Att dricka med autopiloten på, att utforska multiversum

En liten post om sommelierskap, kropp, vin och konstnärlig forskning.

Min vän M arbetar med vin, och har spenderat merparten av sina tjugo och trettio i sommelier-svängen. När man frågar honom om hans jobb försöker han i allmänhet avdramatisera det: Man skall inte bli intimidated av alla krångliga franska facktermer som används inom vinprofessionen, som sommelier har man helt enkelt druckit en del vin, man uppskattar vin, man vill ofta sprida detta intresse. Det är inte svårare än så, typ.

Denna hållning är delvis ett uttryck för den klädsamma självdistans som alltid kännetecknat M, men kan även förstås på ett mer generellt plan: I början av sin sommelier-karriär är man noga med att lära sig allt om vin – och kanske framförallt att lära sig känna så mycket som möjligt (så många nyanser som möjligt) i ett vin.

Låt oss redan här anknyta kort till den samhälls- och kulturteori som på senare år vuxit fram kring kroppen och affekter. Vinciane Despret har definierat det enligt följande: Att ha en kropp är att – som en sommelier under sina första år – lära sig att bli affekterad. Att ha en kropp är att utforska alltfler möjligheter att bli berörd – att sättas i rörelse – av andra kroppar, vare sig dessa är människor eller icke-människor.

Häromsistens berättade M att man, efter några år inom yrket, blir mer avslappnad kring användningen av vinfärdigheterna – man blir lite mindre obsessive kring det man pluggat in och gjort sig känslig inför, och börjar få ett mer löst och ledigt förhållningssätt till vinet. Detta, gissar jag, har inte att göra med att man slutar använda dessa färdigheter, utan snarare med att man – som jag tolkar det – ”dricker med autopiloten p唝. Man behöver inte tänka på samma sätt, utan istället jobba på ett mer icke-medvetet plan: Kroppen (näsan, munnen) påverkas alltjämt av de nyanser man lärt sig att urskilja, men man behöver inte nödvändigtvis prata på i all evighet om dessa nyanser.

Så – M avdramatiserar sitt sommelierskap, eller åtminstone den auktoritet som detta innebär, men är icke desto mindre annorlunda än oss andra. Från Deleuze och von Ãexkull vet vi att man skall utvärdera kroppar genom att räkna affekter – genom att räkna de saker som affekterar en viss kropp. (Fästigen har som bekant tre sådana affekter.) M har avgjort fler än jag har, åtminstone i relation till vin. När vi gick på dagis ihop var det inte på detta vis – vi var med största sannolikhet lika okänsliga inför vinets nyanser. (Kan dock inte vara säker – vi drack inget vin på den tiden. Åtminstone inte jag; det är möjligt att M hinkade i sig Beaujolais i kuddrummet när vi andra eftermiddags-sussade.) Såhär tjugofem år senare, under det våra livsflöden förgrenats för att därefter återförenas, så besitter vi alltså olika kroppar, med olika kapaciteter att bli affekterade. Detta gäller inte bara M och mig – vi alla lever våra liv enligt mer eller mindre förgrenade banor, och under dessa rörelser lär vi oss att beröras av olika typer av entiteter, och får då olika kroppar.

Hur skall vi då beskriva det sätt på vilket Ms kropp skiljer sig från min? I en finfin artikel* från 2004 diskuterar vinaristokraten Bruno Latour dessa frågor, utifrån Genevieve Teils studie av man inom parfymindustrin i Paris blir/skaffar sig ”en näsa” – hur man lär sig urskilja dofter. Detta sker medelst ett litet doftkit – malettes à odeurs – som hjälper en att bli allt bättre på att urskilja olika doftnyanser. (Uppenbarligen finns det ett likadant inom vinvärlden.) Om man så går en kurs för att ”bli en näsa” händer följande:

Before the session, odours rained on the pupils without making them act, without making them speak, without rendering them attentive, without arousing them in precise ways: any group of odours would have produced the same general undifferentiated effect or affect on the pupil. After the session, it is not in vain that odours are different, and every atomic interpolation generates differences in the pupil who is slowly becoming a ”˜nose”™, that is someone for whom odours in the world are not producing contrasts without in some ways affecting her. The teacher, the kit and the session are what allow differences in the odours to make the trainees do something different every time – instead of eliciting always the same crude behaviour. (207)

