Landet är på väg att få en bättre president, men faktum kvarstår: USA är på dekis som supermakt.
Satt uppe till fyra inatt, bara för att höra att California var too close to call. Nåväl, kul att Obama fortfarande är med i racet – jag är rädd för att Clinton skulle förlora mot McCain. (Nu verkar det som att McCain redan bestämt att göra ett statsmannalikt besök på 10 Downing Street senare i månaden.)
Behållningen igår var annars föreläsningen med Paul Kennedy, historiker vid Yale, och inte minst författare till The Rise and Fall of Great Powers. Boken, som kom ut 1988, blev mest känd för att den lade fram tesen att USAs maktposition inte är hållbar. Precis som alla Great Powers kommer landets inflytande att minska framöver. Detta blev känt som Kennedy-tesen, och igår – på Super Tuesday – återvände Kennedy till denna.
Utifrån Joseph Nye gjorde Kennedy en utvärdering av USAs makt i tre dimensioner – militär makt, ekonomisk makt, och soft power. Den militära makten är fortfarande rätt stabil – landet står för 52% av världens försvarsutgifter, vilket bland annat finansierar en imponerande samling hangarfartyg (se ovan) som dominerar det släta rum som världshaven utgör.
Dock finns det tecken på att denna närmast hegemoniska militärmakt nu utmanas av assymetrisk krigsföring av olika slag Exempelvis trixar kineserna med hacka gamla MIG-plan, och med att utveckla en ubåtsflotta som går på diesel (och därför inte syns på amerikanernas radar). Dessutom finns ju så kallade ”hacker”-attacker och olika former av terrorism som något hotar USAs militärmakt. Men i det stora hela håller de ställningarna rätt väl.
Så dock inte fallet när det gäller ekonomin. USAs relativa andel av världs-BNP minskar, USAs totala marknadsvärlde är nu mindre än EUs, och framförallt är det enorma budgetunderskottet ett problem. Inte minst för att detta resulterar i att länder som Kina alltmer sitter på amerikanska statspapper, och ger sådana länder en politisk hävstång. Detta fungerar bara så länge världen väljer att tro på dollarns ställning kommer att vara stabil – vilket inte alls är säkert. Kennedy var alltså rätt skeptisk – han menade att man måste vara ganska naiv för att inte se att detta inte är hållbart.
Mest påtaglig är dock USAs minskade mjuka makt. Kennedy gjorde jämförelsen mellan tidigare presidenter och dagens: När Woodrow Wilson och JFK reste i världen var de i allmänhet väl emottagna, möttes ofta av uppskattande folkmassor; idag måste Secret Service detaljplanera alla resor för att George W Bush skall kunnas hållas undan demonstrerande folkmassor.
Det senare kommer nog förändras oavsett vem som vinner höstens val. Tänk er hur det skulle bli om Clinton eller Obama skulle besöka Sverige? Till och med McCain skulle nog göra USA mer respekterat.
Men, enligt Kennedy kan detta inte förändra det faktum att USA är på dekis som supermakt. Amerikanerna utgör mindre än en tjugondel av världens befolkning, deras ekonomi utgör en krympande femtedel av världs-BNP, men landet står för mer än hälften av världens försvarsutgifter. Something’s gotta give.
Nice write-up.
Folk har ju hävdat att USA:s hegemoni är på dekis sedan oljekrisen, så förr eller senare lär de väl få rätt. Jag drar mig till minnes George Modelski från en kurs i långvågsteori jag läste i min ungdom. Modelski hävdar att vi sett fyra successiva hegemoner sedan år 1500: Portugal, Nederländerna, Storbritannien (två gånger) och USA. Han menar att varje cykel följer mer eller mindre samma dramaturgi:
Och så börjar det om från början. Hegemonerna bygger sin makt på kontroll över världshaven och handeln, medan utmanarna är landbaserade stormakter som bygger sin makt på kontroll över territorier (ex: Spanien lade under sig Latinamerika medan Portugal skötte handeln på Östasien). Som jag minns det är regeln också att utmanaren får spö av dekishegemonen i allians med dess efterträdare. I det perspektivet tycks väl Kina som en rimlig utmanare (landbaserad stormakt), fast det är väl lite mer öppet för spekulation vem som är dagens juniorhegemon.
