Andra delen om Guattaris och Batesons ekologier.
I föregående post nämndes att Guattaris The Three Ecologies inleds med ett citat från Batesons ”Pathologies of Epistemology” i Steps to an Ecology of Mind:
There is an ecology of bad ideas, just like there is an ecology of weeds (492)
Citatet är väl valt, eftersom Bateson just i denna text börjar utforska tanken om ”mind” som en ekologi. ”Minds” är inte bara aktualiserade i mänskliga sinnen, utan även i övriga organismer, såväl som i datorer. Främst av allt var det viktigt att se att ”minds” främst uppkommer i symbiosen mellan dessa olika entiteter. Som Mary Catherine Bateson skriver i introt till Steps…:
a mental system was for Gregory one with a capacity to process and respond to information in self-corrective ways, a characteristic of living systems from cells to forests to civilisations. […] a mind is composed of multiple material parts, the arrangements of which allow for process and pattern. […] The emphasis on mental systems as including more than single organisms leads Gregory to the insistance that the unit of survival is always organism and enviroment. (x-xi)
Just den senare punkten är central – i ”Pathologies of Epistemology” gör Bateson upp med Darwins fokus på att se enskilda, autonoma arter som fokus för evolutionen. Bateson var mer intresserad av de symbiotiska förhållanden som växte fram – evolutionärt – mellan olika, ofta heterogena, arter.
Denna tanke kom senare att vidareutvecklas av komplexitetsteoretiker inom den evolutionär-biologin: Forskare som Maturana, Varela och Kauffman började studera evolutionära processer i termer av morfogenesis. Evolutionen drivs alltså inte bara av mutationer + naturligt urval (enligt Darwins ursprungliga modell), utan även av olika replikatorer som hamnar i samklang och symbios med varandra (skapar autokatalytiska loopar).
Hur som helst, Batesons kritik av Darwin leder fram till följande:
Formerly we thought of a hierarchy of taxa – individual, family line, subspecies, species, etc. – as units of survival. We now see a different hierarchy of units – gene-in-organism, organism-in-environment, ecosystem, etc. Ecology, in the widest sense, turns out to be a study of the interaction and survival of ideas and programs (i.e., differences, complexes of differences, etc.) in circuits. (491)
Det är i denna passage av texten som Guattari finner sitt ”ecology of bad ideas”-citat, och det är härifrån han kan bygga en ”symmetrisk” bild av de tre olika ekologierna. Det är även så Guattari kan börja sudda ut gränsen mellan mänskligt och icke-mänsligt, genom att introducera sin och Deleuze maskinska ontologi:
We might just as well rename environmental ecology machinic ecology, because Cosmic and human praxis has only ever been a question of machines, even, dare I say it, of war machines. (43)
Med andra ord, om vi börjar förstå vår omvärld i termer av ”abstrakta maskiner” så är det ointressant – rent ontologiskt – att skilja på exempelvis en ångmotor och en tropisk storm, eftersom bägge fenomen drivs av den abstrakta ”heat machine” som Carnot specificerade. (På samma sätt behöver vi inte skilja på sandsten och sociala hierarkier, vars tillblivelser också följer samma abstrakta ”stratiferings-maskin”.)
Gränsen mellan det mänskliga och det icke-mänskliga suddas alltså ut – och Guattari är explicit kring vikten av att släppa vår antropocentriska världsbild. Om inte annat för att kunna leva goda liv framöver:
There is at least a risk that there will be no more human history unless humanity undertakes a radical reconsideration of itself. (45)
Upplösandet av Natur/kultur-distinktionen leder dels till nya sätt att se på mekanosfärens ekologi (det som ibland kallas Naturen), dels till vi kan börja tänka ut ”gröna” hållningar även vad avser de sociala och individuella ekologierna.
Så, för det första, politiken kring mekanosfärens ekologi förändras då längre tror på något Naturligt. Guattari skriver:
Natural equilibriums will be increasingly reliant on human intervention […] The pursuit of mastery over the mechanosphere will have to begin immediately if the accelleration of techno-scientific progress and the pressure of huge population increases are to be dealt with.
