Ledsen att jag tjatar, men det är dags för min årliga post om att svenska opinionsbildare inte lyckas få frågan om vinstuttagning inom vård/skola/omsorg att lyfta.
Hörde just Godmorgon Världens morgonpanel missa möjligheten att få ordning på diskussionen. Framförallt var det Carl Rudbeck som inte verkar ha följt med i debatten kring den modell som han förespråkar.
Inledningsvis jämför han med privata läkemedelsföretag: Varför tillåta vinstutdelning i dessa verksamheter, men inte inom de företag som levererar offentlig-finaniserad vård? Svaret – som är allmänt känt i exempelvis Storbritannien, och inte alls borde vara svårt att ta till sig – står att finna i vad ekonomer kallar ”incomplete contracts” och ”informationsassymmetrier”.
När man upphandlar ”x antal piller” från ett läkemedelsföretag är det mycket lättare att skriva enkla, vattentäta kontrakt än när man upphandlar något så luddigt som ”vård åt ungefär si och så många patienter, med ungefär de här åkommorna, under x antal år framöver”. I den senare upphandlingen måste man förhålla sig till oavsedda framtida eventualiteter, vilka är svåra att skriva in i kontraktet. Kontraktet blir alltså ”inkomplett”.
Det är även svårt för upphandlaren att beskriva vad som är rimligt att vårdföretaget måste göra för att hantera alla dessa eventualiteter. Här blir förhandlingsläget lite skevt – vårdföretaget, med god insikt i sin verksamhet, har ett övertag. Det finns en ”informationsassymmetri”, som lätt kan exploateras av företaget.
Här kan man säga att det bara handlar om att reglera mera. Indeed, modellen som han förespråkar kallas ju ”privatisera-och-reglera”. När Rudbeck ställs inför frågan om huruvida vinstuttag ger fel incitament för ledningen svarar han:
Nej, det behöver det inte vara, det handlar bara om att övervaka det bättre.
Mycket riktigt – det handlar om mer övervakning och reglering. Om vi skall låta vinstutdelande företag leverans av vård-/skol-/omsorgstjänster, så måste vi vara beredda på att låta dessa regleras och övervakas. Det är här jag, återigen, är besviken på att svenska opinionsbildare inte för fram det som exempelvis britterna lärt sig från sin privatiseringsera. Där lärde man sig nämligen att den övervakning och reglering som krävs underminerar själva målen med privatiseringarna. Som jag skriver i mp-rapporten om allmänintressebolag:
Den ökande misstron mot de privatiserade bolagen hade ”¦ tvingat regeringen att dra åt tumskruvarna i sin reglering av de bolagiserade och privatiserade organisationerna. Denna reglering kunde dels visa sig i möjligheten för regeringen att intervenera i ledningen av företagen, dels i de alltmer komplicerade upphandlingskontrakt som ingicks mellan staten och de företag som levererade tjänster till staten. (I vissa fall blev dessa kontrakt flera tusen sidor långa, och involverade obskyra matematiska formler för hur företagets ledning skulle styra sin verksamhet.) På detta sätt kringskars företagsledningarnas och de anställdas möjligheter att själva bestämma hur verksamheten skulle skötas. Den politiska detaljstyrning som Thatchers [privatiserings-]program skulle råda bot på hade återkommit, denna gång i bolagiserad och privatiserad tappning. (Detta fenomen kallas ibland ”frimarknadsstalinism”.)
Låt mig vara lat och klippa in lite från tidigare post:
”Lärdomen från britternas privatisering är ju just att privatisering till vinstutdelande uppdragstagare leder till en tilltagande reglering och toppstyrning från staten – just för att komma åt att eventuella övervinster hamnar i aktieägarnas fickor. Fallet British Rail/Railtrack/Network Rail är ett bra exempel på detta, men det finns fler.”
De som tycker att det är socialistiskt/vänster eller whatever att vara emot vinstutdelning har alltså ”missat hela poängen med att skapa en sektor av icke-vinstutdelande företag som skall leverera tjänster till den skattefinansierade vården-skolan-omsorgen. Att vara för icke-vinstutdelande företag är inte detsamma som att vara emot privatisering och mångfald. Tvärtom! Poängen med denna företagsform är att skapa organisationer där de som utför arbetet har så stor autonomi som möjligt; organisationer som inte behöver regleras så hårt av det offentliga.”
I Storbritannien växte denna diskussion – om en ny sektor av icke-vinstutdelande företag – fram i relation till diskussionen om så kallat ”social enterprise” och socialt entreprenörskap. Återigen – jag saxar från tidigare post:
”Med andra ord: Istället för att anpassa vårdsystemet till en bolagsform som är en kvarleva från industrialismen utvecklade man nya organisationsformer. Dessa former är fristående från offentlig sektor (för att skapa rätt incitamentsstrukturer), och ger dessutom tillräckligt med autonomi åt läkare och sjuksköterskor att sköta sitt jobb utan detaljstyrning uppifrån. Därför började man stödja små, icke-vinstutdelande så kallade sociala entreprenörer som kan leverera offenligt finansierad vård. Exempelvis finns det nu möjlighet att starta dessa verksamheter med skräddarsydd lånefinansiering från oberoende instanser.”
På senare år har vi hört alltmer om ”sociala entreprenörer” även i Sverige, men då inte alls i relation till det nyuppfinnande av företagsformer som britterna jobbat med. (Jag har bråkat lite om detta bland forskare, se ex detta bokkapitel.) Detta är olyckligt. Kom igen nu Lena, eller någon annan som känner sig manad att verka lite folkbildande.
—
Läs mer i Den Barmhärtiga Entreprenören: Från privatisering till socialt företagande, eller rapporten ”Allmänintressebolag”.