Hm, Modelski skulle nog falla dig i smaken av andra skäl, förresten:
Jaa,
det ar ju detta som ar sa konstigt – vilket aven Kennedy kommenterade igar. ”Kennedytesen” ar ju ratt nonsensical – det ar inte rocket science att tro att varje stormakt nagon gang kommer att mista sin makt.. och det ar inte heller en helt unik tanke. Som han
sager i gardagens tidning: ”I felt no great ownership of the central idea that all empires lose their coherence over time”.
Det intressanta ar val att det blev sa mycket diskussion kring boken – att amrisarna tog sa illa vid sig nar han skrev om ”relative US decline”.
.. fast jag ser nu att det du ar inne pa ar mer spannande an sa. Det gar nog att beskriva dessa processer i DeLandiska termer – mycket riktigt har DeLanda rikligt med referenser till The rise and fall of great powers – jag tror att de finns i A thousand years of nonlinear history
Precis. Modelski rimmar rätt väl med första kapitlet i A thousand years och tesen om nätverks- och centralortsstäder, fast uppskalat en nivå. Delanda hänvisar ju också till Wallersteins världskapitalismteori i en not och dissar honom på liknande grunder.
Finns alltså ingen ände för vad man kan använda delanderiet till. Men hur pass deleuzianskt rättlärig är den delandiska metodologiska individualismen? Kanske något för den posthumanistiska inkvisitionen att ställa mot väggen?
Föga förvånande tycks Modelski också ha utvecklat sin cykelteori i komplexitetsteoretisk riktning. Kolla ”Power law behavior and world system evolution: A millennial learning process”:
Johan: Pomo-inkvisitationen här. Jag blir nyfiken – hur menar du att DeLanda är metodologisk individualist? Min spontana uppfattning är att han definitivt inte är det. DeLanda kritiserar ju mikro-reduktionism (vilket i min begreppsvärld är ett annat namn för metodologisk individualism) likväl som makro-reduktionism (vilket världssystemanalysen faller på). Tricket är bara att han (liksom Deleuze) inte ställer det ena i opposition med det andra, som man brukar i klassisk/modern metodologi, utan pekar på att de – metodologisk individualism resp ett slags metodologisk holism – är två sidor av samma reduktionistiska mynt.
Alltså, vill inte kasta sten bland hermelinerna här, min Delandakunskap är ytterst grund. Men som jag uppfattar Delanda är en av hans poänger att kombinera metodologisk individualism med ontologisk holism, att den metodologiska individualismen verkligen är något han vill slå vakt om.
Två indicier:
* I intron till A thousand years dissar han ju (a) neoklassisk mikroekonomi för att vara atomistisk och (b) ortodox sociologi för att vara holistisk, för att sedan visa på nyinstitutionell teori (North, Vanberg, Williamson) som ett alternativ just för att den bevarar den metodologiska individualismen, samtidigt som den inte förnekar att de kollektiva institutioner som uppstår genom individers interaktion ”take on ’a life of their own'”, dvs ontologisk holism.
* I sin diss av Wallerstein (n37,kap1) pekar Delanda på dess teleologi (från lägre till högre stadier) och dess intensifierade metodologiska holism. Istället åberopar han Braudel (som f ö även Modelski tycks gilla): ”the idea here is to combine methodological individiualism and ontological holism. That is, to start at the bottom with individual deicison makers and transactors and then derive subsequent entities to larger scales […] one layer at a time.”
