Har tittat på TV, närmare bestämt deepfakedramatiken i The Capture. Visst, den är inte någonting som kommer att förändra någon tittares liv, men den säger något om hur det panspektriska paradigmet etablerats.
Visst, TGAs bok är lite väl mycket en övning i vilken Tim redogör för hur väl han känner kändisar. Uppenbarligen är han tillräckligt bra kompis med Václav Havel för att den senare skall hänvisa till sin ”engelske vän” i sina politiska tal. Uppenbarligen har tjecken och britten olika syn på relationen mellan intellektuella och politiker.
I senaste numret av Journal of Cultural Economy återpubliceras ett samtal från 2020 mellan Don Slater, Sean Nixon och Liz MacFall. Minns att jag följde det redan när det begav sig, men ändå intressant att läsa om det nu igen.
Tar mig igenom Timothy Garton Ash’s Europa: En personlig historia. Det är svårt att inte charmas.
Kom mig just för att läsa den där artikeln om Boltanski och Latour som symmetriska tvillingar.
I Vår tids konst finns ett resonemang om farhågan om att det moderna projektet mist sin föreställningskraft.
Skall bidra till antologi om design thinking och tycker att det vore kul att ta sig an detta slitna begrepp från ett nytt håll.