Steg mot en mer spännande grön idédebatt: Del 1

Förra posten inkluderade en aningen utplattande ”inne och ute”-lista, och inte minst en hyfsat generaliserande diss av Felix Guattari. Känns som jag är skyldig er en aningen längre diskussion om Guattari. Inte minst eftersom jag säkert kommer att återvända till hans The Three Ecologies under hösten som kommer.

Vaknade någon gång vid fyra igår morse, kunde inte somna om, och plockade därför upp den sjukt inflytelserika Steps to an Ecology of Mind, av Gregory Bateson. Lyckades bränna igenom två essäer – ”From Versailles to Cybernetics” och ”Pathologies of Epistemology”, i del VI – innan jag slumrade till igen. Kollade sedan igenom The Three Ecologies under dagen. Som vi skall se är Bateson-texten oumbärlig för att styra Guattari-texten mot spännande ändamål. Inte minst gröna politiska sådana.

Ni som läst Christopher och Jimpan (se uppdateringen) känner kanske redan till att Guattaris lilla essä har aktualiserats av Johns Hopkins-statsvetaren Jane Bennett. Hon är den enda som lyckats publicera en artikel i den prestigefyllda akademiska journalen Political Theory som snuddar vid de materialistiska och vitalistiska teorier som ofta diskuteras här på bloggen. Texten, som heter ”The force of things: Steps towards an ecology of matter”,

seeks to give philosophical expression to the vitality, willfullness, and recalcitrance possessed by nonhuman entities and forces. It also considers the ethico-political import of an enhanced awareness of ”thing-power.” Drawing from Lucretius, Spinoza, Gilles Deleuze, Bruno Latour, and others, it describes a materialism of lively matter, to be placed in conversation with the historical materialism of Marx and the body materialism of feminist and cultural studies. Thing-power materialism is a speculative onto-story, an admittedly presumptuous attempt to depict the nonhumanity that flows around and through humans. The essay concludes with a preliminary discussion of the ecological implications of thing-power.

I ett tidigare konferenspapper – där hon mer uttalat bygger utifrån Manuel DeLanda, och dissar Adorno – drar hon även en mer explicita politiska slutsatser: ”I conclude by considering whether greater sensitivity to thing-power can induce a stronger sense of ecological responsibility.”

Hur som helst, jag sprang på Political Theory-texten när jag – inbjuden av Johan – skulle diskutera Deleuze/DeLandas flödesontologi på politisk teori-seminariet hos statsvetarna i Göteborg. Minns då att jag tyckte att texten var välskriven – men samtidigt att man inte får glömma att denna ontologi kan användas till annat. Detta sätt att se på världen kan inte reduceras till en grön politisk hållning. Så tycker jag fortfarande. Men samtidigt är dessa tankar spännande sätt att tänka nytt beträffande ekologi och grön politik.

Som Christopher berättar om i sin bloggpost såg vi Bennett prata på Goldsmiths i våras. Under sin utmärkta presentation diskuterade hon – mer än i Political Theory-artikeln – Guattaris The Three Ecologies. Jag vill även minnas att hon nämnde att en bok på detta temat är på väg. Så vi kommer nog att höra mer om såväl Bennett som annorlunda – och mer spännande – tankar om ekologi.

Vad är det då som är spännande med Guattaris ekosofi? Jo, att den utgår från tanken – som ofta diskuterats här på bloggen, i relation till såväl Latour som Deleuze – att det inte går att separera Naturen från kulturen. Grönt tänkande associeras ofta med skogsmulle-gubbar med skägg, som pratar om den Goda Naturen – och hur det Naturliga hotas av den Onda mänskliga civilisationen, den Onda ekonomiska aktiviteten/tillväxten etc. Den gröna ”ideologin” domineras, så vitt jag kan se, av just separationen av natur från kultur, icke-mänskligt och mänskligt – och därmed det objektiva från det subjektiva. (Det är denna separation – eller tron på att den kan upprätthållas – som Latour förknippar med modernitet.)