Således: Hans poäng tycks vara att kritisera ”mikroreduktionism” och atomism utan att för den skull kasta den metodologiska individualismen överbord. Och det tycks vara en viktig förutsättning för hans intressantare poänger.
Hmmm… Det känns som om det blott är en strid om ord här. Egentligen menar vi nog samma sak om DeLandas metodologi, fast uppfattar ”metodologisk individualism” olika – för att vara ”äkta” met.ind så bör metoden vara reversibel, menar jag, det vill säga också kunna köras som mikro-reduktionism. Därför gillar jag bättre att se att kombination av met.ind och ont.hol ger upphov till en ”ny” metodologi – en icke-reversibel met.ind eller kanske en aggregerande met.hol (om det går att dechiffrera förkortningarna).
Som sagt, mest en strid om ord, vilket sällan är intressant. Låt oss vara nöjd genom att konstatera att vi uppfattar DeLanda på samma sätt. Uppfattad på detta sätt vill jag mena att hans metodologi är fullt i linje med Deleuzes, för övrigt. ”Relations of exterioity” är hela tricket.
Ja, ordningen återställd, skönt att veta att Delanda är linientreu, hade ju varit tråkigt att behöva bränna hans böcker innan jag hunnit ge mig in på djupet i dem.
oh, du är så härligt syrlig… Visste föresten inte ens att du var medlem i partiet.
Njae, jag börjar allt mer känna mig som dissident och varje värvningsförsök ökar mitt motstånd. Jag har svårt både för formen — exegetiken, det esoteriska, textbesattheten, tron att sanningen står att finna i Skriften som Profeten lämnat efter sig, om man bara läser den tillräckligt noga — och för de delar av innehållet jag har snappat upp von den lieben Genossen (t ex posthumanismen*). På åtminstone den senare punkten ser jag f ö att Delanda håller med, så jag slänger inte ut honom med badvattnet.
Smått förvirrad undrar: Vems form och textbesatthet? Vem är Profeten du talar om?
Partiets, förstås. Eller var du syrligt ironisk tillbaka där?
Nja, det var nog en ärlig undran för jag blev helt klart förvirrad längs rätt många axlar där… Har du uppfattat den här diskussionen som ett värvningsförsök? Är det jag som gräver efter Sanningar? Hos Deleuze? Och så vidare…
Såså – bråka nu inte.
Om metodindividualism: Som jag har förstått det säger DeLanda en del uppskattande, och en del dissigt, om metodindividualism.
Jag tror att han gillar tanken om att försöka beskriva världen på ett nerifrån-och-upp-vis, precis som metodindividualisterna gör. Detta som ett sätt att hålla sig ifrån totaliserande tankar om samhället-som-helhet, eller Det-Kapitalistiska-Systemet – och för att komma ifrån alltför socialkonstruktivistiska ansatser. (Allt för att nämnda ismer reflekterar den tilltro till platonska transcendenta essenser, som han menar att Deleuze kan hjälpa oss lämna.)
Det finns två saker som han inte gillar med metodindividualism:
1 – tilltron till att det är endast homo oeconomicus/”den rationella individen” (beskriven i termer av incitament för det sammmanhållna mänskliga subjektet) som skall vara utgångspunkt för denna nerifrån-och-upp-beskrivning. Fokus skall vara på de ”tillblivningsprocesser/-logiker” som kan finnas i flera skalor – en katalytisk process i en mänsklig kropp, en katalytisk process på en marknad osv.
2 – alltså måste nerifrån-och-upp-analysen ligga på flera skalor, både under och över den mänskliga individen: Memer, bakterier och normer, såväl som sociala nätverk, organisationer, och städer.
Så har jag förstått det. Känns för övrigt som att Latour är alltmer ute efter detta angreppssätt – han menar att web 2.0 etc. möjliggör beskrivningar av hur strukturen uppstår ur en multitud av agenter… vi behöver alltså inte välja mellan att den ena existerar mer än den andra.