In the future much more than the simple defence of nature will be required; we will have to launch an initiative if we are to repair the Amazonian ’lung’, for example, or bring vegetation back to the Sahara. The creation of new living species – animal and vegetable – looms inevitably on the horizon (43-44)
Då ”konserveringen” inte längre är ett självändamål blir mänskliga interventioner för att upprätthålla gynnsamma ekologier legitima. Därmed växer alternativa hållningar fram, i frågor som
- GMO, vilket Jimpan varit inne på
- Klimatfrågan. Tekniktokiga Wired skriver gärna om detta – se förra numrets artikel om geoengineering, eller artikeln om tio sätt att hacka jorden.
Men kanske mer intressant, för en ny grön idédebatt, är politiken kring de andra två ekologierna – vars politik ofta underordnas mekanosfärens ekologi. Ibland hör man att någon vill lyfta fram den ”gröna” aspekten i, säg, internationella relationer. Då avses i allmänhet att man skall ta med exempelvis förbrukningen av naturresurser i ekvationen. Utifrån detta perspektiv kan ett grönt perspektiv på IR rikta in sig på ekologin mellan stater.
Det är någonting i stil med detta som Bateson gör i föreläsningen ”From Versailles to Cybernetics”. Under Batesons livstid, menar han själv (som antropolog), hände två viktiga saker som förändrade världen. Dels Versailles-freden, som satte ekologin mellan stater i obalans (och därmed påverkade hela det blodiga 1900-talet), dels upptäckandet av cybernetiken, med vilken vi kan lära oss förstå dessa obalanser. Under föreläsningen, som hölls 1966, säger han
consider the difference between my generation and you who are under twenty-five. We all live in the same crazy universe whose hate, distrust, and hypocrisy relates back (especially at the international level) to the Fourteen Points and the Treaty of Versailles.
We older ones know how we got here. […] But from your point of view, we are absolutely crazy, and you don’t know what sort of historic event led to this craziness. (481)
Så, med andra ord, internationell politik kan ses som ekologier av tillit som byggs upp över tid. Omvänt kostar nedbrytandet av dessa ekologier liv. Här börjar vi närma oss traditionellt IR-territorium – om diskussionen mellan realister och liberaler. Ett grönt perspektiv lutar, som jag ser det, åt det liberala, med dess fokus på att aktivt skapa ömsesidiga beroenden mellan stater. Ju mer vi kan bryta ned misstanke, genom dessa ömsesidiga beroenden, desto bättre.
En annan ekologi som det gröna perspektivet kan lyfta fram är den som berör demokratin. Kom ihåg – Deweys mått på en god demokrati är huruvida den lyckas bära ett oändligt antal publics kring sakfrågor. Lägligt nog har Latour talat om dessa i termer av ”atmospheres of democracy”. Att främja en demokrati är som att odla och se efter ett ekosystem.
Hur skall en politik som öppnar upp publics kring sakfrågor se ut? Här känns det som att många av de frågor som lyfts inom open source-/copyleft-/kopimist-miljöerna är relevanta här – på vilket sätt verkar dagens syn på ägande/icke-spridning av kunskap/information anti-politiskt (stänger ned, snarare än öppnar upp, för diskussion)? Här känns det spännande att Jakop Dalunde (språkrör för Grön Ungdom) puffat för min lilla film ”A robot historian ponders the cathedral and the bazaar” som ett sätt att tänka kring en grön demokratisyn. (Att låta robothistorikern prata är för övrigt ett sätt att komma från antropocentrism.)
Detta är bara ett par exempel – det finns säkert flera politikområden där ett ekologiskt perspektiv (i dess vida, Batesonska/Guattariska mening) kan bidra. Genusfrågor? Kulturpolitik? Arbetsmarknad? Indeed, detta är bara början.
Suveränt! Jag gillar särskilt hur du (och Bateson förstås) lyfter in ekologin mellan stater. Grön internationalism är ofta rätt tilltalande i praktiken (och då syftar jag inte i första hand på miljötänket, utan mer på dialog-framför-aggression-tänket), men jag är tveksam till hur förankrad den varit i en sammanhållen ontologi. Den knuten kan nog den här approachen lösa.
