Ehnmark om Geijer, Pettit om Hobbes, Marquand om Tawney

Något om republikanism.

R-ordet har kommit upp en del under Geijer-läsning, med tillhörande samtal med Johan. ”Republikan” är nämligen den etikett som Anders Ehnmark, i sin essä Minnets hemlighet, satt på Gejier. Ehnmark skriver att Geijer skall förstås som en slags spekulativ historiker. Det finns alltid en slags undertext i Geijers historieskrivning; en undertext som pekar på större skeenden, och en riktning i historien.

Han passar alltså inte in i den ”källkritiska” skola som dominerade när Ehnmark själv läste historia i Uppsala. Vid det laget hade det akademiska ämnet historia mist tålamodet med spekulativ-filosofiska grepp:

Konsten var att förstöra en god historia. (44)

Hos Geijer, däremot, finner vi en historieskrivning som är

på en gång nykter och fantastisk, men läst idag ganska egendomlig, men överraskande, så att man till sist blir intresserad. (90)

Ehnmark fortsätter:

Den gömda berättelsen är hos Geijer inte alltid gömd, utan breder ibland ut sig, man han låter den också bara skymta fram ett ögonblick för att sedan täcka över den. Effekten är den av romantiken eftersträvade: det välbekanta blir hemlighetsfullt, det fanliga tyngt av nya betydelser. Mitt uppe i ett händelseförlopp kan han börja tala om människans avfall från Gud och hennes väg till försoning. Sedan sluter han denna berättelse, och fortsätter med den andra, som om ingenting hänt, men ett sken ligger kvar. (91)

Den gömda berättelsen, undertexten, handlar i Geijers fall alltid om rörelsen mellan feodalism och republikanism. Intresset för det republikanska idealet märks redan i Geijers tidiga skrifter, redan i äreminnet över Sten Sture från 1803. (156) Sedan löper denna tanke ”som en obruten linje” (157) i hans arbete. Fram till avfallet 1838 finns det viss tvekan in Geijers hållning; efter avfallet anammar han republikanismen fullt ut.

Vilken republikanism är det då som Ehnmark skriver om? I en passage citerar han Constants särskiljande av antik och modern frihet.

Den antika friheten är att aktivt delta i överläggningarna på torget, medan den moderna friheten är att vända torget ryggen och syssla med sitt. […] Republiken förordar i denna motsättning antik frihet, med undantag för kriget. Den moderna friheten är en parallellt löpande tradition, svagare på kontinenten än i England, men då och då uppblomstrande, senast i nyliberalismen. (159)

Detta ideal om det aktiva medborgarskapet är en av de punkter som lyfts fram i Philip Pettits Republicanism: A theory of freedom and government. Pettit pekar även på andra karaktäristika. Hans främsta poäng är särskiljandet mellan liberalismens frihetsbegrepp – ”freedom as non-interference” – och republikanismens dito – ”freedom as non-domination” (21). Med domination menas en strukturell maktkonstellation, där någon är föremål för godtycklig maktutövning från en överordnad instans eller person. (Se mer i Jimmys post.)

Pettit är mer kategorisk än Ehnmark kring frågan om det antika kontra det moderna, liberala frihetsbegreppet. Ehnmark menade ju att det liberala frihetsbegreppet främst slagit igenom i England. Pettit, å sin sida, ser ett mer genomgående undanträngande av det republikanska tankesättet. Hans förklaring till varför detta händer är intressant. Omsvängningen sker under 1800-talet, som en slags bieffekt av positionerandet kring den amerikanska revolutionen. Pettit skriver att

liberty as non-interference first appeared in the writings of authoritarians like Hobbes and Filmer and then achieved a certain popularity in the tracts of Tories who were opposed to American independence. Hardly an auspicious debut. But if the notion had relatively sordid origins, it quickly attained a respectable status, not just among authoritarians and reactionaries, but also among those who saw themselves as advancing the cause of democracy and freedom. (45)

Notera att Geijer levde just innan denna omsvängning nått Uppsala. Under 1840-talet rapporterar han dock att han läser liberala ekonomer, men frågan är om han hinner bli ”liberal” i non-interference-meningen. Det sägs ju att Geijer snarare var på väg vänsterut efter publiceringen av Om vår tids inre samhällsförhållanden.

Ett alternativt perpektiv på frågan kring huruvida det liberala frihetsbegreppet kommit att ersätta det republikanska finns i David Marquands Britain since 1918: The strange career of British democracy. Marquand menar att republikanismen funnits kvar även bland engelsmännen – under 1800-talet, fram tills idag. Det finns alltså en skara av ”democratic republicans”, men dessa har utgjort en slags minoritets-linje i det brittiska samtalet. (Se tidigare post om Marquand-bokens fyra kategorier.)

Britain since 1918 har fått viss kritik för att resonemanget gör för mycket av republikanismen – eller rättare sagt, att Marquand använder boken för att lyfta fram sin egen ”democratic republicanism”. Fair enough, säger jag. Marquand menar att denna linje börjar med the levellers, men 1900-talshjälten i sammanhanget är R.H. Tawney. Denne LSE-professor kan inte sägas passa in i den mer traditionellt vänstriga kategorin ”democratic collectivist”; det finns ett drag av statskritik i hans hållning. Visst, det går att förstatliga verksamheter, men ”who owns and controls the State”? (74)

Även Tawney framhäver ett aktivt medborgarskap; och pekar på att avsaknaden av en ”demokratisk kultur” gör demokratiska/socialistiska institutioner meningslösa. Storbritannien

carried into the democratic era, not only the institutions, but the social habits and mentality of the oldest and toughest plutocracy of the world… (Tawney citerad av Marquand, sida 73. Detta är för övrigt i linje med Marquands kritik av brittiska Labour.)

”Aktivt medborgarskap”, frihet från godtycklig maktutövning… vad betyder detta i praktisk politik? I texten jag skrivit om vårdcentralen i Jörn finns ett republikanskt teman insprängt. Återkommer kring detta.

3 tankar kring ”Ehnmark om Geijer, Pettit om Hobbes, Marquand om Tawney

  1. Pingback: Ehnmark om Tocqueville |

Kommentarer inaktiverade.