Du behöver inte be om urskt för att du tjatar, Kalle. Dina synpunkter i denna fråga är kanske inte banbytande i ditt medvetande, men desto mer i andras. Och banbrytande synpunkter måste upprepas för att slå rot.
Själv läste jag din MP-rapport med intresse när den kom, men läser nu med andra ögon. Det tar tid att ta till sig detta.
Jag försökte häromdagen så ett frö av dessa idéer i Borås Energi och Miljös (BEM:s) styrelse angående vår avsikt att bilda ett nytt bolag för vindkraft. BEM:s ledning talade sig varm för att BEM skall ha majoritet i det nya vindkraftsbolaget i syfte att säkerställa dess långsiktiga miljömässiga mål. Inspirerad av Barnes uttalade jag min oro för att BEMs politiska styrelse inte alls är någon garant för långsiktiga mål och föreslog att vi borde hitta en bolagsform som ger större stabilitet i detta syfte. Stiftelser kan ju göra det, och jag tänkte att ”dina” allmänintressebolag i detta avseende kanske kan ses som en typ av blandning av stiftelser och aktiebolag. Hur är det med det? Miljöfrågor kräver ju mer än kvartalsmässig ekonomisk och mer än fyra-årig poltisik styrning, de kräver snarare sekel-styrning.
Hej Carl.
Du skriver det jag länge har tänkt och tyckt, och som jag tror var en föreställning hos såväl vänster som Mp innan privatiseringarna tog fart (dvs att skolan skulle drivas av de du kallar sociala entreprenörer). Jag kan ju mest om skolan och i många lärarrum diskuterades hur kul det skulle vara att få arbeta i en skola som drivs i stiftelseform eller av en gemenskap av något slag. Argumenten var naturligtvis att kunna slippa den kommunala byråkratin och den hierarki som utvecklats mellan skolchef ned till läraren. Jag har aldrig hört någon som sagt; Wow jag vill jobba åt en skola som ägs av riskkapitalister! Nåväl så blev det men kanske kan Mp bli det första partiet som kan tala högt och tydligt i denna fråga. Jag tror mig vara så nära ”verklighetens folk” att detta (du skriver)har stöd hos stora delar av svenska folket.
Hej Lars,
roligt att se dig här! 🙂 Ja, det är ju detta det handlar om: Man vill ju gärna finna en form där lärare ges så mycket autonomi som möjligt, och då behöver man finna något som är frikopplat från direktkontroll uppifrån, men som man samtidigt kan anförtro med det ansvar som det innebär att bedriva ”public service”. (”Public” behöver ju inte betyda ”statlig”.)
Glömde att nämna i posten, men i Storbritannien finns det en bra statsvetare som heter David Marquand. I ”The decline of the public” skriver han just om hur vi har underminerat möjligheten för exempelvis lärare att bedriva sina jobb i någon slags ”public-anda”: I Blairs Storbritannien växte det fram en massa ”targets” och ”audits” uppifrån, som man delvis behövde för att motverka privatiseringars negativa biverkningar.
Thomas: Utmärkt att du är ute och sår frön! 🙂 (Hoppas även att födelsedagen var till belåtenhet.)
Vi får tala mer om detta på julafton, skippa Kalle Anka. Martin ska även hålla föredrag om sin uppsats och jag vill berätta om min bokidé;-)
Bra skrivet! Antar att du därmed delar den analys som jag gjort i detta inlägg om skolsektorn.
Ah – skall kolla!
Ja, Jonas, det verkar som att vi pekar på liknande fenomen. Vill minnas att jag först sprang på informations-problematiken och incomplete contracts-grejen i denna publikation från IPPR.
Pingback: Bra men fegt om friskolor « Tusen pekpinnar
Pingback: Reflexmässigt tänkande? » Jonas Andersson
En något sen kommentar: Din lösning på frimarknadsstalinismen handlar alltså om att hitta andra organisationsformer, mellan (s)tat och (m)arknad: Icke-vinstutdelande företag. Det är en lösning som på ett intressant sätt matchar den som Lars Trägårdh diskuterar här, med ett intressant perspektiv på individuella rättigheter som en slags Ostromsk lösning på en del av välfärdsstatens problem: Lösningen behöver inte vara antingen Stat eller Marknad, utan det finns en tredje möjlighet i att decentralisera övervakningen av välfärdsproducenterna till brukarna, här genom utkrävbara individuella rättigheter:
”Ett sådant kontrakt skulle ge medborgarna tydliga rättigheter. Detta skulle också, nota bene, decentralisera övervakningen av våra välfärdsproducenter och skapa en mycket mer dynamisk – och mindre expertberoende – incitamentsstruktur för kvalitetskontroll, driven av samspelet mellan medborgare med mer makt och (därför) mer lyhörda serviceproducenter.”
Efter att ha gluttat i svenska och norska debatter om att stärka skyddet för medborgerliga och mänskliga rättigheter i grundlagen vågar jag säga att det perspektivet i stort sett inte förekommer över huvud taget.
Vore intressant att höra hur du ser på rättigheter i relation till din käpphäst!
Ah – tackar för tipset! Jag skall kolla, det låter som att det borde kunna vara intressant. (Väldigt bra att du tipsade just nu, jag skall skriva lite om det nästa vecka.) Återkommer!!
(Note to self: Ta även med Rothsteins artikel, som också pekar på skälen till privatisering kan gravitera mot frimarknadsstalinism.)
Pingback: 99, our 68 » Den barmhärtiga entreprenören som pdf
Pingback: 99, our 68 » DN hÃ¥ller ställningarna
Pingback: En moralisk politik « strötankar och sentenser