Att ha en kropp (att lära sig att affekteras) är alltså att bli välartikulerad:

One way I have found to talk about those layers of differences is to use the word articulation. Before the week-long session, the pupils were inarticulate. Not only in the sense of a conscious and literary sophistication, of their ability to speak about the odours; but they were also inarticulate in a deeper and more important sense: different odours elicited the same behaviour. Whatever happened to the world, only the same obstinately boring subject manifested itself. An inarticulate subject is someone who whatever the other says or acts always feels, acts and says the same thing (for instance, repeating ego cogito to everything that affects the subject is a clear proof of inarticulate dumbness!). In contrast, an articulate subject is someone who learns to be affected by others – not by itself. There is nothing especially interesting, deep, profound, worthwhile in a subject ”˜by itself”™, this is the limit of the common definition – a subject only becomes interesting, deep, profound, worthwhile when it resonates with others, is effected, moved, put into motion by new entities whose differences are registered in new and unexpected ways. Articulation thus does not mean ability to talk with authority – we will see in the next section that authoritative talk may be employed to repeat always the same thing – but being affected by differences. (209-210)

I detta finns en hel del av Latours käpphästar kring relationen mellan människor och icke-människor, subjekt och objekt – mer om detta nedan. Låt oss bara konstatera att M är mer välartikulerad än jag vad gäller (exempelvis) vin. Häll i mig ripasso – jag säger ”gott”. Häll i mig den där pinot noiren som vi bjöds på av sommelier-kollegan häromsistens på Familjen – jag säger ”gott”. (I bästa fall lägger jag till, ”smakar lite som ripasso”.) Gör samma sak med M, och han artikulerar någonting mycket mindre enfaldigt, och mycket mer intressant.

Skillnaden mellan min och Ms kropp är just att de reagerar olika på diverse vin-stimuli – han är ett känsligare, mer välkalibrerat instrument än jag. Detta är också allt vi kan veta om vad som skiljer oss åt. Det är frestande att – i traditionell vetenskaplig anda – börja söka sig ned i exempelvis våra respektive smaklökars sammansättning. (Hur ser de ut? Vilken är deras kemiska sammansättning?) Men även en sådan analys kan inte vara något annat än experiment i hur våra kroppar reagerar på olika stimuli (från ett vetenskapligt instrument): Som Birgitte Gorm Hansen påminde oss i Tokyo: ”Peering means interfering”. Att representera smaklökars sammansättning förutsätter att dessa prepareras, utsätts för viss behandling, som gör att vissa egenskaper lockas fram. Vetenskapen må söka efter ett objekts essens, men kan aldrig vara någonting annat än ett sökande efter metoder att – precis som sommelieren, i relation till vinet – artikulera skillnader i stimuli.

Icke desto mindre tenderar vetenskaplig kunskap att bära på en viss auktoritet – den gör anspråk på att göra någonting annat än sommelierens så kallat ”subjektiva” uppfattning om vinet. I artikeln ifråga kopplar alltså Latour frågan om artikulation av dofter till diskussionen om vetenskaplig praktik. Även här är, som vi skall se, M och hans sommelier-skrået intressanta att diskutera. Ms försök att avdramatisera sommelier-snacket – och istället fokusera på mer opretentiöst utforskande av vinet – kan förstås som ett försök att undvika att hamna i den fälla där en viss beskrivning av vinet blir styrande. Längst ned i detta helveteshål finns träiga kemiska beskrivningar av det som vindrickaren lärt sig att förnimma. Latour fortsätter:

