Motoriskt 68-tänk på ICA

Institute of Contemporary Arts visar just nu ”The Year of the Sex Olympics” från 1968. Filmen är inte bara exceptionell i sitt sätt att förutse framväxten av reality-TV – den är också ett talande tidsdokument över 68-generationens counterculture-tänkande.

Denna BBC-producerade (!) kultklassiker förutspår att inom en snar framtid kommer samhället bestå av två klasser: En överklass bestående av välutbildade och ambitiösa ’high-drives’, och en förtryckt massa av ’low-drives’ som hela tiden hålls i ett apatiskt, zombieliknande tillstånd.

The Year of the Sex Olympics

Filmen är faktiskt väldigt rolig att se på. Regissören Nigel Kneale fick uppenbarligen låna värsta sextiotals-garderoben (tänk Austin Powers) och pryl-rekvisitan från ”Star Trek”. Dialogen bygger på samma moddade framtidsvokabulär som i ”A Clockwork Orange”. Samtidigt lyser ju den seriösa sociala kritiken igenom ganska väl; den går som följer.

’Low-drive’-klassens falska medvetande – deras bristande insikt i sin egen förtryckta ställning – upprätthålls av en populärkultur som alltmer fördummats. Massmedia har degenererat till att bara producera olika former av pornografi: TV-tittarna kan välja mellan folkliga ”Sportsex” och aningen mindre folkliga ”Artsex”. Anledningen till att revolutionen aldrig uppstår är således att den oberoende och belästa kritiken trängts ut från den kulturella scenen.

Självklart är det ’high-drives’ som ligger bakom detta fördummande av populärkulturen – i själva verket är det denna överklass som skapar skräpkulturen för att medvetet hålla de förtryckta massorna kvar i sitt sovande tillstånd. Därför är de noga med att de starka, ångest-framkallande målningar som skapats av den Riktige Konstnären inte visas i massmedia. Dessa kan nämligen få proletärerna att vakna, och göra dem revolutionslystna. 

Det är också viktigt att se till att kontrollera massornas sexualitet. De korkade proletärerna skall gärna glutta på TV-snusk – det håller dem fast vid rutan – men inte idka någon egen, fri älskog. Denna repression måste vara konstant för att ’low-drives’ skall vara just ’low-drives’, annars kan revolutionära krafter sättas i rörelse.

På detta sätt har ’high-drives’ blivit mästare på ”apathy control”. Överklassen vet exakt vad som håller massorna nöjda, dumma och disciplinerade genom flitigt användande av tittarsiffor, fokusgrupper och övervakning av ’low-drives’ kulturkonsumtion. Det är i detta laboriatorium för tankekontroll som de experimenterar fram programkonceptet för ”The Live-Life Show” (som bygger på samma koncept som Expedition Robinson).

Med andra ord är detta en ganska standard critical theory, i linje med Frankfurtskolan och Herbert Mercuse (som blev 68-generationens counterculture-guru): Marx kritik av kapitalismen, samsat med Freuds kritik av civilisationen.

Kapitalismen bär på fröna till sitt eget sammanbrott – produktionsförhållandena skapar utsugning av det framväxande proletariatet, som förr eller senare inser sin position, organiserar sig och gör revolution. Marx använde en motor-liknande ”abstakta maskin” för att beskriva kapitalismen. Den drivs av en reservoar av kapital, som cirkulerar genom samhällsapparaten i form av pengar, och driver en historisk process som i slutändan skapar socialism.

För Freud var repression av människans inneboende drifter själva fundamentet för civilisation och ordning. Även här kan man skönja ett motor-tänkande. Världen drivs av en reservoar av drifter, som cirkulerar i samhället form av begär. När så denna maskin sätts samman med Marx kapitalism-maskin uppstår en otrevlig apparat: Om kapitalismens logik leder till repression av proletäriatets revolutionslusta… ja, då är människan dömd till att leva i ett evigt helvete av dokusåpor och löneslaveri.

För 68-generationens motkultur-aktivister finns det bara ett sätt att bryta sig loss från denna helvetiska dubbelapparat – att sabotera motorerna, framförallt den Freudianska repressions-motorn. Genom att kasta grus i det likriktande och fördummande kulturmaskineriet – genom demonstrationer och sit-ins, genom oberoende Konstnärer som idkar situationistisk detournement, genom oberoende Kritikers dekonstruktion av texter, genom att vara del av en ”okonform” livsstil av sex, droger och proggmusik – skulle man kunna närma sig revolutionen.

Sett i ljuset av mer samtida samhällsteori framstår denna analys som något… mekanisk. Som jag och Otto von Busch skriver om i vår nya bok trängs denna typ av motor-tänkande alltmer undan av nya tankemodeller. På senare år har det blivit allt vanligare att se världen som ett datorsystem eller datornätverk. Som resultat av detta växer det fram nya sätt att se på aktivism, konst, och kultur. Helt plötsligt ser världen lite mer… öppen ut.

1 tanke kring ”Motoriskt 68-tänk på ICA

  1. Pingback: 99, our 68 » Kritikereliten är lika daterad som konsumismdebatten

Kommentarer inaktiverade.