Bokförlagskatedralerna och det sammas abstrakta maskin

Förlagskatedralerna är i GBG, i syfte att försöka övertyga oss köpa mer av samma.

Tittade kort in på Bokmässan igår kväll, på det så efterlängtade branschminglet. Kulturens grindvaktare från hufvudstaden träffas för att dricka rödvin med varandra. Alla de människor man ser i officiella Kultursverige – på kultursidorna och Kulturnyheterna – alla samlade på samma ställe. Ser samma ut, säger samma saker. Gurglar om samma gamla sanningar.

Hamnade sedan på Uppåt Framåt. Uppenbarligen hade Atlas anordnat ett lite halvhemligt boksläpp. Förlaget skall släppa en ny bok – Könskrig, tror jag bestämt den heter. Den verkar vara mer av samma berättelser om identitet och diskursiva kategorier som vi nu har läst i årtionden:

  • Mer av samma textism; textbesatthet.
  • Mer av samma världsbild – verkligheten (och makten) som en samling berättelser.
  • Mer av samma krampaktiga fastklängandet vid det mänskliga subjektet.

Ambitionen var att bara 80-talister skulle skriva, men det blev visst svårt att hitta tillräckligt många skribenter som skulle fortsätta i samma gamla littvet-anda. Därför är några etablerade 70-talister även med.

Mest talande är bokens säljpitch – texten skall visst vara ”2007 års Fittstim – fast ändå inte”. Alltså: ”Köp denna bok. Den är mer av samma – fast ändå inte. New and improved!”

Devisen ”detta är inte 2007 års Fittstim (men allt bra nära) är ju en snygg beskrivning den maskin som verkar inom dagens katedraliserade, anti-marknadsdominerade ekonomi. Producera mer av samma, och se till att dominera ekonomin tillräckligt för att motverka cirkulationen av det som inte är samma. På så vis räcker det med endast minimala skillnader och mindre uppdateringar för att folk skall fortsätta köpa just mer av samma.

Bokproduktionen och -distributionen har alltså en katedralisk struktur, som gör att denna mer-av-samma-maskin fungerar någorlunda väl. Detta förlagsstratum innefattar mer än bara fenomenet Bok och Bibliotek; vi talar om ett assemblage av materiella komponenter (distributionssystem, det geografiska klustrandet av förlagslokaler, sociala nätverk, relationen till närliggande kultursektorer), såväl som expressiva komponenter (lagstiftning kring immateriella rättigheter, textistiska tankemodeller/mem, mystifieringen av de Stora Författarna och deras intriger).

Denna katedraliska, ”molära” struktur skall inte ses som statisk, eller ens sluten. Fallet Könskriget är ett exempel på just hur förlagsapparaten kontinuerligt ”suger in” ny materia/energi (i detta fallet ett nytt gäng av skribenter; 80-talister), men ändå lyckas upprätthålla en stabil produktion av mer-av-samma. Som Brian Massumi skriver i A User’s Guide to Capitalism and Schizophrenia:

Molarity presents itself as stasis, but … is in reality a productive process: a making-the-same. Stasis, or entropic equilibrium, exists only under special conditions, in an artificially closed system. … Although the system of the Same stands for stasis, it is surreptitiously active. Molarity is productive activity kept to the minimum necessary to guarantee relative closure. It tends toward entropy, but entropic equilibrium … is a limit never reached.

Alltså: En molär struktur (i detta fallet förlagsbranschen) är inte statisk, eller ens i jämvikt. Naturvetenskapen lär oss att endast döda organismer är i statisk jämvikt. Den lär oss även att inget system kan vara helt slutet – energi måste förr eller senare flöda genom alla system.

Bokbranschen har dock fastnat i en abstrakt maskin som uppenbarligen bara producerar mer av samma. Vi som vill se någonting annat publiceras – vi som vill se en något mindre homogen kulturdebatt – kan bara hoppas på att detta katedraliska system löses upp, komponent för komponent. Förhoppningsvis kan då det svenska kulturlivet börja fungera utefter en annan abstrakt maskin, på ett mer basaraktikt vis.

Enskilda skribenter kan i högsta grad vara en del av denna destratifiering av kulturlivet, till exempel genom följande:

  • publicera inte genom de stora förlagen,
  • copyleft-licensiera alla texter,
  • använd nätet för distribuering,
  • om det måste bli fysisk bok av texten – använd en DIY-ig print-on-demand-lösning, exempelvis via Lightning Source eller Lulu.

32 tankar kring ”Bokförlagskatedralerna och det sammas abstrakta maskin

  1. Marcus

    Guld! Detta är nog det bästa, i bemärkelsen den mest direkta tillämpningen av assemblage-teorin, som jag har läst av din penna. Mer sånt!

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Najs – tackar för detta! Mest något jag knackade ned i affekt.. men känns som att det funkar..

    Hoppas allt väl – du missade inte något viktigt härom kvällen. Vi hade dock trevligt. Se film här.