Guattaris text kan därför sammanfattas i följande citat:

Now more than ever, nature cannot be separated from culture; in order to comprehend the interactions between ecosystems, the mechanosphere and the social and individual Universes of reference, we must learn to think ’transversally’. Just as monstrous and mutant algae invade the lagoon of Venice, so our television screens are populated, saturated, by ’degenerate’ images and statements. (sid 29, Continuum Impact-utgåvan)

I detta citat kan vi lyfta ut fyra teman som fångar bokens innehåll:

  1. Upplösningen av gränsen mellan natur och kultur, som gör att han bryter med såväl nämnda skogsmullar som Arne Naess ekosofi.
  2. Arvet från Batesons tankar om kulturer av kollektivt tänkande (”minds”) som ekologier. Notera att Guattaris essä inleds med citatet ”There is an ecology of bad ideas, just as there is an ecology of weeds”, från nämnda ”Pathologies of epistemology”.
  3. Den psykoanalytiska ansatsen: ”Transversalitet” kommer från Guattaris arbete med psykoanalys, men kom senare att appliceras på organisation. (Ursprungligen kommer begreppet från matematiken.)
  4. Det trötta 68-tänk som genomsyrar essän: Det är den fördummande masskulturen (inte minst TV) som gör att folket inte inser att de är slavar under Systemet. Masskulturen är en central del i Kapitalismen – det är denna som gör att vår ”integrated world capitalism” fungerar som en enhet.

Låt oss kort gå igenom de två senare punkterna: På fyran är jag inte med Guattari. Håller med DeLanda här; det är slarvigt att utgå från att Kapitalismen/samhället är en sammanhängande enhet, och inte orka beskriva denna på detaljerat sätt, nedifrån-och-upp. (Här är Marx i högsta grad närvarande, även om Guattari talar om vikten att gå vidare från Marxistiska begrepp.) Skall dock inte tjata om detta här – har gjort det så många gånger tidigare.

Re: punkt tre – merparten av den korta texten är psykoanalytiskt influerad. Fine – detta är spännande. Men här skulle det kunna vara intressant att underbygga förklaringen till hur vi kan använda Freud och Lacan till att förstå samhällets tankemönster. Och dessutom tycker jag att Batesons ekologiska ansats – i Steps to an Ecology of Mind – är både vackrare och mer övertygande. 

Mer om denna i nästa post, då jag kommer att diskutera såväl Bateson som de politiska implikationerna av detta perspektiv.

19 tankar kring ”Steg mot en mer spännande grön idédebatt: Del 1

  1. Jimmy

    Intressant! Nu är det på G.

    En grej bara, som jag antingen inte håller med dig om, eller vill förtydliga (om det är så att du tycker som jag men inte säger det in so many words:

    Den gröna “ideologin” domineras, så vitt jag kan se, av just separationen av natur från kultur, icke-mänskligt och mänskligt – och därmed det objektiva från det subjektiva.

    Den gröna ideologin domineras av en kritik av denna åtskillnad, och säger att en sådan åtskillnad dels är verklighetsfrämmande dels skadlig. Samtidigt bidrar mycken kritik av detta slag till att befästa åtskillnaden (t ex Greenpeace vs GMO, som jag debatterat förut) – ungefär som vänsterns kapitalismkritik riskerar att essentialisera Kapitalismen med stort K.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Jim,

    jo – jag är subjektiv på denna punkt, därav ”såvitt jag kan se” – men min uppfattning är att många förespråkare av det gröna perspektivet (och den yttre förståelsen av dessa) gärna talar i termer av att Naturligt är skiljt från det mänskliga. (Dessa förspråkare må mena att vi människor måste vara i ”harmoni med” Naturen, men det är en annan sak.)

    Men, som sagt, detta är min uppfattning. Har ännu inte sett någon lämplig opinionsundersökning, men gissar att många utomstående ser gröna som beskyddare och försvarare av Naturen – och att människans verkningar/teknologier etc. inte räknas in i denna Natur.

    Hur som helst – kanske klarnar allt något i nästa post… Och visst är det på G!!!

  3. Jimmy

    Jag håller helt med dig om att många förespråkare av det gröna perspektivet gärna talar om det Naturliga som om det vore skilt från det mänskliga – och där är Bennett, Guattari, Bateson et al. väldigt bra att använda.