Dessutom – kul med Modelskis komplexitetsteori-papper – skall kolla upp!
Sitter nu och läser in mig på en massa IR – roligt att se hur man the next big thing kan komma till uttryck på flera ställen.
Vet inte om det är jag som bäst drar DeLanda mot statsvetenskapen.. det är mycket att catcha upp på…
Jepp. Jag är med på dina två kritiska punkter och vad DeLanda ändå gillar med metodindividualisterna. Frågan för mig var om metodologisk individualism ”får lov” att vara icke-reduktionistisk, det vill säga icke-reversibel, det vill säga om man inte behöver lägga till en tredje sak som DeLanda inte gillar med metodindividualister: När de är mikro-reduktionistiska.
Det är kanske helt överflödigt, beroende på vad man lägger i begreppet metodologisk individualism…
Nu tror jag att vi får hålla i sär begreppen här:
* Den metodologiska individualismen säger att samhälleliga företeelser och processer ska förstås som aggregerade individuella beslut, varken mer eller mindre.
* Reduktionism/atomism (vilket väl oftast används som skällsord) säger att kollektiva fenomen aldrig är mer än summan av sina delar. Och det är ju snarare en ontologisk position, som förnekar att kollektiva fenomen som klasser eller stater ”egentligen” existerar (cf. Thatcher).
Uppenbarligen kan man vara metodologisk individualist utan att för den skull vara reduktionist.
* Sen blandar Kalle in ”homo economicus” och rational choice-teori och drar det över samma kam som den metodologiska individualismen OCH reduktionismen. Där tycker jag att du har fel (och vad jag kan se säger inte Delanda det du säger, but you’re the expert), för man kan ju vara både metodologisk individualist och utgå ifrån att individer agerar rationellt för att främja sina egna intressen — utan att för den skull vara reduktionist.
* Skalbara förklaringar är väl inte heller nödvändigtvis oförenliga med en metodologisk individualism.
* Slutligen tycks det som att vi blandar in en normativ/moralisk individualism: Idén att mänskliga individer är ”ultimate units of moral concern.” En kritik av atomismen behöver ju inte innebära en kritik av den normativa individualismen, fast man kanske får ompröva grunderna för den om man medger kollektiva aktörer personliga egenskaper som förnuft, identitet och känsla (cf. Alexander ”states are persons too” Wendt).
Ett exempel på att positionerna går att kombinera på olika sätt är väl den nyinstitutionella ekonomiska teorin, som Delanda refererar till. Ett annat, från IR-fältet, Waltz strukturrealism som bygger både på stenhård ratchoice och en konsekvent kritik av reduktionismen — mer än någon annan har Waltz etablerat reduktionism som ett skällsord i IR (låt gå för att det blir lite konstigt att kalla honom metodologisk individualist, givet att aktörerna är stater). Och rent generellt finns ju en massa poänger i samhällsvetenskap som bygger på tanken att individuella aktörer som följer ett antal enkla regler producerar aggregerade resultat som varken är förutsedda eller reducerbara till individernas intentioner osv. Inget konstigt med det och jag tror the next big thing skjuter sig i grenen om den disassocierar sig från allt det.
Känns lite som att ni bygger upp en halmgubbe genom att bunta ihop metodologisk individualism, reduktionism/atomism, normativ individualism och rational choice.
@Marcus: Sorry, det var kanske lite internt, men allt med en välment ironisk glimt i ögat. Jag tycker bara det är lite märkligt med Deleuze-hysterin och jag tolkade ditt inlägg som ett exempel på den att när vi diskuterar Delanda så handlar inte argumenten om huruvida han har en bra poäng eller inte utan huruvida det är i linje med Deleuze, om det finns stöd i Skriften för min tolkning.
Intressant diskussion! Förlåt en dum fråga: Vad står ’IR’ för? (antar att ni inte menar Infrared Radiation…)
Sorry, IR = Internationella Relationer.
