Förra posten inkluderade en aningen utplattande “inne och ute”-lista, och inte minst en hyfsat generaliserande diss av Felix Guattari. Känns som jag är skyldig er en aningen längre diskussion om Guattari. Inte minst eftersom jag säkert kommer att återvända till hans The Three Ecologies under hösten som kommer.

Vaknade någon gång vid fyra igår morse, kunde inte somna om, och plockade därför upp den sjukt inflytelserika Steps to an Ecology of Mind, av Gregory Bateson. Lyckades bränna igenom två essäer - “From Versailles to Cybernetics” och “Pathologies of Epistemology”, i del VI - innan jag slumrade till igen. Kollade sedan igenom The Three Ecologies under dagen. Som vi skall se är Bateson-texten oumbärlig för att styra Guattari-texten mot spännande ändamål. Inte minst gröna politiska sådana.

Ni som läst Christopher och Jimpan (se uppdateringen) känner kanske redan till att Guattaris lilla essä har aktualiserats av Johns Hopkins-statsvetaren Jane Bennett. Hon är den enda som lyckats publicera en artikel i den prestigefyllda akademiska journalen Political Theory som snuddar vid de materialistiska och vitalistiska teorier som ofta diskuteras här på bloggen. Texten, som heter “The force of things: Steps towards an ecology of matter“,

seeks to give philosophical expression to the vitality, willfullness, and recalcitrance possessed by nonhuman entities and forces. It also considers the ethico-political import of an enhanced awareness of “thing-power.” Drawing from Lucretius, Spinoza, Gilles Deleuze, Bruno Latour, and others, it describes a materialism of lively matter, to be placed in conversation with the historical materialism of Marx and the body materialism of feminist and cultural studies. Thing-power materialism is a speculative onto-story, an admittedly presumptuous attempt to depict the nonhumanity that flows around and through humans. The essay concludes with a preliminary discussion of the ecological implications of thing-power.

I ett tidigare konferenspapper - där hon mer uttalat bygger utifrån Manuel DeLanda, och dissar Adorno - drar hon även en mer explicita politiska slutsatser: “I conclude by considering whether greater sensitivity to thing-power can induce a stronger sense of ecological responsibility.”

Hur som helst, jag sprang på Political Theory-texten när jag - inbjuden av Johan - skulle diskutera Deleuze/DeLandas flödesontologi på politisk teori-seminariet hos statsvetarna i Göteborg. Minns då att jag tyckte att texten var välskriven - men samtidigt att man inte får glömma att denna ontologi kan användas till annat. Detta sätt att se på världen kan inte reduceras till en grön politisk hållning. Så tycker jag fortfarande. Men samtidigt är dessa tankar spännande sätt att tänka nytt beträffande ekologi och grön politik.

Som Christopher berättar om i sin bloggpost såg vi Bennett prata på Goldsmiths i våras. Under sin utmärkta presentation diskuterade hon - mer än i Political Theory-artikeln - Guattaris The Three Ecologies. Jag vill även minnas att hon nämnde att en bok på detta temat är på väg. Så vi kommer nog att höra mer om såväl Bennett som annorlunda - och mer spännande - tankar om ekologi.

Vad är det då som är spännande med Guattaris ekosofi? Jo, att den utgår från tanken - som ofta diskuterats här på bloggen, i relation till såväl Latour som Deleuze - att det inte går att separera Naturen från kulturen. Grönt tänkande associeras ofta med skogsmulle-gubbar med skägg, som pratar om den Goda Naturen - och hur det Naturliga hotas av den Onda mänskliga civilisationen, den Onda ekonomiska aktiviteten/tillväxten etc. Den gröna “ideologin” domineras, så vitt jag kan se, av just separationen av natur från kultur, icke-mänskligt och mänskligt - och därmed det objektiva från det subjektiva. (Det är denna separation - eller tron på att den kan upprätthållas - som Latour förknippar med modernitet.)

Guattaris text kan därför sammanfattas i följande citat:

Now more than ever, nature cannot be separated from culture; in order to comprehend the interactions between ecosystems, the mechanosphere and the social and individual Universes of reference, we must learn to think ‘transversally’. Just as monstrous and mutant algae invade the lagoon of Venice, so our television screens are populated, saturated, by ‘degenerate’ images and statements. (sid 29, Continuum Impact-utgåvan)

I detta citat kan vi lyfta ut fyra teman som fångar bokens innehåll:

  1. Upplösningen av gränsen mellan natur och kultur, som gör att han bryter med såväl nämnda skogsmullar som Arne Naess ekosofi.
  2. Arvet från Batesons tankar om kulturer av kollektivt tänkande (”minds”) som ekologier. Notera att Guattaris essä inleds med citatet “There is an ecology of bad ideas, just as there is an ecology of weeds”, från nämnda “Pathologies of epistemology”.
  3. Den psykoanalytiska ansatsen: “Transversalitet” kommer från Guattaris arbete med psykoanalys, men kom senare att appliceras på organisation. (Ursprungligen kommer begreppet från matematiken.)
  4. Det trötta 68-tänk som genomsyrar essän: Det är den fördummande masskulturen (inte minst TV) som gör att folket inte inser att de är slavar under Systemet. Masskulturen är en central del i Kapitalismen - det är denna som gör att vår “integrated world capitalism” fungerar som en enhet.

Låt oss kort gå igenom de två senare punkterna: På fyran är jag inte med Guattari. Håller med DeLanda här; det är slarvigt att utgå från att Kapitalismen/samhället är en sammanhängande enhet, och inte orka beskriva denna på detaljerat sätt, nedifrån-och-upp. (Här är Marx i högsta grad närvarande, även om Guattari talar om vikten att gå vidare från Marxistiska begrepp.) Skall dock inte tjata om detta här - har gjort det så många gånger tidigare.

Re: punkt tre - merparten av den korta texten är psykoanalytiskt influerad. Fine - detta är spännande. Men här skulle det kunna vara intressant att underbygga förklaringen till hur vi kan använda Freud och Lacan till att förstå samhällets tankemönster. Och dessutom tycker jag att Batesons ekologiska ansats - i Steps to an Ecology of Mind - är både vackrare och mer övertygande. 

Mer om denna i nästa post, då jag kommer att diskutera såväl Bateson som de politiska implikationerna av detta perspektiv.