  3. Marcus

    Jo, jag missade ju er! Och jag såg filmen… Inte ett öga torrt. 🙂

    Jag tror förresten att det är bra att agera lite i affekt när det gäller sånt här. Givet ämnets akademiska och teoretiskt tunga natur är det lätt hänt att man blir mer intresserad av att applicera begreppen på ett fenomen, än att beskriva fenomenet genom att använda begreppen. Point?

  4. Christopher Kullenberg

    Dessutom har ju bokkatedralerna oönskade makteffekter och verkar exkluderande mot de författare som inte passar in i distributionsmodellen.
    Mycket intressant intressant inlägg. Och att du dessutom fick in en känga mot texismen var grädden på moset!

  5. Charlotte

    Bra skrivet.
    Men kan författaren med dina förslag tjäna in det dagliga bröd man bör kunna tjäna in även med hjälp av författande? (Jag vet, det är svårt som det är, men blir det kanske ännu svårare för de som följer dina råd?) Detta är inte så mycket en invändning som en fråga.

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Charlotte,

    med risk för att hamna i en upprepning av det som sagts i ”fildelningsdebatten”, here we go..

    Inledningsvis: Det är konstigt att vi fortfarande ser böcker och texter – och i förlängningen kunskap och idéer – som varor som bör följa en knapphetens logik. Detta var rimligt i en tid då det bara fanns en handfull tryckpressar att tillgå i Europa – att text-produktionen och -distributionen ser ut som den gör idag bör ses som en kvarleva från denna tid. Förlagen behövs inte på samma sätt idag – det är bara deras egenskap som stratifierade strukturer (”katedraler”) som gör att de finns kvar idag.

    Idag har vi ju medlen att låta texter flöda fritt, multipliceras utan problem och kostnad – och detta måste ju vara en bra sak? (Fritt samtal, katallaxi, publics, sanning växer fram genom deltagande osv.) Istället har vi kvar ett system där vi/lagstiftningen/institutionella arrangemang skapar ”artificiell” knapphet, vilket gör idédistributionen beroende av vissa ”grindvaktare”. Min poäng är att detta skapar en enkelspårig, ”mer-av-samma”-kultur – i detta fallet i bokbranschen.

    Författares försörjning:

    1. För det första tror jag att det vore bättre om fler människor inte försörjde sig på bara en sak. Uppdelningen mellan experter/producenter och passiva konsumenter är en kvarleva av det moderna industrisamhället. Bloggandet och andra former av pro-am-aktivitieter (professional amateurs) är hoppingivande exempel på att denna uppdelning kan lösas upp.

    2. De flesta som skriver en bok gör så för att föra ut ett budskap, och kan man göra i flera former – exempelvis genom att tala, vilket kan generera en inkomst. För de flesta författare, dock ej Jan Guilliou och några till, kan det nog gå ungefär lika ut.

    Jag är själv i denna kategori – min senaste bok är copyleft och kan laddas ned. Den kan inte vara min huvudinkomst – men det kunde inte min förra bok, utgiven på ”riktigt” förlag heller. Sannolikt kommer abhack-boken generera mer pengar för mig
    – det verkar trots allt som att folk ändå köper den på Amazon.
    – det faktum att tio gånger så många människor har laddat ned den gör att jag kan prata om den i olika konstellationer.
    Jag föredrar att folk läser det man gör, än att jag på något sätt leker polis om vilka som betalar för att läsa och inte (vilket i sin tur leder till att bara några få läser boken ifråga).

    En viktig anledning till att jag tjänar lika bra på abhack-boken som Den Barmhärtige Entreprenören är dessutom att produktionen av den förra är så mycket mer effektiv – och att inga av pengarna försvinner till förlagen/andra mellanhänder. Det sjuka är ju att det är dessa pengar som ”när” – och upprätthåller -katedralen.

    3. Vi ser redan olika former av försäkringar, kollektiv och liknande växa fram bland kulturutövare – dessa kan delvis skapa viss säkerhet för de som försörja sig på bara kulturen. Vi skall dock, återigen, komma ihåg att denna typ av utövare snarast skulle tjäna på en ”destratifierad” kulturproduktion – de etablerade utövare som redan är utvalda av jättarna har ju redan sitt på det torra.

  7. Charlotte

    Ja, det är samma sak som nedladdningsdiskussionen och mina invändningar är i stort sett samma som de jag har mot ”men man ska tjäna in pengar genom spelningar istället”-tugget. Alla ger inte live-spelningar, och alla är lika hugade att åka runt på föreläsningsturnéer av olika skäl. Blygsel, t ex. Och varför ska det ena, men inte det andra, vara värt att betala för? Jag tycker inte heller att det finns något positivt att devalvera kulturproducerande genom att säga att just det, det ska man inte kunna försörja sig enbart på. Visst är det trevligt med den marxska föreställningen om att jobba på åkern på morgonen och skriva på eftermiddagen, men är du på samma sätt beredd att säga till bonden att ”well, du kan nog inte räkna med att kunna försörja dig enbart genom att vara bonde framöver”?
    Kollektiva försäkringar, visst, men då får allt samhället skjuta till en hel del pengar i så fall, för med den bild av kulturproduktion du ger lär inte kulturproducenterna kunna försörja varandra precis.
    Och slutligen, bloggandet, ja, det är ett bra sätt att kunna kommunicera på, men att det är gratis ser inte jag som en fördel för mig som bloggare — eftersom jag i princip inte har inkomster. Alla har inte samma försörjningsmöjligheter som du kanske?