Sedan har jag också funderat kring om man inte kan koppla in Dawkins och Blackmores memetik på aspekten mental ekologi. Ställa detta i relation till Foucault och Gramsci m fl. Mer om det kan komma på min blogg.
Roligt – detta är ju mest en början på debatt – hoppas på mer.
Om Dawkins etc – detta finns med i mitt papper i Cardiff – jämför Dawkins/Tarde med Kauffman/Deleuze. Grejen är att Dawkins följer Darwin i fokuset på en enskild replikator (gen eller mem), medan Kauffman pratar om memer i symbios med varandra, som skapar autokatalytiska loopar:
Stämmer in i hyllningskören!
Några reflektioner:
”Upplösandet av Natur/kultur-distinktionen leder dels till nya sätt att se på mekanosfärens ekologi […]”
Här kan det finnas ett annat aspekt: inlemnandet av icke-levande eller icke-organiska entiteter i den ekologiska analysen kan utmynna i ökad respekt av det givna och ”naturliga”, dvs. behöver inte leda till ökad modifiering men kanske en stegrad besinning? Just på grund av att vi saknar kunskap på hur denna ”maskin” påverkar oss — vilket utmynnar i Respekt och lyhördhet.
(Samma sak gäller det för enviromentalismen och den hållbara utvecklingen (som den fastslogs vid Brundtlandskommissionens session), vi saknar adekvat kunskap av dess verkan därför bör man agera försiktigt, proaktivt och med respekt).
”The creation of new living species – animal and vegetable – looms inevitably on the horizon ”
Kollar man ”bakom” meningen så förstår jag det som att citatet är klassiskt motortänk… vilket delas av den politiska högern såväl som vänstern (iaf. i den klassiskt marxistiska tappningen inte att förväxlas med Frankfurtskolan) där den mänskliga övertron på vetenskapen och ingengörskonsten genomsyrar samhället.
Den (ande)meningen i sig borde gå stick i stäv med Deleuzes mer ”datortänk”?
En mer allmän fråga, men med en viss koppling till Batesons diskussion av Versaillesfreden: man stöter ofta på begreppet ”event” när man läser om Deleuze. Det är däremot ett begrepp som inte dyker upp särskilt ofta här, och jag kan inte minnas att det spelade särskilt stor roll i Delandas ”War in the Age of Intelligent Machines” (men det var länge sedan jag läste den så jag minns kanske fel). Snarare än ”händelse” tycker jag mig se ”process” som det bärande för din och andra här kommenterande göteborgsdeleuzianers läsning av Deleuze (om jag ursäktas en dikotomisering som säkert kan vara en del av mitt problem). Så, jag skulle gärna läsa något om hur du ser på begreppet ”händelse”/”event” i förhållande till flöden, processer och blivanden.
Jag tänker mig att begreppet händelse har en särskilt viktig roll i det politiska tänkandet, vilket en diskussion av Versaillesfreden kan illustrera. Den ”balans” som omintegjordes hade väl egentligen gått i graven antingen sommaren 1914 (då allianssystemet som förefallit så stabiliserande drog in hela Europa i katastrofen) eller 1916 (då kriget slutligen övergick i ett skyttegravs- och materialkrig snarare än ett manövreringskrig och utvecklingen av vapen tog över (ett särskilt intressant år ur robothistorikerns perspektiv, tveklöst)) eller kanske 1917 (från konservativa historikers perspektiv utgör väl egentligen Oktoberrevolutionen den händelse som inleder 1900-talets verkliga masslakt, för de mer bolsjevikiskt orienterade är det inledandet av en ”ny revolutionär sekvens” (Alain Badiou uttrycker det t.ex. så)). Sedan kan man ju fråga sig vilken balans och världsordning det var som 1800-talets ”ekologi” bestod i. Lenins imperialismteori kom ju att plockas upp och utvecklas till ett manifest för nationell befrielsekamp i den koloniserade världen (med konsekvenser bortom upphovsmannens vildaste fantasier kan man tro, kanske ett lämpligt ämne för en deleuzeinfluerad studie?). Just den nationella kampen kan ju betraktas en viktig pelare i den ”balans” som upprättats efter den franska revolutionens installerande av nationen i monarkens ställe (Delanda skriver om detta som en politisk motor vill jag minnas). Revolutionen var i sin tur en katastrof för den suveränitetsordning som enligt ”klockverkspolitiken” (Delanda igen) fungerat i Europa sedan inledningen av de borgerliga revolutionerna kring reformationen, religionskrigen och den nya tidens inträde (om bastardiseringen av marxistiska och historicistiska begrepp tillåts mig). Denna balans var i sig krisdriven, om man ska tro Perry Andersons historiematerialistiska läsning från ”Lineages of the Absolutist State” (antar att Braudel skulle utgöra ett omistligt komplement här, men honom har jag inte läst).