It is crucial to find an accurate way to describe this ”˜learning to be affected”™, because I want to contrast it with another model that may become parasitic on my description. In that model, there is a body, meaning a subject; there is a world, meaning objects; and there is an intermediary, meaning a language, that establishes connections between the world and the subject. If we use this model, we will find it very difficult to render the learning by the body dynamic: the subject is ”˜in there”™ as a definite essence, and learning is not essential to its becoming; the world is out there, and affecting others is not essential to its essence. […] We will end up with a world made up of a substrate of primary qualities – what science sees but that the average human misses – on top of which subjects have simply added mere secondary qualities that exist only in our minds, imaginations and cultural accounts. In the course of this operation, the interesting body will have disappeared: either it will be the nature in us, the physiological body, that is, the chemistry of the nose receptors connecting directly with the tertiary structures of the pheromones and other aerosols, or it will be the subjective embodiment, the phenomenological body that will thrive on the lived-in impression provided by something ”˜more”™ than chemistry on our nose. No matter how alive we make this supplement of attention, it will always refer only to the depth of our subjection to ourselves, no longer to what the world is really like. (207-208)

Alltså – den klassiska modellen av objekt och subjekt leder oss att tro att vinets ”primära kvaliteter” kan reduceras till det som kemister bevisar, och att vår erfarenhet av vinets ”sekundära kvaliteter” är någonting som kommer inifrån oss själva. Det är först om vi bryter denna tråkiga allians mellan kemister (som pratar om objekt) och fenomenologer (som pratar om subjektiva världar) som vi kan börja förstå vinet på roligare vis. Förutom begreppet ”artikulation” pratar Latour även om ”propositioner”:

The real impact of the notion of articulation is not felt, however, as long as one does not say what is articulated. It cannot be ”˜words”™, as if articulation was a purely logocentric term. The odour kit is not made of words, nor is the professor, nor is the institution that allows trainees to be educated in having a nose, nor is the chromatograph, nor the professional bodies of organic and synthetic chemistry. It cannot be ”˜things”™ if by this we mean a substance defined by primary qualities, for instance the tertiary structure of perfumes or the DNA code for manufacturing olfactory receptors, because then the bodies that are affected by those differences will have entirely disappeared and, with them, the articulation. Working in the vicinity of Isabelle Stengers”™s Whitehead, I have acquired the habit of using the word propositions to describe what is articulated. The word ”˜proposition”™ conjugates three crucial elements: (a) it denotes obstinacy (position), that (b) has no definitive authority (it is a pro-position only) and (c) it may accept negotiating itself into a com-position without losing its solidity.

Vetenskapen skall alltså inte förstås som ett försök att finna den perfekta representationen av objektet, genom att fånga primära egenskaper genom ”statements”, utifrån något olokaliserbart Gud-perspektiv. (Det som Donna Haraway kallar att ”göra Gud-tricket”.) Vetenskap är istället att locka ut flertalet ”propositions” ur verkligheten, och inte priviligiera någon särskilt utvald ”accesspunkt” till denna verklighet. Återigen: Kromatografen och näsan bör förstås på samma sätt – det är inte så att den förra fångar objektets sanna essens, och att den senare är en sekundär projektion av denna essens. Flödet av dessa propositioner får sedan nya mönster att uppstå – såhär låter Latour när han är on a Deleuzian complexity theory tip:

To say that the world is made of articulated propositions is to imagine first parallel lines, the propositions, flowing in the same direction in a laminar flow and then, because of some clinamen, generating intersections, bifurcations, splitting, that produce many eddies transforming the laminar flow into a turbulent one. (213)

Tanken är att vetenskaperna inte kan ta bort någonting från världen, utan bara lägga till. Målet för vetenskapen är inte att diskvalificera vissa artikulationer/propositions som osanna/subjektiva/whatever, genom att hänvisa till den till dags dato bästa metoden att nå till ”de primära egenskaperna” (exempelvis en kromatograf). Målet är istället att multiplicera antalet propositioner vi kan locka ut från världen, och sedan låta våra artikulationer börja dansa med varandra.

Såhär vill jag alltså förstå min vän M när han pratar om sommelier-skrået: Målet är inte att reducera vinet till någon viss essens, någonting som ska ”settle the issue” en gång för alla. Istället försöker man kollektivt umgås med viner, diskutera dem, kanske till och med gräla om dem – allt utan att referera till några trumfkort som effektivt stänger ned diskussionen. (En vanlig scen när man är ute med M: Någon sommelier-kollega kommer fram, häller upp ett glas utan att visa flaskan, och direkt uppstår ett turbulent utbyte av artikulationer.)