  8. Charlotte

    ..och om jag ska vara lite elak förresten…jag håller verkligen med dig i din kritik av dagens litterära etablissemang…och du skriver bra…men skriver inte du själv också med en viss jargong, som också snabbt blir till förstelnade upprepningar? Jag menar, användandet av orden ”katedraler”, ”basar”, ”det samma”.. det blir mer av det samma och mer av det samma etc…:-)

  9. Kalle P Inläggsförfattare

    Absolut – skulle flikat in detta, men det blev så långt; jag är lyckligt lottad som kan skriva som del av mitt jobb. Detta betyder dock också att jag är en del av annan stratifierad struktur. Akademin är än mer katedralisk än förlagsbranschen, vilket i sig är ett problem som jag måste förhålla mig till… men detta kräver ytterligare en rätt lång utläggning.

    Men återigen – jag hävdar att för flerparten av de kulturproducenter jag känner skulle tjäna på en nedmontering av förlagsvärlden; på en värld mer baserad på självpublicering etc. Detta kanske beror på att jag – till skillnad från dig, antar jag? – bara träffar kulturproducenter som är mycket långt från att tillhöra den lilla klick av författare som verkligen tjänar pengar på dagens system.

    (Jag kan ärligt säga att knappt talat med någon som faktiskt lever på att sälja böcker. Däremot känner jag flera människor som har massor att säga, men vars tankar aldrig kommer att nå ut, eftersom det offentliga samtalet domineras av just förlagsindustrin.)

    Försäkringar – ja, jag tror nog att vi måste tänka på någon form av kollektivt tillskjutna medel. Här gäller ju samma analys som för resten av arbetarskyddet – vi måste nog börja se över socialförsäkringssystemen så att de inte bara skyddar den lilla del av arbetskraften som kan vara del av de stora strukturerna.

    Det är ju detta som är poängen – att förlagsindustrin skall analyseras just som en industri – den följer samma monopoliserande logik som många andra industrier. Däremot inte sagt att kulturproduktionen bör ses som vilken vara som helst. Det är just för att information och kunskap inte är vilken vara som helst som den inte bör ägas eller inordnas i samma massproduktionslogik som andra industrier. Eller?

    Dessutom: Om det är någonting som vi liberaler bör vara oroade inför, så är det väl just den glidning vi ser i de legala möjligheterna för företag att äga kunskap? Vi lever alltmer i en värld där ett legalt lappverk över (påhittade) äganderättigheter över copyrights, trademarks, mönsterskydd, patent, företagshemligheter etc. alltmer inskränker vad vi får säga – och vilken kunskap som får spridas. Och, måste man tillägga, som vanligt är det intressen med mest legala muskler som bäst kan manövrera i detta legala landskap.

    Vi ser en omkonfigurering i maktstrukturer i dagens samhälle – från Foucaults disciplinsamhälle till det som Deleuze kallade kontrollsamhälle. Panopticon-disciplin av människor i fabriken/skolan/fängelset/sjukhuset ersätts alltmer av mekanismer för att kontrollera information/kunskap.

    Dessvärre verkar många intellektuella vara helt okej med att anta rollen som förespråkare för denna utveckling.

    Slutligen, visst, jag är inte på något sätt oberoende – jag är också del av en apparat av likasinnade tänkare osv. Detta ser jag inte att man kan komma ifrån; tron på den helt autonoma eller oberoende tänkaren är en illusion. Alla har vi våra referenser och traditioner att luta oss mot. Poängen är att vi måste öppna upp för en pluralism, så att vi kollektivt kan utrota dominansen av någon enskild Stor Tradition.

    Som jag ser det verkar inte den förlagsindustri som denna helg har träffats i GBG lyckas upprätthålla denna pluralism. Detta på grund av att den – som många andra industrier – har fallit in i den monopoliserande massproduktionslogik som kommit att dominera våra ekonomier i väst under de senaste 100 åren. Denna logik bygger på vissa komponenter – ägandet av kunskap, dominans över distributionskanaler – som även format oligopol inom bilindustri, datorvärlden osv.

    Men – du är självklart fri att tycka annorledes – det är det som är poängen med det fria utbytet av icke-låst kunskap. Jag är glad att vi kan föra detta samtal – trots att ingendera av oss tillhör den upplysta klick som kan livnära sig på att skriva copyrightade bestsellers.