Nu är det kanske inte så att man ska se ett ekologitänk som väsenskilt från ett ”kristänk”, alltså ett ekologitänk handlar kanske snarare om att se hur kriser fungerar inom ekologier och inte hur de kullkastar dem. Eller just hur kriser som ”händelser” förintar/omskapar ekologier. Men som Batesons exempel och min utläggning ovan kanske kan illustrera så är statusen hos en händelse inte helt enkel att definiera. Hur hanterar man egentligen ”nyhet”/”händelse” inom ett ekologitänkande (en intressant frågeställning att också koppla till Heitis fråga om “The creation of new living species – animal and vegetable – looms inevitably on the horizon”)? Jag tycker mig se att just frågan om ”the event” är något avgörande inom samtida radikal politisk teori, och jag har lite svårt att reda ut den för mig själv. En Deleuze-spin skulle vara intressant.
Oj, bra fråga – jag vet dock att ”event”-begreppet spelar en viktig roll i Deleuze tänkande – referensen är nog Bergson.
Känns som jag behöver Jakob här… är du där, J?
Om Batesons fokus på Versaillesfreden – Greggan var främst intresserad av den obalans som skapades av USA/Frankrike/GB/Italiens taskiga beteende gentemot tyskarna – lovade mycket med de fjorton punkterna, lät tyskarna svälta i ett år, och sedan sluta en fred som inte riktigt liknade det som utlovades i de fjorton punkterna.
Bateson menar att detta skapade en misstro gentemot att man kan lita på fair play i internationella relationer – just schyssthet i anslutning till att sluta fred är ju heligt.
Detta gjorde att tyskarna sedan inte tyckte att fair play var någonting att ha inför upptakten mot andra värlskriget – vilket gjorde att USA struntade i fair play vid bombandet av Hiroshima/Nagasaki osv. Därav Batesons undran om atombombens öde beseglades redan vid Versailles.
Om inte Jakob, Chris eller någon annan kommer till undsättning får jag försöka svara på eventfrågan själv..
Det verkar som om du vill likställa maskiner härrörande från kultur respektive natur. :
”… ”Minds” är inte bara aktualiserade i mänskliga sinnen, utan även i övriga organismer, såväl som i datorer”
och senare i din text:
”vi börjar förstå vår omvärld i termer av “abstrakta maskiner” så är det ointressant – rent ontologiskt – att skilja på exempelvis en ångmotor och en tropisk storm”.
Jag tror att det finns en väsentlig skillnad mellan sfärerna kultur och natur avseende maskiner. Mänskligt konstruerade sådana har den typiska egenskapen att de bygger på det lilla vi förstått av naturlagarna. Vi vill helst ha kontroll över våra maskiner och strävar därför att utveckla dem i enlighet med någon teori för att inte drabbas av några överraskningar vid användningen. Naturliga ”maskiner” däremot tar ingen som helst notis om vår begreppsapparat, vår förståelse eller våra klumpiga modeller.
Det är väl därför ytterst våghalsigt att alltför mycket bygga på Guattaris resonemang:
”Natural equilibriums will be increasingly reliant on human intervention [”¦] The pursuit of mastery over the mechanosphere will have to begin immediately if the accelleration of techno-scientific progress and the pressure of huge population increases are to be dealt with.
