Svampen, Stureplan och The Concept of Nature

Gled nedför Birger Jarlsgatan vid 20-tiden igår. Satt ensam i baksätet, Stureplan passerade utanför taxifönstret. ”Tja Svampen”, sade jag för mig själv. Tweetade.

Spenderade kvällen på Djurgården. Sedan stängde jag och min polare Riche. Vi snackade om svenska författarskap (den där nya krönikören på den där partytidningen har ju störtsköna åsikter), drack spetsad Pol Roger. (Vi känner folket i den lilla baren. Vi glider rakt in, förbi kön.) Drog sedan vidare, förbi Svampen. ”Där är den igen”, tänkte jag.

I förmiddags; brunch. Satt i någon timme och läste tidningarna. (Nöjesguiden, Rodeo och Bon.) Sedan gled jag nedför Birger Jarlsgatan igen, denna gång till fots. Svampen stod kvar där vid Stureplan.

Där är den igen, Svampen.

Betänk utsagan ”Svampen står vid Stureplan”. Vid första anblick skulle vi knappast kalla detta en händelse. Den verkar sakna ett inslag av tid och flyktighet. Men gör den verkligen det? Om en ängel hade gjort samma utsaga några hundra miljoner år sedan så hade jorden inte existerat, för tjugo miljoner år sedan fanns det inte någon Mälare, och för åttio år sedan fanns inte Svampen. (När jag var en liten pojke fanns inte Jonas Dahlbergs konst på toaletten på Riche.) Nu när Svampen finns där, så är det ingen av oss som tänker sig att den kommer att finnas där för evigt. Det som i relationen mellan Svampen och Stureplan ter sig som en slags statisk tidlöshet är en ren illusion, men denna behöver vi inte fästa vikt vid i vårt vardagliga liv. Det som allt kokar ned till är följande: Mitt i komplexet av händelser som formar det medium inom vilket stockholmare lever sitt dagliga liv, så kan vi identifiera en särskild ström av händelser som bibehåller en viss beständig egenart, nämligen egenarten att vara Svampen-situationer. Dag efter dag, och timme efter timme, kan vi stöta på ett särskilt stycke av naturens flyktiga liv, och om detta stycke säger vi: ”Där är Svampen.” Om vi definierar Svampen på ett tillräckligt abstrakt vis, så kan vi säga att den aldrig förändras. Men en fysiker som betraktar detta stycke av liv såsom dansande elektroner kommer att säga till dig att den dagligen mister några molekyler samtidigt som den införlivat andra, och till och med mannen på gatan kan se att den blir smutsigare och stundtals tvättas av. Frågan om förändring i Svampen är således blott en definitionsfråga. Ju mer abstrakt din definition är, desto mer beständig är Svampen. Men oavsett om din Svamp förändrar sig eller förblir beständig: Allt du säger när du säger att den står på Stureplan är att du – mitt i komplexet av händelser – känner igen en särskild, kontinuerlig, begränsad ström av händelser, så att varje stycke av denna ström – under en godtycklig timme, eller godtycklig dag, eller godtycklig sekund – bär Svampen-situationens egenart.

4 tankar kring ”Svampen, Stureplan och The Concept of Nature

  1. Christopher Kullenberg

    Tillåt mig att påminna offentligheten om Mengersvampen, en av grunderna i den fraktalfilosofiska transgressiva hermeneutiken.

    ”Svampen på Stureplan”, en haecceitet med ett bestämt vara-modus. Ständigt uppgår svampen i das Mann, oegentlighetens fundament, och tvingas hela tiden att se sig själv genom andra. Hela tiden är Svampen till ”för andra”. Du passerar den som hastigast, och reducerar den fenomenologiskt till en upplevd ”helhet”, en totalitet med identitet, som du nästa steg dialektiskt reducerar till ”min svamp” eller ”svampen och jag”. Det är ju inget fel med detta, vårt möte med världen präglas av denna oegentlighet som kanske finner sin djupaste intensitetspunkt på just Stureplan.

    Men tack vare din föredömliga explikation av svampens svampiga tidslighet, dess för-sig-varo som sönderfallande betong mot den stålgråa februarihimlen, kan vi så att säga fullända vår förståelse av svampens fraktala självsimilaritet. Svampen ”där”, i dess atomära komplexitet, är mindre abstrakt än dess betydelse som oegentligt objekt bland mänskligheten. När vi öppnar ögonen för denna relativa beständighet, utbrister vi genast i en vördnad inför svampen som, med Goethes ord, ”sich mit Donnergang vollendet”.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Genau!

    Tittar nu lite i Shaviros Without Criteria, som tar upp hur Whitehead tänker kring sådana här saker. Bokens behandling av ovanstående är för övrigt ombloggad av en av de nya killarna.

    För övrigt har jag hört att Whitesides är den nya Whitehead. Om man går in på Scandic Anglais idag, så kommer man finna att denna bloggpost finns på allas ipads.

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    PS. För er som kan engelska – här är den ursprungliga texten i The Concept of Nature:

    Take the […] statement, ”˜Cleopatra”™s Needle is on the Charing Cross Embankment.”™ At first sight we should hardly call this an event. It seems to lack the element of time or transitoriness. But does it? If an angel had made the remark some hundreds of millions of years ago, the earth was not in existence, twenty millions of years ago there was no Thames, eighty years ago there was no Thames Embankment, and when I was a small boy Cleopatra”™s Needle was not there. And now that it is there, we none of us expect it to be eternal. The static timeless element in the relation of Cleopatra”™s Needle to the Embankment is a pure illusion generated by the fact that for purposes of daily intercourse its emphasis is needless. What it comes to is this: Amidst the structure of events which form the medium within which the daily life of Londoners is passed we know how to identify a certain stream of events which maintain permanence of character, namely the character of being the situations of Cleopatra”™s Needle. Day by day and hour by hour we can find a certain chunk in the transitory life of nature and of that chunk we say, ”˜There is Cleopatra”™s Needle.”™ If we define the Needle in a sufficiently abstract manner we can say that it never changes. But a physicist who looks on that part of the life of nature as a dance of electrons, will tell you that daily it has lost some molecules and gained others, and even the plain man can see that it gets dirtier and is occasionally washed. Thus the question of change in the Needle is a mere matter of definition. The more abstract your definition, the more permanent the Needle. But whether your Needle change or be permanent, all you mean by stating that it is situated on the Charing Cross Embankment, is that amid the structure of events you know of a certain continuous limited stream of events, such that any chunk of that stream, during any hour, or any day, or any second, has the character of being the situation of Cleopatra”™s Needle.

  4. Pingback: 99, our 68 » Oavsiktlig marxism 2

Kommentarer inaktiverade.