  10. Charlotte

    Men du blandar ihop olika frågor. Ägandet av kunskap med möjligheten att kunna försörja sig med hjälp av vissa typer av arbete — sådant arbete som är illa ute idag p g a de nya spridningsformerna. Jag är inte emot fildelning, t ex, men anser att det måste skapas nya lösningar för detta. I grund och botten är jag för medborgarlön, men då detta sannolikt inte kommer att införas måste det till nya möjligheter att låta en viss form av kulturproducenter få ersättning för nedladdade produkter –och nej, jag har inte någon färdig lösning, det kan handla om fildelningsskatter etc.
    Varken musik, film eller skrivna texter är ”kunskap” eller ”information” sådär i största allmänhet, det handlar om skapelser, produkter av skapelseakter.
    Vad menar du med det där — ”jag – till skillnad från dig, antar jag? – bara träffar kulturproducenter som är mycket långt från att tillhöra den lilla klick av författare som verkligen tjänar pengar på dagens system”. Var får du det ifrån? Jag känner inga bestsellerförfattare. F n umgås jag inte med någon författare överhuvudtaget; tidigare umgicks jag bl a med en skicklig och rätt produktiv poet som tvingades leva på socialbidrag långa perioder innan dess att han fick författarstöd (vilket är magert). Tror inte han tjänar på ”ditt” system, det gör nog varken från eller till för honom. Förresten, nu glömde jag att jag faktiskt känner & umgås med en annan verksam poet också — men han har ju ett annat jobb, han har 3 barn och kan absolut inte försörja sig på sina böcker. Det lär varken göra till eller från för honom heller.
    Men jag känner ingen sadistisk glädje över att ”den upplysta klick som kan livnära sig på att skriva copyrightade bestsellers” eventuellt förlorar sin livnäring. Att kunna leva på att skriva böcker, utan att tvingas ha flera jobb samtidigt, ser jag som en lika hedervärd sysselsättning som någonting annat, oavsett om man skriver bestsellers eller inte. Att den litterära världen sen är insnöad är en annan fråga. Från en annan vinkel är det, precis som du själv påpekar, för övrigt du som ser ser insnöad ut. 😉

  11. Christopher Kullenberg

    Vilken intressant debatt det var här! Ett inslag som jag skulle vilja förtydliga, som ofta undviks i svallvågorna av postmodernism och relativism är den moraliska.

    Så som jag ser det är katedralmodellen en struktur som motverkar mångfald och premierar att det som redan funkar är det enda som trycks. Denna struktur är ju samhällsbevarande, och upprätthåller status quo. Personligen så föredrar jag den motsatta samhällsorganiseringen för att jag tror att demokratin blir mera dynamisk och svaga grupper får lättare sin röst hörd utan att behöva bli medierade genom vita manliga författare som just nu är ganska dominerande i katedralens tinnar och torn.

    Så, det mest kraftfulla argumentet ligger i att man föredrar det horisontella framför det vertikala… rhizomer framför träd… självorganisering framför hierarkier. Tänk inte så mycket på hur en författare SKA försörjas som om det vore givet att ”författare” är skänkta av naturen. Låt istället böcker och texter skrivas av hybrider… en fabriksarbetare och en proffsintellektuell har båda intressanta saker att säga i skrift. Låt inte en stelnad kategori begränsa så att bara den ena får sitt ord läst.

  12. Charlotte

    Men jag tror att det rhizomälskande lilla samfundet är en grupp unga vita män som gjort helt rätt investeringar & som med stormsteg kommer att inta toppositioner på det kulturella fältet så snart fadersmordet fullbordats…

    Förlåt…jag KUNDE INTE LÅTA BLI! 😛

  13. Charlotte

    Christopher: att vara författare är ett yrke. Ett jobb. Självklart har både ”en fabriksarbetare och en proffsintellektuell” intressanta saker att säga. Och ska kunna bli hörda. Men det är inte säkert att någon av dem är en bra författare. Den där bristen på respekt mot hantverkskunnigheten i skrivandet gör mig lite irriterad, den är så vanlig — samtidigt som jag förstås förstår hur du tänker. Problemet ligger, tror jag, i det kulturella övervärderandet av författare. Att vara författare blir till en position man vill erövra snarare än ett yrke att utöva. Men lika lite som t ex jag kan göra de flesta fabriksarbetares jobb kan jag skriva en deckare, eller en generationsroman, eller jobba som läkare. Alla kan inte göra allt — alla kan inte vara författare. Men alla är värda samma respekt, samma kulturella o ekonomiska status (jag vet att det är plattityder, men verkligheten motsvarar ju inte idealet).

  14. Marcus

    Utan att ha något konkret att komma med själv, får jag föreslå att man med kunskapen om hur katedraler likriktar och bara tjänar fåtalet, inte bara river ner dem, utan funderar på hur ett system skulle se ut som faktiskt verkade för mångfalden, som gjorde att fler obskyra poeter faktiskt kunde göra inkomster på sin poesi. Finns möjligheten eller är det enda alternativet självpublicering på internet? Finns det verkligen inget smart litet entreprenadexempel där ute, där orden genererar inkomst till upphovsmannen utan att hen behöver försvåra spridningen av dem?

  15. Christopher Kullenberg

    Charlotte: Intressant. En sak i taget dock.
    Vita män? Tja, jag tror inte det har med just filosofin att göra, som för övrigt är ganska välciterad av feministiska och postkoloniala författare. Istället är det nog samma struktur som för de flesta andra discipliner som reproduceras. Vilket för mig ger en ännu större anledning att ta budskapet om mångfald på ALLVAR.