In the future much more than the simple defence of nature will be required; we will have to launch an initiative if we are to repair the Amazonian ”˜lung”™, for example, or bring vegetation back to the Sahara. The creation of new living species – animal and vegetable – looms inevitably on the horizon (43-44)”
Visst är vi tvungna att reparera stora delar av den natur vi redan förstört, men vi får inte vara så teknikoptimistiska att vi tror att allt går att reparera. Dels förstår vi helt enkelt för lite och vet därmed inte ens vad vi ställer till med, dels finns det ofta ingen återvändo när vi väl satt någon ny naturföreteelse i rullning. Visst kan man tänka sig att det går att återbegrava koldioxiden i marken, men det skulle i så fall bara reparera just det problemet vi förstått, medan nya överraskningar är att vänta som vi inte har en aning om de går att behärska. Visst har vi lyckats läka våra insjöar avseende PH-värde genom att kalka årligen, men alla andra förändringar som skett, vad betyder de? Och hur länge skall vi behöva sprida kalk över bygderna? Visst kan genmanipulation av grödor tyckas vara bara av godo, men hur lätt är det inte att överskrida gränsen för vad vi förstår och kanske skapa virus, giftiga insekter och växter som vi inte kan behärska.
Det faktum att det ofta inte finns någon återvändo gör att vi bör vara ödmjuka inför vår oändliga okunnighet och tillämpa försiktighetsprincipen. Det gör också förstås att ”skogsmulle”-politiken aldrig kan bli en lösning i samhällsmåttstock, att konserveringen inte får bli ett självändamål, även om det kan göra en och annan enskild romantiker lyckligare (t.ex. mig själv).
Som vanligt, när jag debatterar hos dig, är det mina kritiska reaktioner som kommer i skrift. Men, i många stycken håller jag med dig och tycker det är mycket positivt att få igång en sådan här debatt.
Thomas:
Bra att du förtydligar mina – kanske lite väl – koncisa – kommenarer 😉
Däremot tycker jag- och här håller jag inte med dig- att det är av högsta vikt att försöka utöka den ekologiska analysen med att inkludera icke-levande ting. Jag tror också att det är dags att lämna den dialektiska förhållandet mellan ”människa” och ”objekt” och snarare se det som ett samspel där påverkan går åt båda hållen.
När du skriver…
”Vi vill helst ha kontroll över våra maskiner och strävar därför att utveckla dem i enlighet med någon teori för att inte drabbas av några överraskningar vid användningen”
….så äger vi egentligen lika ”inadekvat” kunskap över hur maskiner eller ”döda-ting” påverkar oss – analogt med hur lite vi kan veta om hur väderfenomen fungerar i ett deterministiskt perspektiv.
När det gäller mer komplicerade ”maskiner” som t.ex. så har vi varken koll på dess påverkan eller verkan.
Kanske finns det en viss mening med Actor-networks teorin, som struntar i den bakomliggande orsaken? Utan betraktar verkningarna av ett fenomen?
http://en.wikipedia.org/wiki/Actor-network_theory
Oj! Jag glömde några ord…det skall naturligtvis vara:
När det gäller mer komplicerade “maskiner” som t.ex. Datorer, så har vi varken koll på dess påverkan eller verkan.
Heiti: Javisst. Jag menar ungefär så här: Våra maskiner är skapade med ett visst syfte, utgående från våra kunskaper (modeller av naturen) och det är detta som gör dem väsensskilda från ”maskiner” som tropiska stormar, det är detta som gör dem till en del av kulturen (en delmängd av naturen). Naturligtvis kan våra maskiner orsaka helt andra effekter än vad vi avsett, just på grund av vår bristande kunskap, det är väl just det som är vårt problem.
Hej Thomas,
det blir lätt begreppsförvirring på denna punkt – Deleuze och Guattari pratar om maskiner i två meningar. Dels faktiska maskiner (exempelvis ångmaskinen), dels ”abstrakta” maskiner, som skall ses som ”virtuella” logiker som styr hur saker ”blir till” i världen. Tänk exempelvis den hypotetiska ”heat machine” som Carnot använde för att beskriva en ångmaskins abstrakta logik. (Samma logik kan användas för att beskriva logiken bakom en orkan.) Dessa existerar liksom som en potential i all materia – de är ”immanenta”, på filosof-språk.
Ett annat sätt att tänka är den gamla Lorentz-attraktorn, som vi pratat om tidigare. Den beskriver ju en hypotetisk logik som ligger bakom fenomenet konvektion, som vi kan se ”aktualiseras” i flera olika kontexter – i kokande vatten, i vädersystem etc.
