Konsumtionsdebatten är inte bara överspelad – den visar även hur kritikeretablissemanget sitter fast i sin textbesatta världsbild.

Det är mer eller mindre sommar här i London, men aktiviteten kring gatumarknaderna här ute i Shoreditch är alltjämt hög. Gött. Läser DN på webben och ser att det i Stockholm pågår en debatt om Konsumismen: En ny svenskförfattad konsumtionskritik har kommit ut i bokform, och the usual suspects inom kritikerkåren måste säga sitt.

Konsumismdebatten är ju gammal vid det här laget. Naomi Kleins No Logo var ju bara återupplivandet av en fin gammal tradition, som fick sitt starkaste uttryck när fyrtiotalisterna gjorde uppror 1968. (Läs gärna The Rebel Sell, av Heath och Potter, om ni vill läsa en intressant vänsterdiss av Klein.) 

Jag skall inte tjata, har gnällt om detta tidigare, men detta 68-tänk – som skapades av critical theorists som Marcuse och andra – är ett försök att förklara varför den revolution som Marx utlovade aldrig kommer. Alltså börjar man studera kulturen, och sluter sig till att det finns någonting i den som verkar repressivt. (Marx motortänk kompletteras alltså av Freuds motortänk.)

Sedan -68 har det blivit alltmer populärt att analysera denna disciplinerande kultur. (Detta som en del av postmodernismen.)  Kritiker, framförallt inom vänstern, börjar se världen som bestående av texter – man talar om ”diskurser” och ”narrativ”, gör olika ”läsningar” av kulturuttryck, försöker ”dekonstruera” diskursbaserade maktuttryck etc.

Konsumismdebatten är ett bra exempel på detta fenomen. Bokförfattaren Sisela Lindblom skriver om konsumtionskulturen, och ”tomrummet i konsumtionen”. Enligt förlaget är boken en ”roande och försåtlig attack på alla de drömmar som tecknas i läppglansrosa som chicklitförfattare, damtidningar och förlag skor sig på”. Lindblom strategi är alltså att dekonstruera vissa populära drömmar, och de kanaler som cirkulerar dessa drömmar. Samma tankar finns hos Nina Björk, som skriver att hon minsann inte längre tänker delta i samtidens konsumistiska ”ideologi” (citerar Terry Eagleton, littvetare såklart).

Isobel Hadley-Kamptz besvarar sedan Lindblom och Björk utifrån de argument som man tidigare hört i debatter med ”konsumismhatare” – att det finns en kultur inom intelligentian som bygger på att se ned på svennig konsumtion. (Jag håller för övrigt helt med henne.)

Därefter gör Karin Eder-Ekman sin egen ”läsning” av boken, utifrån ett tredje perspektiv som utmanar ”både nyliberala konsumtionskramar och de marxistiska argumenten om drömmar gjorda av skit”. Eder-Ekman visar på de underliggande genusstrukturer som finns associerade till diskussionen, och hänger upp mycket av sin analys på referenser till press och litteratur. Karolina Ramqvist meddelar därefter att hon håller med Eder-Ekman.

Vad kan man då säga om denna kritikerelit, och den debatt de för? Om man förbiser det faktum att detta är en gammal debatt, och att debattörerna snyggt rätar in sig i etablerade positioner, finns det ett stort problem – textbesattheten. Fokus i diskussionen ligger helt på dekonstruktioner och läsningar, på populärpress och litteratur, på Ideologier och ”tidsandor”. Samtidigt ser man inte mycket sägas om allt det icke-textuella som också bidrar till att skapa maktstrukturer, som också ligger ivägen för en bättre framtid.

Det problematiska i den postiga världsbild som dominerat de senaste årtiondena är att världen faktiskt inte består av bara texter – även om vi akademiker gärna vill tro det. (Det får oss att känna oss viktigare än vi verkligen är.) Som DeLanda beskriver det i sin nya bok, hierarkier består av både materiella och expressiva komponenter (det som Deleuze kallar content och expression). Dessutom hålls de samman av de ”abstrakta maskiner” som sätter samman dessa komponenter. Det diskursiva är alltså bara en liten del av ett större sammanhang.

Vi står nu inför problemet att etablissemanget av intellektuella (både kritiker och akademiker) har stirrat sig blinda på att teoretisera kring – och framförallt diskutera – de expressiva komponenterna i hierarkier. Och då framförallt en liten del av dessa expressiva komponenter – de som bygger på olika mediala uttryck (literatur, press, film osv.). Detta betyder att de helt ignorerar den materialitet – och de ”abstrakta maskiner” som håller samman både content och expression – i sina analyser av makt och hierarkier.

Denna textbesatthet är inte på något sätt unik för nämnda kritiker. Som DeLanda säger i intervjun med DJ Spooky:

the domination of this century by linguistics and semiotics (which is what allows us to reduce everything to talk of ”frameworks of interpretation”), not to mention the post-colonial guilt of so many white intellectuals which forces them to give equal weight to any other culture’s belief system, has had a very damaging effect… The key to break away from this is to cut language down to size, to give it the importance it deserves as a communications medium, but to stop worshipping it as the ultimate reality.

Jag vet att jag citerat detta tidigare, men det är värt att lyfta fram igen – speciellt givet enfalden i dagens kulturdebatt. Detsamma gäller John Protevis syn på denna text-besatta kritik:

the idea that a reading that shuffles signs about, that assigns new signs to old objects without any body work, would count as a political intervention, is silly academic self-flattery.

När Protevi talar om ”body work” så menar han att vi – om vi vill förändra världen – återigen måste befattas oss med materialiteter. Vi som vill åstadkomma förändring kan inte nöja oss med att göra subversiva läsningar av texter – vi måste ut och göra praktiska experiment, och förhoppningsvis få världen att hänga samman på nya vis. Vi måste hacka verkligheten.

Tråkigt nog finns det ingen (vad jag vet) inom kritikereliten som utmanar denna textfokusering. Självklart finns det farbröder av den riktigt gamla skolan, som aldrig köpt/läst någon av den postiga teori som dagens etablissemang stödjer sig på (och som därför är ointressanta för dessa ändamål), men jag tror att man säkert kan säga att de nu utgör en alltmer marginaliserad skara.

Det är ju just detta som är så tråkigt – ovan nämnda skribenter tillhör ju de ”goda” inom kritikereliten. De är de bästa vi har i Stockholm, gräddan av den svenska intelligentian. Just därför är det tråkigt att det inte finns någon som på allvar utmanar den textbesatta världsbild som varit förhärskande de senaste deciennierna.

Hur som helst, det verkar som att debatten är över för den här gången. Men om några veckor är det säkerligen dags igen för kritikerkåren att återigen börja läsa om och dekonstruera.