    Dock finns det också en grön civilisationskritik som talar om att problemet med moderniteten är just åtskiljandet av natur/kultur, empati/rationalitet, femininitet/maskulinitet etc. och att det sistnämnda ledet systematiskt överordnar det förstnämnda. Detta är påtagligt när man läser ideologiska texter, om än kanske inte i den utåtriktade debatten – likväl faller även de genomtänkta ideologerna ofta i fällan att befästa själva dikotomierna. Och denna motsägelsefullhet tror jag att sökandet efter en posthumanistisk ekosofi kan råda bot på.

    Så vi är ute på samma mission, men ser kanske problemet på lite olika sätt.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Absolut – men det är detta jag menar – ett tankesystem som hävdar att ”det sista ledet systematiskt överordnar det förstnämnda” innefattar ju tanken att natur och kultur är separata.

  5. Jimmy

    Japp. Det är också de grönas kritik, inklusive Naess och skogsmulleskäggen.

    Problemet är dock inte att de inte ser detta, för det gör de, utan att de inte – till skillnad från en posthumanistisk ekosofi, hoppas jag – lyckas lämna dikotomin bakom sig.

    Det var kanske det du menade, men det var i så fall det jag tyckte var oklart.

  6. Marcus

    Vill bara flika in en morgontidig tankegång i er debatt:

    I stort hamnar ni i samma diskussion som jag och Kalle brukar hamna i, då det gäller såväl liberalism som socialism och marxism. Det är bara alltför lätt att förstå den andres praktik som en konsekvens av dennes ideologi, medan man tror sig vara kapabel att avskilja praktiken när det gäller den egna ideologin…

    Jag brukar i de flesta sammanhang söka mig mot de ideologiska källorna (lite som Jimmy här). Och i marxism-debatten är det också fler än jag som påpekar att Marx är så ofta missbrukad att det knappt är meningsfullt att tala om någon marxism. Det slår mig dock nu att denna källhänvisnings-strategi är rätt larvig, ja till och med att min egen ideologi (!) snarare bör påbjuda mig att söka de faktiska handlings- och utsagemönstren i praktikerna.

    Det gröna är då varken separationen av och omprioriteringen mellan natur och kultur eller upphävandet av den distinktionen, utan de faktiska handlingar och konsekvenser av handlingar som sägs motiveras genom sådana värden. Det går ju tyvärr inte säga att den civilisationskritiska naturromantikern, den med idealet att lämna ”allt” för ett litet självhushåll i skogen, inte är grön – inte sant, Jimmy?

    Det gröna produceras i själva den moderna sprickan natur/kultur, det är i konflikten mellan dessa moderna sfärer som det gröna uppstår, oavsett man väljer att förkasta det ena (kulturen) eller förkasta dikotomin i sig. Det förstnämnda upphäver ju faktikt dikotomin i praktiken, även om den bygger på en idé om de båda sfärerna som oförenliga – inte sant, Kalle?

    Gröna praktiker förenas av samma konflikt, inte i samma lösning. Liberal praktik förenas av den representationellt uppkomna konflikten mellan det individuella och det universella (observera: jag säger inte mellan det individuella och det sociala), socialistisk praktik förenas av den materiella konflikten mellan arbete och ägande. Såväl den liberala som den socialistiska konflikten är för övrigt moderna företeelser…

  7. Marcus

    Lite mer koncist:

    A. Grön politik är de politiska praktiker som gör motstånd mot en kultur som ser sig själv som fristående från naturen.
    B. Liberal politik är de politiska praktiker som gör motstånd mot universella värden som är för-, meta-, icke-, anti- (etc) -individuella.

    C. Socialistisk politik är de politiska praktiker som gör motstånd mot ägande(strukturer) som inte är grundade i arbetet.

    Alla försöker på något sätt överbrygga sin identifierade grundkonflikt, men kan bara med mycket varierad framgång frigöra sig från dikotomin i sig på grund därav.