När Guattari menar att naturen ”bara” är maskiner menar han alltså att naturen är en samling av flöden av materia och energi, vars form ges av dessa ”abstrakta maskiner”. Även mänskligt skapade strukturer – säg en stad – följer samma typ av ”abstrakta maskiner”. Därför är det – ontologiskt sett – ointressant att separera de två, eller att göra någon normativ skillnad (ex. natur fin; stad ful).
Alltså förskjuts fokus till vilka ekologier som är ”levbara” för oss. Förskjutningen är dock relativt marginell – man hamnar fortfarande i tankar om att se efter klimatet etc.
Dock förändras synen på exempelvis konservering vs. intervention – men även här finns det ju ett bra case för att vara försiktiga i sina interventioner. Inte för att Naturen är helig, utan för att ekologiska system (alla tre som nämns av Guattari) är ickelinjära…
Tack för förtydligandet. Jag anade själv en feltolkning från min sida, den tolkningen hade varit alltför nära Laplace och den modernitet som du ju verkligen inte bekänner dig till.
Jag är helt överens med dig när du skriver:
”Inte för att Naturen är helig, utan för att ekologiska system (alla tre som nämns av Guattari) är ickelinjära”¦”
även om jag hellre ser systemen som obegripliga än bara olinjära.
Thomas:
Ok. Jag kan också rekomendera Jane Bennetts genomgång av den ”gröna materialismen” ifall du redan inte hittat (och läst) den:
http://www.allacademic.com/one/apsa/apsa02/index.php?cmd=Download+Document&key=unpublished_manuscript&file_index=2&pop_up=true&no_click_key=true&attachment_style=attachment&PHPSESSID=e87193589e4e2a28869dc929c2c3925a
Riktigt intressant och pedagogisk essä!
Hmm…länken har slutat fungera; lägger upp den här istället:
http://webdev.boras.se/download/jane_bennett.pdf
Jag tar mig friheten att spinna vidare på Jane Bennets ess䔦och framför allt när det gäller kopplingen till klimat- och miljöproblemen”¦Inte så mycket ontologi utan snarare mer etik -> handling.
Hennes ”thing-power-materialism” eller den gröna-materialismen tycks mig att gå ut på att (otroligt förenklat), för det första: se icke-mänskliga ting som aktiva agenter (aktanter) i ett ekosystem dvs. att inte sätta någon gräns mellan det levande och icke-levande (går dit via Lucretius och Spinoza) och för det andra: att ladda föremålen med ”mening” eller ”laddning” (går dit främst via Thoreau). Den sistnämna känns som mycket mer vital variant av Max Webers ”avförtrollning” eller förtingligande (reifikation, Verdinglichung) av världen. På liknande sätt som många modernitetens kritiker (Simmel, Nietzsche, Weber, Freud, Horkheimer, Adorno osv.) drar hon slutsatsen att genom att tingen är ”avförtrollade”, (hon använder utrycket: devalue) ökar vi på konsumtionstakten (kedian: tillverkar-köper-slänger). Hon menar att genom sätta på oss ”thing-power-glasögån” kan få en ökad respekt för tingen och således gå en väg som är (mer) ekologiskt hållbart.
”In other words, the sheer volume of products, and necessity of junking them to make room for new ones, devalues the thing. It disables and obscures thing-power.”
Vidare drar hon utifrån den första insikten (…att inlemma det icke-mänskliga) slutsatsen att detta kan skapa en ökar respekt och besinning inför ”alltet” (jag vet inte vad jag skall använda för uttryck här).
”Its political potential resides in its ability to induce a greater sense of interconnectedness between humanity and nonhumanity. A significant shift here might mobilize the vill to move consumption practices in a more ecologically sustainable direction.”
När det gäller konsumtionsproblematiken så är det egentligen inget nytt under solen – förutom ett lite annorlunda perspektiv och kopplingen till nya filosofer som D&G (detta i sig kan ha en ovärderlig impact på vidare forskning och idéspridningen: snöbollen sätts åter i rullning). Man kan dra många intressanta och konstruktiva slutsatser utifrån ”thing-power-teorin”.