    Min bristande respekt är given. Jag ser den som en sund kritik av etablerade positioner. Varje gång vi erkänner någons speciella skicklighet, vare sig det gäller författare, politiker, mäns förmågor att bygga hus eller kvinnors förmåga att vårda barn så riskerar vi att ta dem för givna, och därmed förlorar vi politisk kraft. Alla kan inte bli författare i dagens system med dagens litterära konventioner. Men i ett system där de ekonomiska och sociala spärrarna kan rivas ned…

  16. Kalle P Inläggsförfattare

    God förmiddag! Jag tittade bort i några timmar, och fann en massa repliker, kul!

    Charlotte, här kommer lite svar:

    1. Ja, medborgarlön är ju det som Imperiet-Hardt&Negri ser som logisk slutsats av Deleuze-tänket. Som jag nämnde tidigare är detta något som skall vara med i diskussionen om socialförsäkringar – även om jag tror att diskussionen måste gå några vändor till innan det förslagen kan kännas realistiska.

    2. Förstår inte varför du gör en skillnad på kunskap och information å ena sidan, och De Stora Författarnas Skapelseakter å andra sidan. Känns som vi ser helt olika på saken
    – för det första ser jag att även kunskapsbyggande som en skapelseakt (precis som författarskapet),
    – för det andra (än viktigare) ser jag skapelser som (förhoppningsvis innovativa) sammansättningar/upprepningar av tidigare kulturella uttryck.
    Anser du att Stora Författare skapar någoting ur ingenting, som i ett kulturellt vakuum?

    3. Om att jag inte hänger med några bestsellerförfattare – jag undrade bara vilken värld du lever i? Jag känner helt enkelt inte igen mig i din verklighetsbild.

    4. Uppenbarligen är jag insnöad. Kan du utveckla, eller är det bara en allmän känsla som du har?

    5. Ja, jag är en vit man, och det kan alltid hållas emot mig, som person. Samtidigt förtjänar väl denna filosofi/denna politiska hållning att bemötas med sakargument, eller?

    6. Vördnad inför hantverkskunnandet. Absolut, detta tänkande vill gärna lyfta fram hantverkskunnandet i alla dess former, och vörda det genom att sprida det, på demokratiskt möjligaste vis. Katedralmodellen handlar ju om det motsatta – att skapa inlåsningar i ekonomin så att allt färre får tillgång till detta kunnande. (Det handlar om att skapa passiva konsumenter som inte vet någonting om hur exempelvis en stol, en bil, eller en bok blir till.)

    Under katedraltänkets genombrottsfas – tänk Fords massproduktion – inskränktes ju hantverket genom att ett litet gäng upplysta experter gavs uppgiften att upprätta en universalritning för hur Den Rätta, enhetliga formen (den massproducerade bilen eller boken) skall se ut. De hantverkare som tidigare gjorde custom-bilar ersattes av löpande-band-arbetare vars kreativitet/handlingsfrihet var kraftigt reducerad.

    1900-talets katedraler är alltså alla byggda på premissen att det småskaliga, hobbyaktiga hantverket skall ersättas av enhetlighet och massproduktion å ena sidan, och passiv konsumtion å andra sidan. (Just enligt devisen ”alla kan inte göra allt”.) Stora företag kunde börja dra in enorma mängder finansiering av dessa verksamheter, eftersom de fick särskilda rättigheter – inte minst möjligheten att centralisera kunskapsskapande och stoppa spridningen av kunskap (genom patent osv.).

    Ett upprättande av hantverket förutsätter alltså att vi börjar plocka isär alla de rättigheter som vi givit katedralerna. (Patent är för övrigt ett bra exempel på legala rättigheter som ursprungligen sades främja uppfinnarna/kreatörerna, men ganska snabbt blev ett verktyg för företagens tillväxt.)

    Christoffer: Håller med dig, även om det uppenbarligen inte är helt OK.

    Marcus: Viktigt inlägg – poängen i detta sammanhang är att vi måste finna alternativa mekanismer som får ekonomin/kulturproduktionen att hänga samman på nya vis.

    Folk tror dessvärre att vi som förespråkar destratifiering av ekonomin vill skapa ett ”nyliberalt kaos” – detta är inte poängen. Det är lätt att riva ned – det svåra är att få strukturen att hänga samman igen. Så – låt oss börja experimentera!

  17. Charlotte

    Marcus: håller med.

    Kalle: svårt att diskutera när du lägger in så märkliga värderingar i det jag skrev. Du beskriver mitt tänkande på ett sätt jag inte alls känner igen mig i och som ligger oerhört fjärran från hur jag tänker. Jag har inte heller ”vänt det emot dig” att du är en vit man. På den nivån kan jag inte diskutera. Sorry.

  18. Marcus

    Jo, men innan alternativen faktiskt finns har ju dessa specifika katedraler, trots alla invändningar mot dem, åtminstone ett slags berättigande. Jag vet inte om det var vad Charlotte var inne på, men det är åtminstone en position mellan ståndpunkterna här.