  8. jimmy

    Tack, Marcus! Du sa det bättre än jag. Min poäng var att gröna civilisationskritiker ofta anser att människan (under övergången till jordbruk enligt vissa, under industrialiseringen eller modernitetens uppkomst enligt andra) skapat en uppdelning mellan natur/kultur, empati/rationalitet, kropp/själ, etc., som inte funnits innan alt. inte finns egentligen (utan endast mentalt/diskursivt – men det får återverkningar på hur vi handlar). Jag håller personligen med om att primitivistisk naturromantik inte är någon hållbar (utan tvärtom motsägelsefull då den inte övervinner dikotomin natur/kultur) strategi för grön samhällskritik. Men jag skulle nog ändå räkna det till grön ideologi.

  9. jimmy

    Tillägg: Den ”textiga” uppfattningen att dikotomin natur/kultur endast existerar diskursivt är ju ett exempel på sådant som posthumanismen vill göra upp med. Och det är det vi sysslar med här.

  10. Marcus

    Låt mig testa något apropå posthumanism, D&G och allt det där…

    Det finns en fallgrop här, nämligen att man betraktar förhållandet kultur-natur litegrand som förhållandet Statsapparat-Krigsmaskin, att vi lite förenklat har att göra med en process som räfflar och en som slätar ut. Det är en sådan förståelse av konflikten natur/kultur – vanligt förekommande men oftare uttryckt med helt andra begrepp – som vi måste vända oss emot.

    Räffling/slätning, territorialisering/deterriotorialisering, etc är ju i högsta grad involverade i såväl naturliga som kulturliga processer. Natur och kultur skiljer sig inte i vad de GÖR, utan i vad de BESTÅR AV – kulturen innehåller nämligen människor, det är skillnaden, och allt detta är således en ren fråga om content, snarare än expression.

    Vad vi behöver är en ekologi som bygger på den insikten, att kulturen är den befolkade naturen, och ingenting annat. Att hävda att detta inte skulle utgöra någon skillnad mellan natur och kultur är naturligtvis dumt, nästan lika dumt som att hävda att detta skulle innebära en väsensskillnad…

    Där är själva posthumanismen i det, som jag ser det.

  11. jimmy

    @Marcus:

    Vad vi behöver är en ekologi som bygger på den insikten, att kulturen är den befolkade naturen, och ingenting annat.

    Var det inte det Karl Marx var ute efter när han myntade uttrycket ”andra natur” om kulturen? (Eller om det var någon annan vänsterhegelian, kanske Feuerbach?)

    (Och det säger jag utan att hävda att vi måste tillbaka till Marx för att fixa miljöproblemen. Jag vill bara påminna om att en sådan uppfattning om kulturen egentligen inte är något som behöver uppfinnas på nytt. Det är inte bara Marx som sett saken på det sättet.)

    Håller för övrigt med. Kultur/natur bör inte förstås i analogi med statsapparat/krigsmaskin.

  12. jimmy

    Richard Rorty har sagt något om att människan utmärker sig bland djuren endast genom en högre grad av komplexitet, inte genom en väsensskillnad, och det är något jag tycker vi bör ta med oss in i den posthumanistiska ekosofin. Tänkte skriva något inlägg om det på den egna bloggen.

  13. Thomas Svensson

    Marcus, ”Grön politik är de politiska praktiker som gör motstånd mot en kultur som ser sig själv som fristående från naturen.”
    Det där är verkligen tilltalande uttryckt, men dina följddefinitioner av lberalism och socialism känns lite konstruerade, tycker jag.

    En fråga bara. Du skriver också:

    ”Det gröna produceras i själva den moderna sprickan natur/kultur, det är i konflikten mellan dessa moderna sfärer som det gröna uppstår…”

    Vadå moderna sprickan, moderna sfärer, valet att definiera en dikotomi är väl oberoende av modernitet? Även postmodernister använder väl kategoriseringar och dikotomier som hjälp i sitt tänkande, eller?

  14. Heiti Ernits

    Mycket efterlängtat och intressant inlägg!

    En reflektion:
    Jag håller heller inte med i påståendet av att det görs en åtskillnad mellan natur och kultur i den gröna ideologin – däremot kan jag förstå att den så kan uppfattas, främst på grund av mediers enahanda rapporingar och frånvaron av seriös debatt av den gröna idelogin (kolla bara på wikipedia eller whatever så förstår man hur rudimentära kunskaperna är därom).