Alltså – frågan är hur vi kan få världen att visa mer av sig själv, inte låtsas som att den endast säger en sak, och att denna röst är entydig? Latour ber oss att sluta tänka i termer av ett universum, och istället förstå världen som ett multiversum.

I will employ the term multiverse, put to such good use by James: the multiverse designates the universe freed from its premature unification. It is exactly as real as the universe, except the latter can only register the primary qualities while the former registers all of the articulations. The universe is made of essences, the multiverse, to use a Deleuzian or a Tardian expression (Tarde, 1999), is made of habits. This does not mean, as we shall see in the final section, that we abandon unity, since we do not go from one universe to multiple worlds – we still talk about the multiverse – but that we do not want a unification which would have been done on the cheap and without due process.

Just det, vi vill undvika ”ett enande” av världen som görs on the cheap. I resten av artikeln diskuterar Latour, i åtta punkter, en Despret/Stengers-vetenskapsfilosofi ser ut – någonting som vi inte har plats för att diskutera här. Låt oss bara ta upp Latours avslutande exempel: En gammal kollega till honom bär alltid med sig en bild på sin fru. Inget ovanligt i det, förutom att bilden är en CAT-scan av hennes hjärna. Ex-kollegan, som heter Paul Churchland och är ”neurofilosof”, skulle hävda att detta är ett ”sannare” sätt att se på frun – ett bättre sätt att nå fram till hennes primära egenskaper. Latour, å sin sida, vill inte ge neurofilosofen

the incredible privilege of defining brain scans as forming the indisputable primary qualities of the world – what the universe is made of – while letting humanists, lovers, archaic social scientists, add to this fabric of the universe the secondary subjective qualities, like little kids painting doodles on the washable walls of their kindergarten. (225)

Ursäkta om jag upprepar mig, men ändå – vi bör inte förstå denna CAT-scan som någonting som tar bort eller reducerar, utan som något som tillför något till världen. Så,

why not view Churchland”™s enterprise as I treated the odour kits of the first section? I said above that, because of the training session, the trainee ”˜learnt to have a nose”™, to ”˜be a nose”™, by detecting small differences that were not affecting her before. Why don”™t we use this formulation to account for Paul”™s enterprise? He too is learning to become sensitive, through the mediation of instruments, to hitherto undetectable differences in the spin of the electrons of his cherished wife”™s brain. Paul may be perfectly right in saying that we should all become sensitive to electrical differences in each other”™s brains and that this sensitivity, this learning to be affected, will make us have a richer and more interesting understanding of others”™ personality than mere boring facial expressions. With the odour kit we inhabit a richly odiferous world; with colour scans we inhabit a richly atomical electric world.

Här kan vi jämföra två sätt att utvärdera neurofilosofens arbete – via Popper, eller via Stengers/Despret:

In the traditional vision, Churchland is either right or wrong, that is, the layer of phenomena he is sticking to is wholly independent of his equipment, laboratory, disciplinary affiliations, ideologies. Primary qualities are detectable only by invisible and disembodied scientists reduced not even to brains, not even to atoms, but to pure thought. [”¦] In a science studies version, however, what the neurophilosophers claim is up for grabs. They might articulate interesting contrasts, or they might repeat redundant results produced by other scientists that they don”™t really comprehend because they have forgotten the narrow instrumental constraints to which a few isolated facts owe their existence […] Scientists might feel protected by Popper”™s falsification principle as long as they crank out data in a reasonably scientific manner but there is no refuge from the Stengers–Despret shibboleth (226)

Åter till sommelier-skrået. Visst, det som de håller på med kan inte sägas vara vetenskap i den Popperska meningen – ingen gör anspråk på att vara en Gudalik sommelier, fri från ideologier eller särintressen. Är sommelierernas aktivitet vetenskap enligt Stengers-Despret-perspektivet? Well, kanske. Denna fråga måste besvaras utifrån en annan begreppsarsenal – frågan är om de lyckas artikulera propositions, om de får objekt som tidigare var tysta att ”tala”, om objekten tillåts säga emot, om deras artikulationer är intressanta (lyckas dra till sig intressenter) osv.