    Vi har diskuterat det innan också, och varit överens som jag minns det i min rosaskimrande fantasi: Det är så lätt hänt att man i ren fascination över rhizomatiken glömmer att en värld helt fri från strata knappast är varken möjlig eller egentligen då önskvärd.

  19. Kalle P Inläggsförfattare

    Charlotte: Jag försöker inte medvetet misstolka det du skriver. Jag försöker i denna post (och i kommentarerna) förklara hur man kan se på två olika maskiner/logiker för att sätta samman strukturer på, i kontexten ekonomi/kulturproduktion.

    Enligt detta synsätt är glidningen mot allt starkare legala rättigheter att äga kunskap fundamental, om man skall förstå hur maktstrukturer håller på att förändras i dagens samhälle. Jag förstår dock din oro.

    Om vit man-grejen – jag vet inte hur jag annars skall tolka kommentar 13?

    Marcus: Absolut, men det är ju det jag hela tiden försöker påpeka – i abhack-boken och på andra ställen – en stor del av världen är ju arrangerade som katedraler, och vi är i någon mån beroende av dem. Och det kommer alltid att finnas stratifierade strukturer som samverkar med rhizomatiska.

    Generellt tycker jag dock att vår ambition bör vara att skapa en mindre hierarkisk värld.

  20. Charlotte

    Kommentar 13 skulle jag säkert inte skrivit — den var den luttrade bourdieuianen som inte kunde hålla inne med uppfattningen att jag tror fältet och dess dynamik är mycket starkare än nya, sofistikerade teoretikers försök att bryta ner hierarierna snarare än att bara precis rucka på hackordningen. I synnerhet som den nya grupperingens män i så hög grad besitter just den typen av kapital som är gångbart. Det var en väldigt ”opersonlig” kommentar egentligen, men jag erkänner att den ändå var lite elak.

    Du hängde upp dig på att jag använde ordet ”skapelseakt”. Jag tänker inte alls på författande som ett slags gudalikt skapande ur intet. Och författare är för mig inte Stora. Tänk mer matlagning som parallell. Tillagar jag en ny rätt har jag också skapat något, även om ingredienserna fanns där från början. Skillnaden är bl a att boken, om det nu är den litterära produkten, är resultatet av en längre arbetsprocess, riktar sig rent teoretiskt mot en hel värld och kan ha ett mycket längre liv. Visst finns det anledning att se över upphovsrätten såsom den är utformad idag, men det finns ingen anledning att kräva ”författandets död”, om du fattar vad jag menar.
    Sen insisterar jag på att det finns en grundläggande skillnad mellan kunskap, såsom t ex resultatet av forskningen om nya botemedel mot cancer, och ett litterärt verk. Det är som jag ser det inte särskilt meningsfullt att använda kunskap/informationsbegreppet inom den konstnärliga sfären. Och talar vi om en bok som inte tillhör skönlitteraturgenren är det skillnad på den ev lärdom som finns i texten och själva verket som resultatet av en arbetsprocess (=skapelseakt).

  21. Marcus

    Ja, Kalle. Jag var nog lite otydlig i att den senaste kommentaren inte var en kritik mot dig egentligen, utan en precisering av vad jag själv var ute efter i inlägget innan. Vi har ju tangerat den här diskussionen tidigare så jag vet var du står. Frid!

  22. Charlotte

    …och jag glömde ju det där med insnöad…Tja, såhär är det: du beskrev en situation där svenska förlagsvärlden är hopplöst insnöad i sitt intresse för det egna litterära kotteriets interna fejder som litterärt ämne. Det blir andefattigt, syrefritt. Det upprepas teman, mallar, intriger. Jag påminde om att du använder en språklig jargong som är ready-made, och som också den kan leda till rundgång. Javisst, ”erkände” du. Jag slog till igen med en uppercut där jag skärpte till kritiken: du är, det erkänner du ju själv, lika insnöad som den svenska litterära världen. Hur många tror du känner sig berörda eller ens inviterade att läsa en blogg som använder en så smal jargong som din?

    Christopher & Kalle: jag tycker ni verkar vara fast i det där att skrivande, målande eller vad den än må vara är något ”fint” som alla ska få förmånen kunna syssla med. Ni är inte lika intresserade av att alla ska kunna utföra hjärtoperationer e dyl. Ni säger er vilja motverka hierarkier, men eftersom ni gör en så uppenbar skillnad mellan olika typer av sysselsättning så motverkar ni ert syfte.
    Har vi inte yrkespersoner med möjlighet att fullt ut ägna sig åt konstnärlig verksamhet kommer vi förvisso att fortfarande ha konst, men den blir förminskad, lite mer färglös, lite decimerad…och varför vilja ha det så? Hade Bergman t ex inte haft en kader av specialiserade yrkespersoner att jobba med — fotografer, skådespelare, dräktmakare, scenografer etc — så hade han inte kunnat göra de verk han gjorde. Och även om det finns en hysterisk överton i bergmandyrkandet så finns det ingen anledning att önska sig själva verken ogjorda. Jag hade i alla fall inte velat vara utan dem.

