulle bli despotins förhistoria blev frihetens”.
Intressant med fångexemplet!
Jag tänker dock att det kan finnas flera analysmöjligheter av en sådan situation.
För det första finns det stora likheter med Bentham ur en synvinkel. Tystnaden fungerar individuerande, på samma sätt som Panoptikons fängelseceller. För att kunna smälta samman med andra, för att bli en ”större aktör”, måste vi prata (eller kommunicera med andra medel). Så länge dessa kopplingar är brutna av vakterna, kan det inte skapas sammansättningar (assemblage: fånge+hacka+fånge+spade osv.) som har förmågan att övermanna vakterna.
Denna individuering är det diagram som kanske allra mest skapar lydnad i de moderna samhällena. Vi presterar individuellt i skolan, på arbetet, inför lagen osv. Vi är hela tiden avskurna från kollektiv handling.
En annan tanke jag fick handlar om vad som är dolt egentligen? Är det maktförhållandet som är dolt? Lever fångarna i falskt medvetande? Är det verkligen osynligt för fångarna att de är underställda fångvaktarna?
Jag tänker att det är inte maktförhållandena som är dolda, utan snarare är det motståndet som hela tiden försöker döljas av vakterna. Vid minsta tecken på samarbete tar de fram piskan, och på så sätt motverkar de lösningen.
Det är väldigt typiskt i de moderna samhällena att intellektuella vill visa att de har en ”maktanalys” så att de kan berätta för de ”oupplysta” om hur de är förtryckta (ofta utan att veta om det). Jag ser det lite som en återvändsgränd. Det som behöver analyseras är istället de saker som får saker att destabiliseras eller omformas, det som skapar nya ordningar.
Ja, det är spännande att jämföra med Foucaults panoptiska diagram, och därmed ställa frågor som: Vilka arkitekturer möter vilka diskurser? Och – som du säger – vilken individuering eller subjektsproduktion uppstår?
Vad avser arkitekturer finns det väl en hel del skrivet – även inom Foucault-världen – om arkitekturer för att utlokalisera massan. (Har för mig att Uno Åhrens stadsplaneringstankar byggde på att distribuera ut folket. Ghetton är farliga.) Sedan finns ju den där stadsplaneringen som bygger på att eventuella folkmassebildningar bara kan ske där staten/militären kan mobilisera snabbt. Här är det ju lite speciellt – det handlar minst lika mycket om avklippande av kommunikationsmedlen som om fysisk avskiljdhet. Hmm, kommer inte på lämpliga exempel på detta just nu.
Sedan, diskurser: Här finns väl den allmänna rädslan för massan – den som även Tocqueville kände. (Demokratisering innebar individualisering, uppkomst av egenintresse på bekostnad av ädla ideal, mobilisering av låga passioner osv.) Sedan tänker jag att det kanske lurar någon slags rädsla för massans egna tal – (inverterat) relaterat till Rancieres resonemang om ”mésentente” – den som besitter makt förstår inte massans språk, men inser ändå att det är ett språk och att det är farligt.
Subjektsproduktion: Du är redan inne på det, tror att du har rätt där. Det subjekt som produceras är ett som svävar i osäkerhet; ”det är nog bara jag som känner såhär kring denna uppenbara maktrelation, jag kan i alla fall inte vara säker på det motsatta”.
Dessutom: Jag tänker att Sing Sing-diagrammet måste ha en mycket längre historia än det panoptiska. Som strategi är det väl en slags specialform av gamla goda ”söndra och härska”. Antar att Foucault tar upp detta, minns inte riktigt.
Dessutom 2: Håller med dig om det där kring att ha en maktanalys som förutsätter en separation mellan samhällsvetarens kunskap och aktörernas kunskap.
Pingback: Demokratins fulhet |