8 tankar kring ”Verifikation

  1. Kalle P Inläggsförfattare

    Jag tänker att det beror på vad man lägger i begreppet ”68”:
    – Om man tänker politisk mobilisering så är 09 vårt 68; nu ser vi folk samlas på gator, och vi ser denna kamp omskrivas av det etablerade samhället (DN-artikeln being a case in point)
    – Om man tänker kulturellt skifte så var 99 vårt 68. De hade sitt ”Marx+Freud=kritisk teori”-moment, vi blev smittade av datortänk.

  2. jimmy

    Om man drar jämförelsen ett steg till: Var stod 68-vänstern efter tio år?
    – Lyotard skrev La condition postmoderne
    – Castells blev professor vid Berkeley
    – Myrdal reste till Kambodja och skrev en hyllningsbok
    – Cohn-Bendit började engagera sig i miljörörelsen och blev så småningom parlamentariker för Die Grünen
    – Foucault reste till Khomeinis Iran och tyckte rätt bra om revolutionen
    – Arbetarpartiet Kommunisterna bröt sig ur VPK och medverkade till att de borgerliga kunde sitta kvar vid makten

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Ohno – låter olycksbådande – det skulle ju i så fall betyda att all den mobilisering och all den debatt vi ser idag är uttryck för ett 99 som gick fel. Och det betyder också att att 99 hade kunnat bli någonting annat. Eller?

  4. jimmy

    Jag tycker nog att 99 utvecklats bättre än 68…

    (Med att Foucault ”tyckte rätt bra om revolutionen” menade jag att han tyckte revolutionen var bra, inte att jag tycker hans åsikter var bra.)

  5. Johan

    Några till:

    * Dutschke hade dött.
    * Habermas satt och knåpade på Theorie des kommunikativen Handels.
    * Dubcek förtjänade sitt levebröd som skogsinspektör i Bratislava.

    Frågan är om man år 1968 kunde se att just de killar vi listar här som tongivande personer tio år senare skulle betraktas som 68:s tongivande personer, dvs kunde man ha förutsett efterhandskonstruktionen?

  6. krigstid

    1979 kom Thatcher och Khomeini till makten. Sovjet invaderade Afghanistan. Reagan kom till makten 1980. Frågan är om inte -79 har format vår politiska situation nog så starkt som -68. 1789 hade sitt 1814-15 (Wienkongressen) som en kröning av thermidorperiodens stabilisering av den postrevolutionära oron. 1917:s nydaningar fann sin stabilisering under Stalin (vilket inte bör läsas som ett försvar för Trotskij eller någon annan bolsjevik – Stalin är en del av den leninistiska dynamiken/1917). Kanske står vi inför en liknande situation med slutet för en revolutionär sekvens (om nu -99 är något i den vägen) och början på något nytt, en ny reaktion? Å andra sidan så är historien förstås alltid öppen och oförutsägbar. IPRED, Acta, FRA – det kanske är misslyckade åtgärder som istället driver motståndet?

    Alla revolutioner slår förstås ”fel” om man försöker mäta dem mot någon sorts idealistisk måttstock. Fast jag (efter Zizek, pinsamt nog) skulle säga att det är en god orsak till att följa Becketts maxim (från ”Worstward Ho”): ”Try again. Fail again. Fail better.”

    Foucault hade väl för övrigt inte så fel om den iranska revolutionen i sig? Vad han inte förutsåg var dess konsekvenser, men det var han knappast ensam om. Man kan säkerligen väga ayatollah mot shah fram och tillbaka i all evighet, men man kan knappast argumentera mot att vägen till frihet i Iran i vilket fall gick/går genom revolutionen. Vem vet vad som hade kunnat hända om Irak inte angripit (med Västs goda minne)?

    Åh, en bra sak med 1979 förresten – Joy Divisions ”Unknown Pleasures”. Allt är inte förlorat, alltså.

Kommentarer är stängda.