  23. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej igen, Charlotte:

    Ingen fara med kommentar 13. Allt jag säger och gör kan ju relativiseras på basis av det faktum att jag är vit, medelklass, man, akademiker osv. Jag kan ju inte annat än acceptera en sådan kritik, kan ju liksom inte ändra på vem jag är. Och oftast brukar ju fördomar som grundas på dessa attribut verka till min fördel. Men, som sagt, det skönt om ens tankar kan ses som någonting annat bara ett uttryck för den mall som min person så väl passar in i. (Speciellt om man hoppas på att leva i en värld där dessa fördomar inte ständigt reproduceras.)

    Om att vara insnöad: Visst, vokabulären och konceptvärlden från Deleuze m.fl. är invecklad. (Samtidigt har alla de begrepp som idag är vardagsmat i kulturdebatten en gång setts som minst lika krångliga.) Jag förväntar mig inte heller att alla skall kunna tillgodogöra sig allt jag skriver. Det är väl detta som är poängen med bloggandet, kontra de gamla massproduktions-kanalerna – att material kan vara specialiserat, men ändå publiceras – eller hur?

    Mitt problem är inte att kulturdebatten är ”insnöad”, i meningen svårtolkad. Återigen, problemet är främst att kulturdebatten är så homogen, och att denna likriktning upprätthålls av förlagsvärldens katedraliska struktur. (Det är för övrigt lite olyckligt att vi hamnat i en diskussion om upphovsrätter – de är ju bara en av de faktorer som upprätthåller de strukturer som jag kritiserar. )

    Om synen på skapande eller expertiser: Diskussionen om huruvida konst/kultur och annan kunskapsproduktion går att likställa är stor – vi tar den en annan gång. Jag tycker som sagt att det är svårt att skilja på en skönlitterär bok och andra kulturella uttryck/kunskaper. (För mig är dessa samma.)

    Därför är det en misstolkning att jag (och Christoffer) gör skillnad på kulturarbetares och hjärtkirurgers kunskap. Jag menar att alla expertiser – matlagning, författarskap eller hjärtkirurgi – bör demokratiseras.

    Jag menar också att denna inlåsning av kunskap har skett i flera fält – även matlagning. Otto von Busch (också vit man) talar ibland om hur färdiggjorda såser har gett oss möjligheten att få en gourmetsås på tallriken, men samtidigt underminerat matlagnings-hantverket.

    Slutligen, visst var det bra att Bergman kunde specialisera sig. Men som sagt, katedralstrukturerna kommer sannolikt finnas med oss länge till.

    Självklart handlar det om att hitta en balans mellan några få eller en Stor Konstnär som bär upp Kulturen (som i vissa auktoritära stater), och en ”medioker” masskultur där alla är amatörer.

    Jag känner att vi bör röra oss mer åt det senare hållet. Förstår dock om alla inte är med på detta – se exempelvis boken The Cult of the Amateur: How Today”™s Internet is Killing Our Culture and Assaulting Our Economy – känns som att den stödjer ditt case i denna fråga.

  24. Charlotte

    Jag menade inte ”svårtillgänglig” med ”insnöad” (det är fascinerande hur man alltid pratar förbi varandra genom att man har vissa förhandsattityder gentemot den man talar till, alltid missförstår den andres tankegångar eftersom man tror sig förstå dennes reaktioner (och nu menar jag alltså att detta naturligtvis är ömsesidigt)), utan snarare något i stil med ”inkrökt”, icke öppen utåt, OCH homogeniserande, sig reproducerande (suck , jag avskyr jargong som kan härledas till universitetsvärlden).

    Ditt exempel med den färdiggjorda såsen tycker jag talar mer för min position än din, egentligen. Men i stort sett är vi mycket närmare varandra än vad man skulle kunna tro av den här diskussionen. Även om jag inte tror att all expertis kan demokratiseras i meningen att alla kan tillgodogöra sig den kunskap expertisen vilar på (det menar nog inte du heller? jag menar, det krävs en hel del TID att tillägna sig kunskaperna bakom t ex hjärtkirurgi, om inte annat…) så kan en hel del förändras vad gäller hur vi värderar olika typer av expertis. Och vem som ges tillgång till inlärningsprocessen osv.
    Men det här har nog också med form & innehåll att göra. Du härleder förlagsvärldens inkrökthet till dess former på ett annat sätt än vad jag gör, förmodligen.
    Nu hinner jag inte diskutera det här mer! 🙂

  25. Christopher Kullenberg

    Charlotte: Tack för att du redde ut den ödesdigra ”kommentar 13”. I princip håller jag med att man alltid måste vara på vakt när sådant som verkar progressivt håller på att återinskrivas i samma gamla ordning.. vare sig den är vit eller manlig.

    Skrivande är inget fint alls… det är bara ett av flera sätta att kommunicera på. Därför tycker jag det är konstigt att ord tryckta i en bok ska bli lite finare på grund av ett halvt kilo papper och ett förlag.