Johan: Först bara – att jag blandade in Deleuze var enbart för att du ställde en som jag uppfattade relativt direkt fråga (att följdfrågan var mer illasinnad förstod jag mycket väl redan från början… 😉 ). Men låt oss lämna det bakom oss…
Reduktionism är så vitt jag förstår en metod och inte en ontologisk synonym till atomism, där är det nog ändå du som blandar ihop begreppsnivåerna. Jag håller alltså inte med dig om en sådan distinktion mot metodologisk individualism. Dock är jag öppen för att det faktiskt finns en distinktion, frågan är då vilken.
Min frågeställning är egentligen hur metodologisk individualism förhåller sig linjär kausalitet – här är det nämligen glasklart att reduktionism förutsätter linjära orsakssamband som kan köras baklänges. (Detta är ju under kritik redan i titeln på DeLandas bok.) Är detta den avgörande distinktionen? Ska man se reduktionismen som en underkategori till metodologisk individualism, nämligen en metodologisk individualism som endast erkänner linjär kausalitet?
Johan – jag blandar ihop allting för att jag skriver som ekonom-sociolog. I mitt fält (ekonomisk sociologi) brukar metodindividualism, reduktionism och tron på homo oeconomicus gå hand i hand. (Dessa möts i mittfåran av nyklassisk, marginalnyttes-economics – ekonomiska sociologer mer eller mindre definierat sig själv som försök att bryta upp denna treenighet.) Ser dock att dessa inte behöver gå hand i hand.
Om att separera normativ och deskriptiv analys: Absolut, det är ju här vi alltid hamnar i frågan om det post-humanistiska – man kan bygga en samhällsontologi som displacerar det mänskliga subjektet från analysen, men ändå tycka att det är vettigt att behandla medmänniskor annorlunda än stenar.
Och jag utgår från en filosofisk begreppsapparat. Kanske är den metodologiska individualismen mer precist avgränsad, men på olika sätt, inom olika grenar av samhällsvetenskapen?
Ytterligare en notering: I A new philosophy… – som ju riktar sig mer direkt mot samhällsvetare – talar väl DeLanda inte så mycket i termer av metodologisk individualism när han diskuterar det här, utan hur individualiteter genom ”relations of exteriority” skapar aggregerade helheter. Eller minns jag fel? Minns jag rätt kanske han är medveten just om att begreppet metodologisk individualism används i skiftande betydelser inom samhällsvetenskapen, och därför väljer att undvika dem… (Spekulation, ren spekulation.)
Och med risk för att framstå som en Skriftlärd återigen 😉 : Det för Deleuze mycket centrala konceptet multiplicitet definieras just som individualiteter som kommer att utgöra en odelbar helhet (utan att för den skull vara en en-het) genom ”relations of exteriority”.
Okej, har inte så mycket att tillägga. Men Joseph Heath (som vi här kanske förknippar främst med Rebel Sell) sammanfattar begreppet ”metodologisk individualism” och debatterna kring det här.
Upptäckte också att Delanda avfärdar posthumanismen som ”very silly”. Kättersk trots allt?
Nejda – han gillar bara inte ordet – ”It is not a matter of a ’post’ here”. Jag kan halla med om att det ar lite sloganartat att hitta pa en ny post-ism. (Men det ar andra som far lastas for detta begrepp, som Hayles och andra.)
Icke desto mindre sa foretrader han en position dar det manskliga subjektet inte ar den naturliga utgangspunkten for analysen:
”I don’t want to say that human experience is not real, but you cannot make it the entire context of your ontology. This is what I find happening, often implicitly, in a wide variety of theoretical positions”
”the point that I am trying to make is that we should not privilege the viewpoint of the human observer”
osv.
Pingback: 99, our 68 » Latour pÃ¥ LSE: A new datascape, a new social theory
Pingback: 99, our 68 » Marx i Detroit, Smith i Beijing