Den gordiska-knuten här är fortfarande (det som många brottas med) hur skapa denna ”förståelse” (som leder till ökad respekt osv.)? Hacktivism, DIY, och goda-idéer smittar och omformar vår verklighet i många fall, ja visst”¦.men”¦
Precis som Christopher så insiktsfullt påstår på sin blogg: ” Man kanske ska jobba bazaarer, självorganisering och mikrosociala relationer. Men det tar oss bara halva vägen. Atmosfären bryr sig inte om vi organiserar oss i katedraler eller bazaarer så länge vi kör bensindrivna bilar [”¦] så kan vi kasta ut cancerogena maskiner och ersätta dem med gröna”
Men precis som Christopher avslutar sitt inlägg är detta lättare sagt än gjort. Behöver vi också komma åt det subjektiva, individen, beteendemönster? Kan Guattari, som är psykolog, ge oss några ledtrådar?
När Guattari skriver:
”Without modifications to the social and material environment, there can be no change in mentalities. Here, we are in the presence of a circle that leads me to postulate the necessity of founding an ”ecosophy” that would link environmental ecology to social ecology and to mental ecology (Guattari 2000:27”
Så sätter han fingret på en viktig punkt, men det är fortfarande oklart vad han menar med “modifications to the social and material environment”. Är det någon som kan klargöra för mig vad han menar (har inte läst ”de tre ekologierna”)?
Naess – som delar missionen med Guattari & Bennett -, pratar om vikten av skiftet från antropocentrisk perspektiv till ekocentriskt perspektiv på relationen mellan kultur och natur: skiftet sker via det han kallar för självrealiseringsprincipen. Gestaltontologi är för honom ett viktigt begrepp som tecknar hur upplevelse, den känslomässiga aspekten och delaktighet är aspekter av kunskapandet av världen. Jag ser flera beröringspunkter till ”thing-power” konceptet. Kopplingen mellan Naess och Bennett ser ut att vara betoningen av känslor och uppleverser (det subjektiva). Känslor skapar en rörelse, enligt Naess, och ger motivation till handlingar och förändrade hållningssätt.
Däremot är jag oklar över vad Guattari vill (hur hans recept ser ut).
Så mer konkret:
1) Drar Guattari några konkreta slutsatser om Vad man Bör göra?
2) På vilket sätt eller ifall, känslor har en vikt i denna process?
Tackar för intressant analys!
Du, Kalle, skrev: ”gör Bateson upp med Darwins fokus på att se enskilda, autonoma arter som fokus för evolutionen”
Du kanske har nämnt det i ett annat sammanhang: men Kropotkin – som var ganska samtida med Darwin och polemiserade mot honom – hävdade inbördes hjälp som utvecklingens drivkraft i sin bok som heter just ”Mutual Aid”.Kropotkin var anarkist och en tidig connectionist …
För ytterligare litteratur om memer se Daniel C. Dennetts ”Consciousness Explained” (s. 199-210). Dennett tar hjälp av just Dawkins angående meme(s) (entiteter/replicators/machines) och beskriver själv även ingående dessa ’idéer’ och ’natural selection’.
Men, jag är mer för Kalles linje och resonemang ovan. Dennett skriver t.ex. att memernas ’existens’ (problematiskt ord) kräver ett förkroppsligande: ”A meme’s existence depends on a physical embodiment in some medium: if all such physical embodiments are destroyed, that meme is extinguished” (204).
Eftersom jag ännu inte är tillräckligt insatt i varken Bateson eller D&G kan jag i nuläget inte tillföra något mer om varken problematiken kring Dennetts förståelse av memer eller hur oförenlig teorin är med den ovan. Men eftersom jag läst boken ville jag passa på att droppa referensen.
Ju mer jag tänkt på det, desto mer ogillar jag begreppet ”mekanosfären”. Det ger associationer till en mekanistisk, linjär världsbild av enkla kausala samband. När det svarare handlar om det motsatta – en världsbild av emergens, kontingens och icke-linearitet. Men vad vore ett bättre begrepp? Jag har valt formuleringen ”fysiska” (i den grekiska bemärkelsen av ordet physis) eller – oftare – ”geo-/biologiska ekologier”, men är inte så säker på att de är helt lyckade heller.