    När det gäller det Bourdieuska rummet är jag övertygad att allt sådant bör aktivt motarbetas, och dessutom är det alldeles möjligt. Jag tror nämligen att (kanske med undantag för konstnärer) man med en filosofi som monterar ned maktstrukturer kan bryta cirkeln… bryta regressen där filosofin plattas ut och förvandlas till symboliskt kapital eller distinktioner. ”Prefer what is positive and multiple, difference over uniformity, flows over unities, mobile arrangements over systems”. Jag tror att man kan ta dessa ord på allvar… och misslyckas man med det och gör dem till vit mans egendom i det kulturella landskapet… först då bör man om någon sluta skriva.

  26. Marcus

    En fråga som blev hängande i luften: Känner någon av er, Kalle och Christoffer, till något snyggt litet hack som går att applicera på den här problematiken?

    Kan man för övrigt också spekulera i banor kring hur själva författandet kan komma att förändras av teknikutvecklingen? Det är en spännande fråga, om än lite OT, tycker jag. Tänk narrativa datorspel, interaktiva berättelser, wikiberättande etc…

  27. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja Charlotte, vi är nog inte så långt ifrån varandra trots allt. (Även om vi i denna replikväxling har valt att argumentera från olika håll.) Jag tror dessutom att hela Deleuze/katedral/basar/strata/rhizom/abstraktmaskin-köret är så krejsy att det finns en risk att vi pratar om varandra. Det är hur som helst bra att du pushar mig/oss att mejsla ut tänket lite mer. 🙂

    Marcus: Såhär rakt upp och ner kommer jag inte på något. Men det lär nog finnas out there. Dator-/hackervärlden har ju varit något av ett laboratorium för att utveckla nya sätt att samarbeta på.

  28. Johan

    Bokmässebashingen är träffande. Många och långa kommentarer som jag inte hinner läsa just nu, men apropå frågan Charlotte väckte:

    När jag satt hemma med båda armarna i mitella läste jag Cory Doctorows ”Someone comes to town, someone leaves town” (just då fungerade det bättre att läsa på skärm — det kräver mer kraft än man tror att hålla en bok), och i början av boken förklarar Doctorow varför han gör precis det Palle K beskriver: Släpper böckerna under CC-licenser på nätet. Han lever gott som författare ändå, nej, fel, han lever gott just därför.

    ”In the short term, I”™m generating more sales of my printed books. Sure, giving away ebooks displaces the occasional sale, when a downloader reads the book and decides not to buy it. But it”™s far more common for a reader to download the book, read some or all of it, and decide to buy the print edition. Like I said in my essay, Ebooks Neither E Nor Books, digital and print editions are intensely complimentary, so acquiring one increases your need for the other. I”™ve given away more than half a million digital copies of my award-winning first novel, Down and Out in the Magic Kingdom, and that sucker has blown through five print editions (yee-HAW!), so I”™m not worried that giving away books is hurting my sales. […]

    When you download my book, please: do weird and cool stuff with it. Imagine new things that books are for, and do them. Use it in unlikely and surprising ways. Then tell me about it. Email me with that precious market-intelligence about what electronic text is for, so that I can be the first writer to figure out what the next writerly business model is. I”™m an entrepreneur and I live and die by market intel.”

    Boken? Tja, den var sådär, ganska ojämn, eller obalanserad mellan ideologiserad tekniknördighet och en märklig fantasystory.

  29. Kalle P Inläggsförfattare

    Hmm, det känns som Doctorows har en rätt sund inställning till detta – jag har samma känsla som han angående mina två böcker.

    Jag drar nog in ungefär samma pengar på bägge modellerna, men i copyleft+ebok+självpublicering-fallet så sprids mina tankar så mycket mer effektivt.

    I fallet ”Den Barmhärtiga..” tog det tre-fyra år innan började höra av folk som hade läst. I fallet AbHack började folk höra av sig efter bara ett par månader.

    Det som är mest roligt i sammanhanget är att AbHack-bokens läsare hade en massa coola idéer på hur de kan använda idéerna på sitt egna vis; experimentera och bygga vidare i god ”Free/Libre Open Source Software”-anda. Detta är ju precis det man vill som författare!

    Dessutom är det ju roligare att veta att man förhoppningsvis skapar en något mindre hierarkisk värld genom att inte nära katedralerna.

    Som vi var inne på i diskussionen ovan blir det dock problematiskt med alla katedraler som är inflätade i varandra. Min nästa bok bör verkligen vara publicerad enligt den gamla modellen – via akademiskt förlag.. om jag nu vill vara kvar i mitt akademiker-yrke. Det galna är ju att akademi-katedralen bygger på publicering genom kanaler som i sig är mäkta katedraliserade.

    (Manuel DeLanda är för övrigt en av de få som lyckats med konststycket att – utan de vanliga traditionstyngda akademiska ”kvalitetsstämplarna” – arbeta på ett framstående universitet, i stort baserat på tankar som ursprungligen publicerades på nätet.)

  30. Pingback: Morgontidningen är en fluga | Mothugg

  31. Pingback: Intensifier » MotstÃ¥ndsmagasin lagom till stormen

Kommentarer inaktiverade.