Ovanstående kan med fördel kopplas till den diskussion som nu pågår kring ”konstnärlig forskning”: Man kan tänka sig en forskning där en (måhända modifierad) form av ”konstnärligt uttryck” kan vara just det som artikulerar nya propositioner – och inte ”bara” vara någonting som tillhör fenomenologiernas ”subjektsvärld”. Vi talar alltså här om en konstnärlig forskning som inte är ”tolkande”, utan faktiskt gör mer eller mindre realist-inspirerade anspråk på att fånga säga någonting om en värld som existerar oavsett vad vi säger om den.

Detta perspektiv skulle även kunna leda fram till nya perspektiv på ”det politiska” i den konstnärliga forskningen. Latour avslutar:

We should not forget that what puts the question of the body at the forefront of social science is, on the one hand, the meeting of feminism, science studies and a fair amount of Foucault”™s redescription of subjection, and on the other, the expansion of bioindustry into all the details of our daily existence. This Body Politic, the struggle around biopower – certainly, as Foucault foresaw, the great question of this century – cannot be sustained if one agrees to give science the imperial right of defining all by itself the entire realm of primary qualities, while militancy limits itself to the residual province of subjective feelings. Biopower should have a biocounterpower. Without it, ”˜body talk”™ will never be any more effective than the songs of slaves longing for freedom. (227)

*: Latour, B. (2004) ”How to talk about the body? The normative dimension of science studies”, Body & Society, Vol 10, No 2-3.

3 tankar kring ”Att dricka med autopiloten på, att utforska multiversum

  1. Thomas Svensson

    Hej Kalle, det var ett tag se’n! Som du vet är jag något av Popper-fundamentalist och har därför några synpunkter på din text.

    Du citerar Latour:

    ”Scientists might feel protected by Popper”™s falsification principle as long as they crank out data in a reasonably scientific manner but there is no refuge from the Stengers–Despret shibboleth (226)”

    Vad menar Latour? Att ”crank out data in a reasonable scientific manner” låter inte särskilt Popperskt. Tvärtom förutsätter den Popperska vetenskapliga metoden att man gör riktade experimet för att finna data som kan falsifiera ens hypotes. Nu vet jag förstås inte vad som menas med ”the Stengers–Despret shibboleth”, utan reagerar väl bara utifrån min inskränkta naturvetenskapliga horisont.

    Du själv antyder också en grav missuppfattning av Popper när du skriver: ”Visst, det som de håller på med kan inte sägas vara vetenskap i den Popperska meningen – ingen gör anspråk på att vara en Gudalik sommelier, fri från ideologier eller särintressen.” Popper hävdar ju, tvärtom, sitt falsifikationskriterium och krav på öppen kritiska diskussion som de enda botemedlen mot de ”ideologier” och ”särintressen” som är en omistlig del i varje vetenskapmans tänkande. Alltså, vetenskap i den Poppeska meningen fungerar utmärkt trots våra tillkortakommanden.

    Ytterligare en uppfattning som jag inte känner igen från min värld är att sökandet efter ”de primära egenskaperna” skulle vara ett kriterium för vetenskaplighet. Visserligen finns det fysiker som söker sig åt det hållet, men sedan Einstein är det väl ingen som tror sig kunna komma fram till ”de primära egenskaperna”?

    Din sommeliers verksamhet är förstås inte vetenskaplig i Poppers mening. Den del av hans kunskap, som inte delas av andra, försvinner när han(-s näsa) dör. Eftersom han inte kan reducera sina speciella sinnesintryck till något som kan skrivas ner och tolkas av andra på ett rationellt sätt, så är de väl därmed egentligen bara till nytta för honom själv. Förutom förstås att han kan lägga ut texten för kunderna och ge dem en stundens upplevelse.

  2. Malte Max

    Inspirerande!

    Vill gärna höra mera om det här med konstnärlig forskning.

    Tror f.ö. Karen Barad använde nämnda slogan som imperativ: ”Don’t Just Peer, Interfere!”

  3. Pingback: 99, our 68 » Fotografi och samhällsvetenskap: Referat

Kommentarer inaktiverade.