Kommenterar idag, på GP Kultur, SvDs debatt om konservativa intellektuella. Min text finns ej på nätet, så återpublicerar här. Längre version kommer sannolikt publiceras framgent, idealt sett i någon publikation om Ior-liberalism.

—

Debatten om konservativ intellektualism innehåller en paradox: Är det just konservatismen inför främmande tankeströmningar som är hämmande? Vad är det annars som leder konservativa skribenter till att fäkta undan samtida intellektuella trender – även de som stödjer deras egen världsbild? Se bara på reaktionerna på den posthumanism som diskuteras i nya numret av Arena. Räddast är Smålandsposten, som utropar: ”Varning för posthumanismen!”

Konservatismen kan förstås som ett ifrågasättande av den upplysningsliberala världsbild där traditioner reduceras till en död hand från det förgångna, som krampaktigt håller tillbaka den fria, rationella Människan. Den konservativa uttrycker, i likhet med Arenas posthumanist-skribenter, en skepsis inför humanismens förgudade mänskliga subjekt. Något tillspetsat: Konservatismen är en posthumanism.

Ekonomen Thomas Sowell har beskrivit två motsatta människosyner: Den ”utopiska” målar upp bilden av en obegränsad människa, fjättrad av samhälleliga arrangemang (Rousseau). Den ”tragiska” människosynen understryker tvärtom våra tillkortakommanden, och pekar på hur sociala institutioner är nödvändiga, välbeprövade sätt att hantera dessa begränsningar (Burke, Hayek).

Den tragisk-konservativa människosynen hävdar alltså att vi inte kan leva utan traditioner, och att dessa också ”lever” genom oss. Friedrich Hayek vände sig således mot J.S. Mills romantiserande av individen, och hävdade istället att det är konkurrerande levnadssätt (inte rationella individer) som driver samhällets utveckling framåt. Samma tanke diskuteras i Arena, om än i relation till Gabriel Tarde.

Hayek företrädde en konservativ samhällssyn, men beskrev sig själv (och Burke) som liberal. Hans tankar om traditionens roll samexisterade med en etisk-politisk instinkt att vilja sträva framåt snarare än att ”konservera”. En tragisk-konservativ samhällssyn kan alltså utmynna i olika politiska imperativ. Detsamma gäller den posthumanism som diskuteras i Arena: En posthumanistisk hållning behöver alls inte leda till kollektivistiska slutsatser.

De konservativa serveras en kritik av humanismen som är i samklang med deras egen, men missar denna intellektuella passning. Ironiskt nog är det just den tragiska människosynen som kan förklara fenomenet: Den konservativa tanketraditionen verkar starkare än de individuella skribenternas förmodade förnuft.