    Det finns naturligtvis ”skogsmullar” som eftersträvar en förmodern samhällsordning, visst, men det handlar om att dessa personer skapar praktiska maximer utifrån delar av den gröna ideologin. En praktisk lösning på de problemen som man identifierar kan för vissa vara att eftersträva ett förmodernt (premodernt) samhälle. Men långtifrån alla predikar detta: Inte heller Arne Naess (som av många -orätt- anses som ”skogsmulle”) som man kan tro, jag skall återkomma till detta strax.

    Ontologin för den gröna ideologin är holitisk i sin grund – vilket gör att man inte kan göra en åtskildad mellan kultur och natur. Tvärtom – som har sagts i kommentarerna – så handlar mycket den gröna idén om en kritik av modernismen och den åtskillnad mellan natur och kultur som började men den Descartanska revolutionen.

    ”Men gissar att många utomstående ser gröna som beskyddare och försvarare av Naturen – och att människans verkningar/teknologier etc. inte räknas in i denna Natur”

    Jag tror att det här problemet ligger. Man uppfattar den gröna på ett visst sätt på grund av att idéerna inte fått den spridning de förtjänat men man har inte heller lyckats ”bredda” ideologidebatten. Väldigt lite av den akademiska debatten har berört den gröna ideologin, iaf. ifall man jmf. med de klassiska ideologierna.

    På tal om Naess igen; i boken Livsfilosofi (har inte läst de andra än men har i pipen) predikar Arne vikten av teknologiska hjälpmedel och saker och artefakter som kan vara oss tillgodo – för vår vällevnad eller personliga utveckling: t.ex. vikten av datorer (se. Livsfilosofi s.152)

  15. Marcus

    Jimmy: Ja, att posthumanism och marxism är närliggande är ganska självskrivet. Jag har personligen svårare att närma liberalismen med posthumanismen, men den som får det att funka är välkommen att göra så… 🙂 Att Rorty fattar grejen förvånar mig inte heller!

    Thomas: Jag skulle nog vilja säga att dikotomin mellan natur och kultur och de båda sfärerna är just moderniteter, inte att dikotomier eller kategorier per definition är moderna. Det är praktiskt taget omöjligt att använda språket utan kategoriseringar och dikotomier, tror jag, men en postmodern tänkare aktar sig noga för att använda av språket som en representation av ”verklighet”. Därför känns det ofta som om postmoderna begrepp glider på betydelserna och blir mer svårfångade.

    Säg så här: Det moderna är med sin diktomi natur/kultur intresserat av naturen respektive kulturen, medan det postmoderna snarare är intresserat av själva / – ”snedstrecket” – som dragits mellan dem.

    Heiti: Ja, holism är en viktig grundsten i den gröna ideologin, och alltifrån metafysik som Spinozas enda substans, till fysik som emergensfenomen, har holistiska anstrykningar. De tillhör ju Deleuzes universum i allra högsta grad. DeLanda är dock noggrann med att markera mot holismen i sin uttolkning av Deleuze, och rör sig mer mot Hume och hans ”relations of exteriority” – som Deleuze också omhuldar. Bara som en liten not.

  16. Jakop Dalunde

    Fantastisk läsning, både inlägg och kommentarer.

    Jag tycker att det i den gröna ideologin ryms en holitisk kamp mot väsensskillnaden i sig, värderelativism. Allt hänger ihop, allt är sociala konstruktioner.

  17. Jimmy

    Det kanske är jag som gör något fel, men är inte ”Thing-Power” och ”Force of things” identiska texter?

  18. Kalle P Inläggsförfattare

    @Jakop: Kul att du tittade förbi!!
    @Jimmy: Jag gissar att konferenspappret är en tidig version av det som sedan publicerades i Political Theory.

  19. jimmy

    @Kalle: Aha, på så vis. Jag blev nyfiken på Delanda-spåret, men det finns ju även i ”The Force of Things”.

    Finns Bennetts Goldsmiths-presentation utförligare beskriven nånstans? Kanske ett paper att få tag på? (Christopher skrev ju lite om den, men jag vill ha mer.)

Kommentarer inaktiverade.